Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och svälta ihop. Ty åt pengar grinar ingen illa, om de så rått skulle
osa ett grand af bondsvett.
— .Jaja, skabbiga får finnas nok. Men alla äro, gualof, inte lika.
Du får inte skära alla öfver en kam. Lärdomen gör folk
anspråkslösa och goda och rättänkande. Dä’ har ja’ sett prof på! utlät sig
Måns i Bro.
— Gör han dom anspråkslösa? Jo, han gör så skam heller!
Kom inte komministerns son hem i fjol julas ifrån Uppsala och var
fritänkare och disputerade med far sin och hångrinade åt predikan och
regerade med gubben, så att han grät som ett barn?
— Ja, hvar enda yngling har nog ibland sina ryck. Men de gå
öfver! Och äss du vell tåla dej en vändning, så ska’ ja’ tala om en
pasohasa, som ska’ ge dej bättre tankar om sinnelaget hos våra stackars
pojkar, som stodera och slita ondt i ungdomen för att kanske ändå
få en inte så värst väldig kaka att gnaga på i ålderdomen, sa’ Måns.
— Nå, så dra på då!
— Jo, i fjol julade ja’ hos bror min, som är rusthållare i För-
arpa socken. Vi hade inte sett hvarandra på mångfaldiga år, och så
hade jag ro af att kvista dit upp till helgen. Bror min har en son,
som stoderat i många Herrans år, men vi hade aldri’ hört hva’ dä
blifvit af honom. Jonas, bror min, har inte nämnt ett grand om
honom, så hustru min och jag tänkte ofta, att det kanske gått om styr
med sonen hans.
Nå, vi kommo dit upp och släktingarne togo emot oss och blefvo
glada. Men när jag vände talet så, att det föll på sonen, var dä’ som
om Jonas ledsnat till.
-—• Hvar hålls han? sporde jag.
— Ah, Gu’ vet. Han har alltid skrifvit, att han inte kommer
hem förrän han blifvit karl och redt ifrån sej mä’ examen.
Sommartiden hålls han — så skrifver han te’minstingen — ute hos storgubba
än här och än där i landet och läser mä’ deras pojka, och
vintertiden ligger han vid akademien, di’ kallar’n. Hur han har’et, vete
Gu’. Inga pengar begär han. Jämt säger han likaväl, att han ska’
komma hem, när saka blir klar för honom. Så har nu sex år gått,
utan att Lena och ja’ sett skömten af honom, slöt Jonas och torkade
sig i ögona. Di ha’ inte mer än den sonen, kan tänka.
Men Lena såg inte ledsen ut.
— Var du lugn, gubbe, Axel kommer nok på sin tid och
kommer som ett solsken te’ oss i skummet härute, dä’ känner ja’ här!
log hon och la’ näfven på lifstycket.
— Ja, Gu’ gifve dä’! suckade Jonas. Men han såg tvifvelaktig
och ledsen ut. Jag kände mej också tryckter och tyckte, att det var
synd om bror min.
Julaftonskvällen sutto vi i stugan och rökade och pratade om bå’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
