Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på stättan. Jag satt där också bå’ länge och väl och tänkte på
Gu’ vet hvacl. Det är så mycket, som strömmar på en i tystnaden
ute i en skog. Tankarna komma och ringla sig liksom den där
gångstigen, tills de förtona i fjärran, och ingen vet, hvart de ta
vägen — de försvinna liksom stigen i en skugga. Så komma de
åter, och man försöker knyta dem tillsammans ånyo till en lång
reel kedja med början och slut — men slutet når man aldrig.
Det löser sig upp i ett virrvarr, ett obegripligt och oskönjbart
sammelsurium långt borta, dit man inte når hvarken med det
andliga eller det lekamliga ögat. Åtminstone är det så med mej.
Nå, rätt jag satt på stättan, prasslade det till på höger sida
om mej, och när jag tittade åt det hållet för att se, om det var
en tjäder eller en ekorre, fick jag till en början bara syn på ett
par sorgsna människoögon i ett hufvud, som stack upp bakom
den stora stenen, som ligger där, ni vet. Det såg ut, som om all
världens sorg och ve legat i det ögonparet, och jag blef så
förskrämd, att jag ramlade af stättan och föll vidöppen ner i hagen.
När jag skulle resa mig, stod plötsligt Sven Magnis i Jungfrugården
vid min sida.
— Du slog dej väl inte, Måns? sporde han.
— A nej! Var det du, som låg bakom stenen? frågade jag.
— Ja, dä’ var dä’.
Se’n sa’ vi ingenting på en stund. Men när jag såg på Sven
Magnis, kände jag igen de bedröfvade ögonen, som tidt och tätt
sköto af en förtviflad blick bortåt gångstigen genom skogen.
— Väntade du nå’n, Sven Magnis?
— Ja, jag gör. Här har var’t mitt vänteställe se’n
ungdomstiden. Fast jag nu väntar nå’t annat än jag gjorde då. Det är
med oss som med marken. Hon bär blommor om våren och tistel
om hösten, suckade Sven Magnis.
— Men hon bär frukt och kärna också, sa’ jag.
— Inte för mej. Törne, tistel och etternässlor.1
— Då har du inte brukat din mark väl.
— Jo, men det hjälper inte! Jag har inte haft tur mä’ mej!
Och så tittade han långt och förskrämdt bortåt stigen.
— Vet du Måns, — utbrast han om en stund, vet du eller
har du tänkt på hur underligt och vikit lifvet dansar polka med
oss fram och tillbaka, härs och tvärs, tills vi nästan mista andan,
och bröstet vill sprängas. Här vid denna stätta satt jag hundratals
gånger förr i världen. Då log lifvet så vänt och gladt mot mig,
och hoppet öppnade oöfverskådliga, fagra och solbeglänsta vidder
för mitt unga öga. Jag satt här och kikade och såg bortåt
gångstigen. Och vet du, Måns, hvad jag spanade efter? Ah, inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
