Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blidkad.
Lasse i Larsbvgget satt blek och förskrämd bredvid en sfen långt
inne i skogen. Tidt och tätt tog han upp och tittade på
reminglon-geväret, som låg vid sidan at honom, synade det och tummade det
och försökte, om hän med högra benet samtidigt kunde nå trycket.
— Nä-hä, dä’ går inte och hemskt ä’ dä’. Men hva’ i Herrans
namn ska’ ja’ ta’ mej te’! Och ingen sjö är här heller i närlietas,
som ja’ kan häfva min eländi’e kropp i. Hva’ ska’ ja’ ta’ me’ te’?
Hva’ ska’ ja’ ta’ me’ te’.
Så lade han ifiån sig geväret och suckade. Därpå glodde han
mot en rätt stor rishög, hvilken låg ett litet stycke rätt framför
honom mellan ett par granar, tittade förskrärndt och bäfvande. Då fick
han nere vid marken under riset syn på något rödbrunt och ludet,
som stack af mot det grå riset.
Lasse for upp, spanade oroligt omkring sig, lyddes en vändning
och så snokade han upp ett fång ris mellan stubbarne och vrok det
öfver den fläck i den stora rishögen, där han sett det ludna och
rödbruna, samt tråkade åt det hela, omsorgsfullt och noggrant, som om
det gällt alt hölja en potatisstuka.
Sen gick han ånyo och satte sig på sin gamla plats vid stenen
och fortsalte alt sucka och grunna och lyss.
— Hur i helgolte ska’ ja’ begå detta?
Lugnt var där och tyst i skogen. En och annan gång stönade
det i furulopparne och en enstaka ekorre gjorde ett skutt mellan ett
par sviktande grangrenar. Annars syntes icke ett lif.
— Slafva har skulden! mumlade Lasse oqIi stoppade ett par
skrynkliga lingon i munnen.
Så gick han i tankarne igenom hela historien. Han påminde sig
hur trefligt han dagen förut haft på skyftefesten och prisskjutningen
i det nya skyttegillet. Något pris hade han visserligen inte fått, men
det hade inte varit hans fel, utan den sabla »sjösantens», som gett
honom fyra konjagare på fastande mage.
Därför tog sergeanten priset, fast Lasse nog, om inte konjaken
kommit emellan, knöckt det. Ty en bjässe i skjutning var Lasse och
det hade han alla dar varit ända se’n han var liten pojke.
Förbaskade sjösant!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
