Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
växt, att jag till sist accepterade hans förslag och räckte honom
näfven till ett vedertecken uppai, att jag följande morgon skulle följa med
honom på en liten sväng.
Och så skildes vi åt.
Men jag hade inte gått så särdeles långt, förrän jag hörde honom
komma springande och flåsande efter mig.
— Hör du! Kom ihåg, att vi ljuga för våra käringar och säga
att vi bara rest ut till en missionsfest i Lungemosa! Glöm inte det,
ty vi får lof bägge ljuga lika, så att det bär ihop för oss!
— Men ljuga är syndigt och det vill jag inte va’ med om! lät jag.
— Nä’, gubevars, det är ingen synd att skarfva lite för sina
egna hustrur. Det är ens rättighet, och det må de för resten bara
väl utaf! log Snuselin.
— Jaja, det kan du då egentligen ha rätt uti! sa’ jag och gick
hem och anförtrodde hustru min, att jag kände ett stort behof af att
följande dag i sällskap med Snuselin öfvervara en missionsfest ute i
Lungemosa socken.
— Det gör du rätt i, det är vackert och tillbörligt! sa’ hon.
Da’n därpå, vid niotiden, satte vi oss upp i vagnen och voro
glada.
Snuselin, som hade en rysansvärd massa gräjor och päls och Gu’
vete allt på sig, nödgades vi trilla upp i sätet, och det var minsann
ett styft göra. Men omsider fingo vi dock upp honom och så grep
han tömmarne samt skulle gubevars sätta åstad på ett högst
imponerande sätt.
Till den ändan drämde han först till hästen med piskskaftet
utefter refbenen. Och se’rt ryckte han till i den ena tömstjälken.
Så bar det i väg. Men på sned gick det. Vi hade inte kommit
mer än ungefär 20 fot från utgångspunkten, förrän vi fingo en af
köpingens lyktstolpar mellan vagnshäcken och bakhjulet, hvilket
förorsakade, att hästen dråsade på knä med en vårdslöshet, som en
stabskapten i frälsningsarmén skulle i högsta måtto afundats honom.
Lyktstolpen kom gifvetvis i en mycket våldsam skakning, ja ända
därhän, att dess glasrutor gingo sönder och föllo ner öfver mitt
oskyldiga hufvud, medan åter den aftonen förut med två liter fotogen
påfyllda lampan lyckligtvis råkade ramla ner och krossas mot Snuselins
mera hårda skalle. Fotogenen rann och skvalade öfver hans ansikte
och öfver pälskragen.
— Pu-u-uh, hva’ in i helgotte ä’ dä’ för blött, som kommer öfver
mej ? Dä’ väl konkurrenten, som slänger ner nå’t på mej ifrån sitt
fönster, det svinet, för dä’ har en äcklig smak. Tvy! lät Snuselin,
ty han var så påpälsad, att han knappast kände eller såg och kunde
inte vrida hufvudet en gång.
Där stodo vi nu och stretade. Snuselin frustade och spottade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
