Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hushållning, såsom ju många människor ha. Och när han galt där
hemma och spovelerat bland arbetsfolket ett år, var han hundan så
mycket styfvare i både solrosfrökakor och kainit och pudrett än
kontraktsprostens son, som gått fyra år vid Ultuna samt svor på, att han
»legat i» de artificiella gödningsämnena alldeles förskräckligt.
Men brukspatron Strömvall hade en gång för alla fått i sin
tjurskalle, att en människa inte duger till ett dugg här i världen, utan
att hon så och så många år hängt öfver en hop tråkiga böcker, och
han var fullt och fast öfvertygad om, att ingen kunde bruka jord,
utan att han hade fosforsyra och guano på sina fem fingrar och kunde
tala som en präst i flera timmars tid om Ayrshire och Yorkshire och
kali och magnesia och alla de där krokiga tillställningar och ord, som
bo på en modärn lendthushållares visdomsdrypande läppar.
Men Axel gick munter omkring på åker och äng oeh lärde sig
praktiskt alla jordbrukets göromål, och hvart han kom och hvar han
högg i satte han ett vådligt lif i spelet, ty folket tyckte om honom.
— Han ä’ så beskedlig och gemen som en gelike; dä’ ä’ annat
än den förhärdade gubbastuten! lät folket.
Kom det främmande till brukspatronens och man ville hafva reda
på herr Axel till sällskap åt de unga damerna, hände det oftast, att
man fann honom med grep i näfven ute i gödselstaden eller med
tömmarne i hand bakom en barf långt borta på ett gärde.
Vid sådana tillfällen svor alltid patronen på, att bedröfvelsen
skulle »göra honom gråhårig bums».
Var det så, att herrskapet Strömvalls skulle ut på fest i
grannskapet eller in till bal i staden, bedyrade ung Axel alltid, att han
hade skoskaf eller håll i bröstet, så att han måste stanna hemma.
Men de gamle hade inte väl gifvit sig i väg, förrän han spände
till att tralla som en speleman samt for i väg bort till häradsdomarns,
så att rockskörten flaxade såsom ett par örnvingar efter honom. Och
när brukspatronen satt vid virabordet i det festliga laget oeh drack
grogg och blef bet, så satt Axel, den muntergöken, och virade sin
arm om häradsdomarens dotter samt tog hem spel på spel från den
skälmungens läppar. Det var »gask», som han tyckte om.
På det viset gick det ett par år och knappast en dag förflöt,
utan att brukspatronen förklarade, hur rasande gråhårig han snart
skulle bli på grund af sonens simpla böjelser oeh eländiga bondkurtis.
Men Axel lät honom gorma och gnata.
— Hvilken är den torparpiga, som du är kär i, efter du jämt
och samt hänger ute hos folket, du sorgebarn? kunde han fråga
ibland.
— Kors, jag tycker om dem allesammans! skämtade Axel.
— Ja, jag kunde väl tro, att det skulle bli en turk af dej! Men
hvem tusan brås du på?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
