Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nerver oeh märg. Men man klamrar sig ändå hårdnaekadt fast vid
silt gamla fäsle; man vill inte ge med sig och det fordras att sorgernas
döds-kyla vräker sig tungt öfver det rätta stället i hjärtat, innan man
förlorar hoppet, släpper sitt tag och låter sig föras bort af stormen, utan
alt bry sig om hvart det bär hän.
Men hugger sorgen till rakt midt i hjärtat, så är det, förslås,
förbi med oss.
Jag tänker på Erik i Skriperyd.
Han var litet till seg han, och lifvet med dess köld och dimma
och mörka höstnätter och låreregn och stormar hade ett fasligt arbete
med den karlen, innan det förmådde länsa honom på allt och göra
honom kal och ren och till elt vrak och ett lik som lönnen på
gården min.
Han hade haft sin vår han också, förstås. Men våren är kort,
del vela vi. Han är lik en älfva, som dansar ifrån.oss, och lämnar
oss, när kvällen ångar oeh doflar som skönast och kärleken sjuder
som varmast oeh hoppet glänser och skimrar som grönast.
När löfven sprulto ut en vårmorgon, dog Eriks Kajsa, och så
blef det mörker och kyla och nära nog höst med ens i Skriperyd.
Det var ett hårdt slag för Erik, men det hade inte ändå träffat
honom på det allra ömtåligaste stället i hjärtat.
Där låg i vaggan en liten pojk, oc-h det var denrtes små knubbiga
och lekande, händer, som trots deras svaghet förmådde mildra smällen
så all. lian inte råkade Erik till döds.
Minnet af den döda, tanken på förlusten gnagde likväl och tärde
på hans inro. Men Erik höll sig likaväl uppe och höll i sig.
Sä hände det sig en vinter, alt Erik och hans far, som bodde
hos sonen i Skriperyd och hjälpte honom med arbetet, skulle köra
kol öfver sjön till masugnen, hvilken låg midt emot på andra stranden.
Gubben skulle köra med hästen för alt komma fortare och slippa
hänga så länge i blåsten ute på sjön. Ty Erik var rädd om far sin,
hvilket eljest just inte är så vanligt nu för tiden. Stutarne skulle han
köra själf.
Så drogo de af.
— Släpp ni på, far lelle, och låt det gå undan, så kommer ni
förr fram och får värma er, lät Erik, då de hunnit ner på isen.
Och gubben satte i väg.
Men under natten hade’ det gått upp en s. k. »råk» tvärt öfver
sjön, en bred och svår sådan. På morgonen hade där lagt sig en
ishinna öfver henne, så att hvarken gubben eller hästen observerade
någonting förr än det var för sent.
Rätt som Erik satt där på sin kolarvss oeh manade på sina
stutar, nåddes han af ett hemskt skrän, och när han tittade framåt
sjön, såg han hur hans far och häst sjönko ner genom isen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
