Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Författare, publik, press och censur - Censuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållande till censuren. I viss mån hade en dylik funnits
ända sedan Gustav Vasas dagar, då konungen tillsatte en
“corrector“ för det kungl. tryckeriet, men censor var
denne väl blott undantagsvis, och någon större betydelse
fick censuren ej förr än under 1600-talet med dess mera
utvecklade litterära förhållanden. Med tidens starka
ortodoxi var det naturligt, att censuren överlämnades åt de
olika stiftens biskopar och domkapitel samt de akademiska
konsistorierna, och den censur dessa utövade var
ingalunda mild. I viss mån var det därför en fördel, att
Karl XI:s absolutistiska regering själv övertog makten
över det tryckta ordet. 1686 inrättades nämligen ett
särskilt ämbete för litteraturen, och utan tillstånd av dess
innehavare, censor librorum, fick ingen bok tryckas utom
de akademiska disputationerna, som fortfarande skulle
censureras av vederbörande konsistorium; teologiska skrifter
skulle därjämte granskas av närmaste domkapitel.
Censorns makt gav emellertid litteraturen en större frihet än
förut, ty både under envåldsperioden och under frihetstiden
intresserade sig censorn mera för den politiska än för den
teologiska renlärigheten, och de flesta censorerna sökte
snarare skydda författarne mot prästernas renlärighetsiver.
I det stora hela voro de även i politiskt avseende så
medgörliga som det var dem möjligt med hänsyn till det
i sista hand övervakande kanslikollegiet, och till deras
välvilja bidrogo nog ock de mutor, som de enligt hävd
uppburo för ett “imprimatur“ — enligt en uppgift 10
procent av förlagskostnaden för en skrift. I viss mån
gjorde de dock skäl för denna inkomst, ty en censor
ansåg sig ock vara skyldig att utöva en språklig och
estetisk censur över de arbeten, som inlämnades till hans
granskning, och ofta förfor han såsom en kriarättare i våra
dagar. Men en dylik censur in i enskildheterna, så
välbehövlig den än ibland kunde vara, var naturligtvis blott
möjlig under primitiva litterära förhållanden, och alldeles
frånsett det politiska tvånget måste en dylik
detaljgranskning, utförd av en enda person, hämma litteraturens
livaktighet. Det var därför ur många synpunkter en lättnad,
då censorsämbetet 1766 avskaffades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
