Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Swedenborg - Swedenborgs teologiska system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta, som helvetet uppstod. Huru detta syndafall kunde
ske, förklaras hos Swedenborg genom en platonsk filosof,
som han möter i andevärlden. Människorna under
guldåldern voro visa och goda, “men i den mån
människosläktet i de följande tidsåldrarna avvek från det
erkännandet, att allt visdomens sanna och allt kärlekens goda
hos dem beständigt inflöt från Gud, upphörde de att vara
Guds boningar, och så upphörde även samtalet med Gud
och umgänget med änglar“. Någon arvsynd finnes därför
ej, och syndafallet medförde ej, att vi förlorade vår fria
vilja, utan att vi fingo en böjelse till synd.
Helvetet är en människornas skapelse och befolkas blott
av onda människor. Dess motsats är himlen, och mellan
dessa bägge hinsides jordelivet liggande riken befinner sig
andarnas värld. Allt på jorden har sin “korrespondens“
i andarnas värld; där finnes således olika religioner, olika
stater, t. o. m. samma städer som på jorden, blott i en
annan gestalt. Så är det ock i helvetet, och detta skildras
stundom med en fantasikraft, som erinrar om Dantes, samt
avviker alldeles från den traditionella uppfattningen. De
onda jämra sig icke i något pinorum, från vilket de vilja
slippa loss — tvärtom: de älska det onda, och hängiva sig
i helvetet åt alla de laster, i vilka de under jordelivet
sölat sig, otukt, dryckenskap, våld o. d. utan ånger och
utan samvete. Visserligen tuktas de ibland, men detta
sker ej för att straffa dem, utan blott för att
upprätthålla den även i helvetet nödvändiga ordningen. Men
ännu mera originell är Swedenborgs skildring av himlen.
Det kontemplativa liv, som eljes sättes såsom det högsta,
förkastas alldeles, och salighetens liv är för honom ett
arbetets liv, visserligen utan arbetets tunga, men med
arbetets glädje — en tanke, som sedermera upptagits av
Almquist — och skildringen av detta paradisiska liv har
över sig något av den antika poesiens skäraste fägring.
Särskilt kommer detta poetiska drag fram i hans kanske
yppersta arbete, De Amore Conjugali, där han skildrar
kärleken och äktenskapet så, som endast en stor skald är
mäktig. Man behöver blott läsa ett stycke ur denna
religiösa prosadikt. På avstånd tyckte Swedenborg sig skåda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
