Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nyromantiken
- Fågel blå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sagospelen Fågel Blå och Lycksalighetens Ö, vilka visserligen
icke äro dramer i egentlig mening, utan väldiga lyriska
poem.
Fågel Blå.
Sagospelet låg särskilt för nyromantikerna. En
konstform, där fantasien så enväldigt härskade, där den
prosaiska verklighetens lagar så suveränt föraktades, måste ju
nödvändigt tilltala dem. Sympatiskt för dem var ock, att
sagospelet ej heller följde samma stränga regler som det
vanliga dramat, utan så att säga blandade hop alla
konstformer, var en poesiens “arabesk“, fantastisk och nyckfull.
Väckelsen till dessa sagospel fick Atterbom utan tvivel
från Tyskland, från Tieck, vilken å sin sida hade fått
uppslaget från italienaren Gozzis Fiabe, ett slags
dramatiserade folksagor med inlagda Comedia dell’arte-figurer.
Men skillnaden mellan Tiecks och Atterboms sagospel är
oerhörd. De förra äro ganska poesilösa omskrivningar av
gamla medeltidssagor — Genoveva, Kaiser Octavianus —
utan en fläkt av den äkta folksagans romantik. Hade
Atterbom blott haft denna förebild hade han näppeligen
skrivit de härliga dikter, han nu skapade. Men
lyckligtvis hade också en annan och vida större skald än Tieck
skrivit sagospel, och det är snarast från Shakspere, som
Atterbom hämtat sin inspiration. Sin verksamhet hade
denne avslutat med de tre sagospelen Cymbeline,
Vintersagan och Stormen, och av dessa är det tydligen
Cymbeline, som ligger bakom Fågel Blå. Det är ju samma
gamla sagomotiv, som i olika varianter behandlades i båda
— motivet om den elaka styvmodern, hennes fula och
dumma dotter, den sköna, goda styvdottern, den
beskedlige sagokungen och den unge prinsen. Och trots sin
realism förmådde Shakspere — vad Tieck icke kunnat —
att åt sitt sagospel giva denna stämning av dröm och
romantik, som tillhör sagans värld. Men denna stämning
möter oss ock i andra av hans dramer, framför allt i
Midsommarnattsdrömmen, vars Puck utan tvivel givit
Atterbom uppslaget till en av hans mest tjusande gestalter, till
Zephyr i Lycksalighetens Ö, liksom till hela den févärld,
som här skildras. Men även så realistiska stycken som
Henrik IV har han kunnat begagna, och hans Holophernes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/3/0072.html
