Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag förmodar . . .», började den saktmodige i
släpande ton. Men han blef helt hastigt
öfver-flyglad af sin landsman, som helt kort nickade åt
mr Wade och sade:
»Lord Ferriby?»
»Nej», sade bankiren lugnt.
»Det är mitt namn», sade ordföranden i
mal-gamitbolaget och fingrade på sin urkedja.
Den rödhårige herrn såg utmanande på honom.
>1 så fall min herre, skola vi genast komma
till saken. Ty vi hafva kommit hit i affärer. Min
vän, mr MacHewlett, är liksom jag själf, chef för
ett af de största pappersbruken i landet Det här
är Mossier Delmont, ägare till det stora
pappersbruket i Clermont-Ferrand, och det här är mr
Meyer från Tyskland. Mitt eget namn är tarfligt
— liksom jag själf — men det är hederligt. Jag
heter John Thompson.»
Lord Ferriby bugade sig, och major White
såg på John Thompson med mildt intresse, som
om det gladt honom mycket få göra bekantskap
med en medlem af familjen Thompson.
»Och vi ha kommit hit för att bedja er vara
god förklara oss er ställning till malgamitaffären.
Hvad är ni egentligen för slags person?»
»Min bäste herre», började mr Ferriby med
ena handen upplyftad på ett mildt förebrående
sätt — »låt oss tala i något försonligare ton. Jag
försäkrar att vi alla (jag talar för mig själf och
mina här närvarande meddirektörer) på det högsta
önska att undvika alla missförstånd, och vi äro
redo att gifva de upplysningar, som det står i vår
makt att gifva, när» — här gjorde han ett uppehåll
och vinkade behagfullt med handen, »så fort ni
bevisat er rätt att begära sådana upplysningar.»
»Denna rätt tillkommer oss i vår egenskap af
representanter för en stor industri. Bakom oss
fyra stå icke mindre än åtta tusen arbetare —
hederliga, sträfsamma människor, från hvilka ni hålla
på att rycka brödet ur munnen. Vi frukta ej
handels-lifvets vanliga växlingar. Om ni i ärlig konkurrens
kommit öfver detta monopol, skulle vi hafva vetat
att möta er på vår egen mark. Men ni uppträda
inför världen som filantroper och tillskansa eder
ett stort monopol under mäsken af
barmhärtighets-värk. Det var en snuskig affär.»
Lord Ferriby ryckte på axlarne. »Min bäste
herre», sade han, »ni tycks ej ha ställningen riktigt
klar för er. Vi hafva ägnat vår tid och vår
uppmärksamhet åt dessa arma människors olyckliga
belägenhet, hvilken det varit vår allvarligaste
sträf-van att söka förbättra. Ni talar, min bäste herre,
till män som representera icke åtta tusen arbetare
utan som representera något som är mera,
nämligen välgörenheten.»
»Tänk! Hm!» började mr MacHewlett, och
själfva hans väldiga stämma var nog att
tillförsäkra honom ljudlös uppmärksamhet. »Anamma
den välgörenheten!» slutade han därpå helt tvärt.
Och major White såg på honom med ett
uttryck af fullkomligaste gillande, som om han här
träffat på en rättfram man efter sitt eget sinne.
»Och vi», sade mr Thompson, »representera
handeln, som fanns i världen före välgörenheten
och också kommer att öfverlefva den, om den
kommer att skötas af sådana som ni.»
Det fanns, efter hvad det tycktes, ingen
möjlighet att blidka dessa vredgade pappersfabrikörer,
hvilkas tydliga, osminkade språk var verkligt
pinsam för så höfviska öron som lord Ferribys. Men
ordföranden i Malgamitbolaget var ej den, som
gaf vika. och han upprepade sin önskan om för-
soning, hvilken dock endast tog sig uttryck i ord
och därför endast måste hafva varit i dubbel måtto
förargelseväckande för uppretade män. För den,
som önskar krig, finns ingenting mera
förolämpande än lama fredsanbud. Major White
förklarade sig villig att slåss med båda herrarne
Thompson och MacHewlett på en och samma gång i
trappafsatsen, men detta förslag blef ej väl
upptaget.
På två af åhörarne var intet ord forspildt, och
mr Wade och Cornish insågo, att
pappersfabrikan-terna hade rätten på sin sida.
Helt tvärt bytte Thompson fullkomligt om sätt
och såg bort åt dörren för att förvissa sig om att
den var väl stängd.
»Det är alltså en pänningfråga», sade han till
sina följeslagare. Därpå vände han sig till lord
Ferriby och sade i en ton, som lät mera föraktfull
än vredgad: »Vi äro rättframma affärsmän. Hvad
är ert pris, ert och de andra herrarnes?»
»Jag har intet pris», svarade Cornish, i det
han mötte med oförskräckt blick de vredgade
ögonen, och nu för första gången öppnade sin mun.
»Och mitt är alltför högt — för rättframme
affärsmän», tillade major White med ett svagt
leende.
»1 betraktande däraf, att ni är en lord», sade
Thompson och vände sig åter till ordföranden,
»förmodar jag att det rör sig om tusenden. Säg
priset, och låt det bli slut på det här.»
Lord Ferriby uppfattade förolämpningen på
helt annat sätt än de håda meddirektörerna. Han
blef blek af vrede och sluddrade något
osamman-hängande. Därpå tog han sin hatt och käpp och
gick med mycken värdighet mot dörren.
Papp ersfa brikör ertia följde honom hack i häl —
Pappersfabrikörerna följde honom hack i häl
ned för trappan. Lord Ferriby steg så hastigt
som möjligt upp i en droska och körde sin väg.
»Det finns ingen annan råd», sade mr Wade
till Cornish, »det är intet annat att göra, än att
du själf försöker spränga Rodens ring.» (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
