- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
721

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN ANDRA.

Af RICHARD HARDING DAVIS. Öfversättning för HVAR 8 DAG.

Vi påbörja härmed en serie kortare, synnerligen välskrijna och lättlästa skisser af den bekante amerikanske författaren.

Unge Latimer stod på ett af de lägsta
trappstegen i vestibulen, med ena handen på
balustraden. Han log emot henne. Hon hade följt
honom från salongen och stannat vid dörren, i det
hon drog ihop portieren — därmed omedvetet
frambringande en mörk bakgrund för hufvud
och figur. Aldrig hade han funnit henne
vackrare, och aldrig hade denna atmosfär af
verkligt fin bildning, hvilken i hans ögon var det
vackraste hos henne, framträdt mera tydlig.

»Nå», sade hon, »hvarför går ni inte?»

Han ändrade lätt ställning och stödde sig mera
bekvämt mot räcket, som om han ämnade
diskutera saken med henne tämligen utförligt.

»Hur skulle jag kunna gå», sade han, »när ni
står där med detta utseende?»

»Jag tror verkligen», sade flickan sakta, »att
han är rädd. Ja, han är rädd. Och ni brukade
alltid säga», tillade hon, vändande sig mot honom,
»att ni var så modig.»

»Ab, det har jag säkert aldrig sagt», utbrast
den unge mannen helt lugnt. »Det kan ju hända,
att jag är modig, i själfva verket är jag riktigt
modig, men jag har aldrig sagt, att jag var det.
Det måste någon annan ha talat om för er.»

»Ja, han är rädd», sade hon med en nick mot
den langa klockan på andra sidan af hallen, »han
söker förhala tiden. Och han är rädd för en man,
och därtill en så god man, som aldrig skulle göra
någon något ondt.»

»Som ni vet, är en biskop alltid en mycket
kinkig person att vända sig till», sade han, »och
att han råkar vara er far gör saken desto värre.
Inte sannt? Och i synnerhet när man ämnar
begära hans dotters hand af honom. Det är ju, vet
ni väl, inte lika lätt, som att be att få röka i hans
bibliotek.»

»Om jag älskade en flicka», sade hon leende
med en skakning på hufvudet, »så skulle jag inte
vara rädd för hela världen. Så är det ju i böckerna,
inte sannt? Jag skulle vara så tapper och lycklig.»

»Ah, ja», sade den unge mannen lugnt, »jag
är tapper nog. Annars skulle jag aldrig vågat fria
till er. Och jag är lycklig nog — emedan jag
gjorde det. Men — om han säger nej», fortsatte
han, »om han har mera ärelystna planer för er,
precis som det också plägar hända i böckerna.
Hvad vill ni göra? Vill ni låta mig enlevera er?
Jag kan låna en vagn, som de brukade förr i
världen, och vi kunna fara vår väg och bli vigda
och komma tillbaka och be om hans välsignelse
på våra knän — så vida han inte dessförrinnan
hunnit i fatt oss pr järnväg.»

»Det är lättsinnigt taladt», sade flickan i
bestämd ton. »Och nu lämnar jag er. Jag har aldrig
ämnat gifta mig med en man, som visade rädsla
redan i början. Jag har storligen missräknat mig.»

Hon gick tillbaka in i salongen och drog ihop
portieren efter sig. Därpå öppnade hon den igen,
hviskade: »Dröj inte länge, är ni snäll», och
försvann.

Han väntade leende, för att få se, om hon skulle
visa sig en gång till, men det gjorde hon icke och
han hörde henne fara öfver tangenterna på flygeln
i andra ändan af salongen. Därpå gick han,
alltjämt leende och med hennes sista ord genljudande
i öronen, långsamt upp för trappan och knackade

på dörren till biskopens arbetsrum. Biskopens rum
bar ej någon kyrklig prägel. Det liknade ett rum
hos hvem som häist, som tycker om böcker och
taflor och fotografier af det vackra han sett på sina
resor. Biskopen satt vid sitt skrifbord, hallande
ena handen för ögonen som skydd för lampans
röda sken. Han såg upp och nickade vänligt vid
den unge mannens inträde. Han hade ett mycket
markeradt ansikte och rikligt hvitt hår* men var
ännu jämförelsevis ung för ett så högt ämbete.
Han var intresserad af mångt och mycket och
kunde konversera med personer af alla yrken och
äfven med dem, som blott lefde för sitt nöje. Och
han kunde intressera dem för hvad han yttrade
samt tilltvinga sig deras vördnad och sympatier.
Han var mycket god och hade, påstods det, gått
igenom en hel del.

»Jag fruktar, att jag afbröt er», började den
unge mannen.

»Nej, jag har afbrutit mig själf», svarade
biskopen. »Det ser inte ut som om jag skulle kunna
förstå detta själf», sade han pekande på ett papper,
som låg framför honom, »och därför tviflar jag
högligen på, om jag kan göra det tydligt för någon
annan. I hvarje fall», tillade han leende och sköt
undan manuskriptet, »tala vi inte om det nu. Hvad
kan ni ha för nytt att berätta?»

Den unge mannen tittade hastigt upp vid dessa
ord, men biskopens ansikte tydde ej på, att de haft
någon särskild mening eller att han väntade sig
något mera allvarsamt än skvaller från klubben
eller något politiskt kannstöperi eller om deras
mission på ostsidan. Men det syntes Latimer vara
ett godt tillfälle att gripa.

»Jag har något nytt att berätta er», sade han
allvarsamt och med ögonen vända mot brasan,
»men jag vet ej precis, hur jag skall göra det. Jag
menar, att jag vet inte hur saken plägar göras och
huru man framställer den bäst.» Han tvekade och
lutade sig framåt, med hopknäppta händer och
arm-bågarne stödda mot knäna. Han var ej det minsta
rädd. Biskopen hade lyssnat till många underliga
historier, till många bekännelser just i detta rum
och hade lärt sig att taga dem som en naturlig sak.
Men i afton var det i den besökandes sätt något,
som kom biskopen att göra en orolig rörelse och
han väntade nästan otåligt få veta ändamålet med
den unge mannens besök.

»Jag vill förmoda», sade unge Latimer till slut,
»att ni känner mig ganska väl — jag menar, att
ni känner min familj och min sysselsättning här i
Newyork, hvilka mina vänner äro och hvad mitt
arbete är värdt. Ni har låtit mig vara tillsammans
med er helt ofta och jag har satt stort värde därpå.
Det har varit en stor vänlighet mot en så ung man
som jag och af stor välsignelse för mig. Det vet
jag bättre än någon annan. Jag nämner det
därför, att om ni icke visat mig detta förtroende skulle
det varit mig nästan omöjligt att komma fram med
hvad jag nu har att säga er. Men ni har tillåtit
mig komma hit ofta och få råka er och tala med
er här i ert rum och få ännu oftare träffa er dotter.
Naturligtvis har ni aldrig antagit, att jag endast
kom hit för er skull. Jag kom därför att jag
funnit att den dag var förstörd, då jag ej fick träffa
miss Ellen, och nödvändigheten att få träffa henne
ännu oftare har blifvit så stor, att jag ej kan komma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0731.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free