Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR VAN BIBBERS LIF.
Af RICHARD HARDING DAVIS. Förf. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Mr Travers9 första jakt.
an Bibbers gode vän Travers, som varit
för-^ lofvad med en ung dam på Long Island i
tre månader, träffade hennes far och bror först några
veckor före den utsatta bröllopsdagen. Brodern
har en briljant hundgård nära Southampton och
hade med van Bibber delat utgiften för importen
af ett större koppel från England. Fader och son
talade om hästar hela dagen och till klockan var
ett på natten. Ty de hade flera fullblod ute på
löpningarne. Gamle mr Paddock, far till den flicka,
med hvilken Travers var förlofvad, hade ofta yttrat
att om en ung man bad honom om hans dotters
hand, så skulle han till svar fråga den unge mannen,
inte om han hade lefvat ordentligt utan om han
kunde rida ordentligt. Och på bejakandet af denna
fråga berodde det, om han vunne hennes fars
samtycke. Travers hade träffat miss Paddock och
hennes mor i Europa, under det att de manliga
medlemmarne af familjen voro hemma. Han blef
inbjuden till dem på hösten, när jaktsäsongen
öppnades och tillbragte en högst angenäm afton
tillsammans med sin fiancée i ett hörn af salongen.
Men så snart damerna gått sin väg, kom unge
Paddock till honom och sade: »Ni rider natur-
ligtvis?» Travers hade aldrig ridit. Men hade af
miss Paddock blifvit instruerad hvad han skulle
svara, och sade därför att det icke fanns något
som han tyckte bättre om — eller, som han
uttryckte sig, han skulle hällre vilja rida ut än sofva.
»Det är bra», sade Paddock. »Ni skall få
klifva upp på »Thunder» i morgon bittida när vi
skola ut. Han är litet otäck i början af säsongen,
och allt sedan han i fjol dödade Wallis, den andre
groomen, är det ingen af oss som är vidare
angelägen att rida honom. Men ni kan styra honom
utan tvifvel. Er vikt kommer just att passa honom.»
Mr Travers drömde den natten att han tog
långa vilda hopp i luften på en vild häst, ur hvars
näsborrar sprutade eld och hvilken flög mot
stenväggar som om de varit höstackar.
Han var frestad att säga att han mådde illa
på morgonen — hvilket i betraktande af hans
sinnestillstånd var mer eller mindre sannt — men
han beslöt, eftersom han skulle vara tvungen
att rida förr eller senare och om han bröte halsen
af sig, det skedde för en god sak, att göra sitt
bästa. Han ville inte rida alls af två utmärkta
orsaker — först emedan han ville lefva för miss
Paddocks skull och för det andra emedan han ville
lefva för sin egen skull.
Morgonen kom, mörk, dimmig och ruskig, och
unge Travers hyste stora förhoppningar att jakten
skulle aflysas. Men just som han låg tvekande
och tviflande, kom betjänten med riddrägten och
hans varma vatten.
Han kom ner till samlingsplatsen med ett
ganska olyckligt utseende. »Thunder» hade ledts
dit och Travers tog djuret i betraktande med
aningar, hvilkas hemskhet ej minskades när han
såg hästen sparka ifrån sig tre stallknektar.
Travers beslöt att stanna på terra firma så
länge han kunde, och när hundarne rusat i väg och
de andra begifvit sig af i galopp, väntade han,
låtsande justera sina damasker, tills de fått ett
godt försprång. Därpå bet han ihop tänderna,
drog ned hatten öfver öronen och kraflade sig upp
i sadeln. Af en ren händelse föllo fötterna in i
stigbyglarne, och i nästa ögonblick flög han efter
de andra, med en instinktiv känsla af att han
befann sig på ett lokomotiv som spårat ur. »Thunder»
hade hunnit upp och farit förbi de andra hästarne
på fem minuter och var så nära inpå hundarne,
att man höjde varningsrop. Men Travers kunde
lika gärna ha sökt hälla tillbaka en båt som for
utför Niagarafallen som »Thunder».
Travers hade fattat om sadeln med sin venstra
hand och i den högra svängde och hoppade
tyg-larne upp och ned. Han blundade hvar gång
hästen gjorde ett hopp och visste aldrig hur han
kom att sitta kvar i sadeln. Men det gjorde han,
och han var så långt i förväg att ingen i den disiga
morgonen kunde precis se hur illa han red. Nu var
det han som oförskräckt och ilsnabbt tog
ledningen och inte ens unge Paddock hann honom i
hälarne.
Så kom han till en bred ström med en kulle
på andra sidan. Ingen hade försökt taga den med
ett hopp, utan jägarne redo alltid öfver den på
bron till venster. Travers såg bron och försökte
rycka hästens hufvud åt det hållet, men »Thunder»
fortsatte rakt fram som ett expresståg öfver
prärien. Stängsel, träd och buskar flögo förbi under
honom som ett med elektricitet drifvet panorama
och det var endast af en händelse han någon gång
kom till att hämta andan. De fortsatte mot
strömmen och kullen på andra sidan, som om de ridit
på en kapplöpningsbana, och ehuru hela sällskapet
gaf upp varnande och förskräckta rop kunde
Travers bara snappa efter luft och blunda. Han
erinrade sig den andre groomens öde och darrade.
Därpå for hästen i vädret som en raket, lyftande
Travers så högt att han aldrig trodde »Thunder»
skulle komma ner igen. Men han kom ner på andra
sidan strömmen. I nästa ögonblick var han öfver
kullen och stannade flämtande midt bland hundarne
som skällde och beto kring räfven. Och då visade
Travers att han var en fullblodskarl, ehuru han
inte kunde rida. Han fick i hast upp sitt
cigarrfodral, och när sällskapet kom lunkande öfver bron
och uppför kullen, fingo de se honom sitta
nonchalant i sadeln och med kritisk min bolma på en
cigarr, i det han beskyddande klappade hästen på
manken.
»Min kära flicka», sade mr Paddock till sin
dotter när de redo tillbaka, »om du älskar den där
mannen och vill behålla honom, så låt honom lofva
att han slutar rida. En oförvägnare och utmärktare
hästkarl har jag aldrig sett. Han tog det där
dubbla hoppet vid strömmen som en centaur. Men
han kommer att bryta halsen af sig förr eller senare,
och det måste man hindra.»
Unge Paddock var så förtjust öfver sin
blif-vande svågers stora ridt, att han i rökrummet på
aftonen gaf honom »Thunder» som present i alla
herrarnes närvaro.
»Nej», sade Travers dystert, »jag kan inte taga
emot den. Er syster har bedt mig att sluta upp med
hvad som är mig kärast näst henne själf, och det
är min ridning. Ni förstår att hon är orimligt
ängslig för min säkerhet, och jag har måst lofva
henne att aldrig rida mera.»
En kör af sympatiska uttryck hördes från alla.
»Ja, jag vet att det är hårat», sade Travers till
hennes bror, »men det visar just till hvilka
uppoffringar en man är beredd för den kvinna han
älskar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
