Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 3 januari 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SVARTKLÄDD KVINNA.
FÖR HVAR 8 DAG AF LUDVIG NORDSTRÖM.
(Belönadt med l:sta premium).
För fyrtio år sedan fanns det norr på stan en
sjökaptensdotter, som var så lycklig, att hon aldrig mera
log. En styrman, som varit hennes barndomsvän,
hade förlofvat sig med henne, och hon älskade
honom så, att hon nästan kände plågor. •
Först hade hon skrattat som alla andra människor,
men när han en afton allvarligt frågade henne, om
hon ville bli hans hustru, kände hon något
besynnerligt.
Det var om hösten och träden voro kala. De
aftecknade sig mot aftonens röda himmel som
jättespindlar med tusentals ben. Husen i stan lågo redan
mörka kring kyrkan, hvars torn glänste skärt och
hvitt och tycktes långsamt andas ut och dö bort i
lymden. En stjärna lyste redan. Den var ren och
dallrade vemodigt; den betecknade för människorna,
att dagens flod än en gång sinat ut och att på
flodens botten väntade otaliga dyrbara pärlor att bli
efterlängtade och uppsökta.
Och ald ig hade flickan som nu erfarit, hur jorden
och hvad jordens var kunde upplösas och skymma
och försvinna for att lämna plats åt ouppnåeliga och
gåtfulla sken och skatter.
Marken gled undan henne, staden och alla dess
hus och träd och människor sjönko, och allt som fanns
var en ständigt ökad skara af stjärnor.
Hennes lilla kropp darrade, och hon kände vinden
dra igenom den, stjärnorna lysa igenom den, och i
detta eteriska hölje, känsligt för hela världens lif,
fladdrade oroligt en låga.
Denna låga brann af hvad hon såg och hörde
omkring sig, och medan den brann, brände den henne
med den ljufvaste smärta. Hon slöt ögonen,
sväfvade bort och tårarna runno omärkligt.
Förut hade hon tyckt sig vara den sista bland alla
människor, men nu, på engång, tyckte hon sig vara
den, i hvilken allt annat samlade sig, och genom
henne ville allting tränga sig ut och upp mot
stjärnorna.
Detta var mycket allvarligt, hon hade inte trott, att
lyckan var något så allvarligt som detta; men det
var lyckan, och därpå kunde hon inte tvifla.
— Du har tändt ett ljus i mitt hjärta! hviskade hon
till styrmannen, och han teg, ty i grund och botten
tyckte han, att det var dumt sagdt, eftersom han
var en klok och praktisk man och ville ha en hustru.
— Det ljuset lyser öfver hela jorden! sade hon.
Ja, öfver hafven och öfver hela vida världen.
— Åh! sade han. Du öfverdrifver. Så kan det nog
inte lysa ändå!
— Du förstår inte, hvad jag känner! sade hon och
grät vid hans bröst.
Då kände han sig hjälplös och ångrade ett
ögonblick, hvad han hade gjort. Han hade sett henne
bära vatten från brunnen och koka gröt i spisen och
bjuda kaffe vid bordet, och han hade aldrig sett en
så redbar kvinna som hon. Men sådana ord som
hon nu sagt, sådana hade han inte hört, inte heller
anat, och han fann dem alldeles inte på sin plats.
— Skall jag tala med gubben? sade han för att
åter få lugnt. Eller skall du?
Men hon grät.
— Då är det nog bäst att jag gör det! sade han,
och hon suckade: — Ja, och snöt sig helt stilla. Men
den vackra lågan tindrade och brann, och den brann
i nätter och dar, den brann som en regnbåge öfver
hennes lif, och i dess underbara glans framlefde hon
och hade en djup och drömmande blick.
Så gick tiden. Hon log inte mer, ty hon var
lycklig, och lyckan var det djupaste och allvarligaste af
allt i världen.
Hur var inte allting förändradt! Hvar småsak, som
förr synts henne ett helt, föll sönder i tusen delar;
människornas ord och blickar och rörelser voro inte
desamma sorn förr; det hela var ett krälande virrvarr,
ett myllrande, ett sträfvande, ett sökande efter
någonting; det var bara ett, som stod fast och orubbligt,
och det var hon och hennes lycka.
Så orubblig var icke styrmannen och hans lycka.
Han hörde en afton på allt, hvad hon under dagen
hade funderat ut, och när hon ändtligen talat till
punkt, satt han länge fundersam. Till sist sade han:
— Jag har haft en del med fruntimmer att göra
lite här och hvar, men, min själ, det må jag säga, att
alla tillsammans ha inte pratat så mycket strunt som
du ensam.
Då såg hon på honom.
— Min själ, jag säger det, sade han, och jag står
för det!
Då sade hon med låg röst:
— Har du haft med många att göra?
Det har alla sjömän, svarade han.
— Hvar äro de då? frågade hon.
— Hvar de äro! svarade han. Ja, säg det! Det
är mer än jag vet.
— Och du har kysst dem!
— Kysst dem, ja! Ja, det var en sak.
— Hvarför har du inte sagt mig det förr?
Men så såg han på henne. Han blef blek och reste
sig och sade: • ’
— Hvad är du för en? Gör du dig till för mig?
Tror du, jag är nyfödd? Eller är du nyfödd själf?
Vet du inte, att jag är karl? Tror du, man seglar
jorden rundt ett par gånger och inte tittar på flickor.
Jag är less på ditt prat. Du får, min själ, göra om
dig, för annars får du skylla dig själf.
Därmed gick han.
Hon grät. Det var så kallt omkring henne, som
om väggarna fallit och hon suttit under bar himmel.
EN DUBBELMUSIKANT: I New-York lefver en gammal
musiker som lifnär sig genom att spela på en gång violin och
violon-cel. Den gamle mannen plägar ge konserter, där han på detta
sätt ensam utgör ett litet stråkkapell.
— 221 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
