Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 42, den 18 juli 1909
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GERHARD von YHLEN. †
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 7 juli ingick underrättelse, att den åldrige
förre fiskeritillsyningsmannen och karantänsmästaren
Gerhard von Yhlen samma dag aflidit i sitt hem i
Lysekil i den höga åldern af i det allra närmaste 90
år. Med honom gick hädan en af de män, som gjort
sig högst förtjänta om den svenska fiskerinäringen.
Gerhard Olof Justin von Yhlen var född på Ållonö
i Östra Stenby socken af Östergötlands län den, 13
september 1819, ende sonen till kammarjunkaren
Gerhard Adolf von Yhlen och hans maka Kristina
Henrietta Rosenstierna. Fädernesläkten härstammade från
Pommern och vann adelskap först 1719, men genom
giften hade den trädt i förbindelse med landets
förnämsta ätter; mormodern var sålunda född
Gyllenstierna af Lundholm. I motsats till de flesta andra
familjemedlemmar ägnade sig Gerhard icke åt det
militära yrket; när han 1837 vid 18 års ålder blef
student i Uppsala, var det naturvetenskapliga,
företrädesvis zoologiska studier, som drogo hans håg.
Någon examen aflade han visserligen icke; härtill voro
studierna kanske ej nog systematiska. Men genom
dem förvärfvade han sig dock under denna den svenska
naturvetenskapens andra blomstringsperiod, utmärkt
genom namn sådana som Sven Lovén, Sven Nilsson,
Lilljeborg och Elias Fries, för att endast nämna några,
det vetenskapliga underlag, som skulle gifva karaktär
åt hans lefnadsbana.
I det svenska studentlifvets historia gjorde han
samtidigt en insats, som icke skall glömmas: han blef
den nu från utanförståendes sida så efterf.käde hvita
kårmössans upphofsman. Det var strax före det första
skandinaviska studentmötet i Köpenhamn, då det
gällde att skaffa en gemensam hufvudbonad som
igen-känningstecken särskildt för de uppsaliensiska
sångarne. Kommitterade diskuterade, berättar Carl Rupert
Nyblom, frågan hit och dit och det tycktes icke vilja
bli något resultat. Så kom till ett sammanträde von
Yhlen och hade med sig en mössa, som han själf
låtit göra, slängde fram den på bordet framför
kamraterna med orden: "Så’n skall den se ut\ Den
antogs med acklamation och vann sedan på det stora
mötet i Köpenhamn 1845 det bifall, att den
upptogs äfven af Lundastudenterna, till en början som
sommarmössa bredvid den där då uteslutande och
ännu vintertiden använda blåa, tills den slutligen blef
samtliga svenska studenters officiella kånmrke. Den
ursprungliga Yhlenska studentmössan skilde sig
emellertid från den nuvarande genom en smal svart rand
längs kanten upptill på kullen samt fyra likadana
ränder, en fram, en bak och en på hvar sida, från
randen upptill ned till den breda svarta
sammetsranden nedtill, för hvilken man för öfrigt i Lund till
nödig åtskillnad valde den blåa färgen.
Året efter (1846) lämnade von Yhlen universitetet
och slog sig ner som landtbrukare på fädernegodset
Ållonö i Östergötlands skärgård. Här förenade han
sina naturvetenskapliga intressen med praktiska för
det då ännu tämligen förbisedda fiskeriväsendet. De
förra voro dock länge de förhärskande. 1848 företog
han sålunda i sällskap med den nästan jämnårige,
nyligen äfven han aflidne prof. Lilljeborg en^längre
vetenskaplig resa i norra Ryssland och norska
finnmarken — kanske var det just härunder hans
uppmärksamhet först så starkt riktades på hafsdjuren och
deras lefnadsförhållanden, åt hvilka Lilljeborg som
bekant särskildt ägnade sina studier. Ännu så sent
som 1861 deltog han i Otto Martin Torells
banbrytande första rent vetenskapliga expedition till
Spetsbergen, från hvilken han jämte prof. Dunér var den
siste kvarlefvande. Nu först beslöt han att helt ägna
sig åt det praktiska fiskeriväsendet och mottog 1865
efter en som statens stipendiat med särskildt afseende
på ostronodlingen företagen studieresa till Frankrike
förordnande att vara fiskeritillsyningsman i Göteborgs
och Bohus län, ett förordnande, som 1870—82
utsträcktes, att äfven gälla de halländska fiskerierna.
På denna plats verkade han med oförtröttad kraft till
1885, då han öfvertog karantänsmästarebefattningen
å Känsö karantänsinrättning utanför Göteborg. I denna
egenskap kvarstod han århundradet ut, hvarefter han
bosatte sig i Lysekil, där han tillbragte sina i terstående
dagar. Men ända in i det sista var han outtröttligt
intresserad för den närings framåtskridande, åt hvilken
han vigt sina krafter.
Att fullständigt tolka von Yhlens betydelse för
västkustfisket, ligger icke inom möjligheten af det här
tillmätta utrymmet. Redan 1869 bildade han den
ännu bestående Bohusläns fiskareförening och vann
därigenom en fast utgångspunkt för sina förbindelser
med den till en början ej så lätt tillgängliga
fiskarebefolkningen. Snörpvadens och drifgarnens införande
i det svenska sillfisket var till god del hans verk.
På hans initiativ och energiska pådrifvande
anskaffades 1885 med pekuniärt understöd bi. a. af Oscar
Dickson den första bankfiskekuttern "Astraea" från
England, hvilket blef inledningen till den storartade
utveckling af det från västra skärgården utgående
bankfisket, som sedan dess ägt rum. Han anordnade
de första fiskeriutställningarne — i Lysekil 1868 och
1883 — och utgaf den så vidt vi veta första
fiskeri-facktidskriften, "Fiskaren", i vårt land. Han
organiserade likaledes den första något så när tillförlitliga
svenska fiskestatistiken. Också sträckte sig von Yhlens
rykte äfven utom landets gränser och han stod i liflig
förbindelse med icke blott grannländernas, särskildt
Norges, utan ock med Englands och Förenta
Staternas fiskerimän.
Före sin bortgång hade von Yhlen förordnat om
sin grifteplats. Utan familj -— han afled ogift och den
siste af sin ätt —- ville han slumra sin sista sömn
midt bland de vågor, som skänkt honom
verksamhetsfält. Höljd i den blågula flaggan och smyckad
af fiskarbefolkningens blomstergärd lördes kistan, som
innehöll hans stoft, ombord på fiskebevakningsfartyget
Skagerack från Lysekil genom skärgården till
karantänsinrättningens begrafningsplats på Känsö, och vid
affärden lystes i stämningsfulla ord frid öfver den
gamle hafsarbetareas minne af den man, hvilken
kanske mer än någon annan tagit i arf hans
kärleksfulla omvårdnad om Bohusläns fiskare, länets
landshöfding, frih. Lagerbring. En sällsynt hedersgärd,
men en välförtjänt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:43:08 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/10/0659.html
