Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 11 December 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. OLSSON.
TILL PORTRÄTTET A FÖREGÅENDE SIDA.
Mitt törsta minne ai konsul P. Olsson i
Helsingborg går tillbaka till min tidigaste barndom, då jag
ännu ansågs för liten för att få följa med mina
föräldrar till den tämligen aflägsna församlingskyrkan.
I stället fick jag då om söndagarna gå med till
"Stenssons sal", där traktens befolkning plägade
samlas för att tillfredsställa de andaktsbehof, som i
denna del af Skåne lefde kvar som en frukt af
1850-talets andliga väckelse. Där var nästan alltid
mycket folk, men aldrig så mycket som då det
sports, att man skulle få höra "Olssön från
Helsingborg". Ända in på sista tiden har konsul
Olsson fortfarit att vara verksam som andlig talare.
Från samma tid — början af 1870-talet — minnes
iag honom som den spannmålshandlare i nordvästra
Skåne, som i regeln betaide de högsta priserna, väl
att märka då spannmålen befann sig i stigande.
Anledningen var naturligtvis i främsta rummet den,
att konsul Olsson på denna tid i denna del af Skåne
var tämligen ensam om att inse vikten af den
kommersiella information som står till buds å de stora
världshandelsplatserna. Men härtill kom en annan
omständighet: konsul Olsson var som ingen annan
i besittning af allmänhetens förtroende. Han
behöfde icke betala kontant. En stor del af nordvästra
Skånes befolkning hade i honom sin
pänningför-valtare och "Olssons bank" räknades så god som
hvilken sparbank som hälst, men gaf därtill högre ränta.
När jag blef äldre, lärde jag mig i konsul Olsson
beundra Skånes kanske mest vidtfamnande
företagare. Tietgen lär ha yttrat, att Olsson var den ende
skånske affärsman, med hvilken han kunde förhandla
som jämlike. Om det tilläfventyrs vore oriktigt att
kalla’ honom Skånes Tietgen, ligger det säkert
ingen öfverdrift i att kalla honom Helsingborgs.
Pän-ningarna i "Olssons bank" fingo ei ligga oanvända.
Redan i början af 1870-talet hade han af grefvarne
Wachtmeister förvärfvat Rögle gods i Välinge och
då 1885 Västkustbanan kommit till stånd med
station därstädes, tog det tegelbruk, som af ålder
funnits där, ett lysande uppsving. Samma år
grundade han i Helsingborg Helsingborgs
Ångkvarns-aktiebolag, hvilket på sin tid intog en
föregängar-plats i den skånska kvarnindustrien. Ett par år
senare förvärfvade han en ytterligare jordbesittning i
Stora Hyllinge gärd i Västra Broby socken af
Kristianstads län, hvars stenkols- och lerfyndigheter
blifvit föremål för bearbetande genom det 1896 af
honom bildade Hyllinge stenkols- och
lerindustriaktiebolag. Redan 1889 tog han initiativet till
sockerbetsodlingens införande äfven i nordvästra Skåne
genom grundandet af Helsingborgs
sockerfabriks-aktiebolag. Det vore lätt att fortsätta uppräkningen,
men i själfva verket är det öfverflödigt: en god del af
nordvästra Skånes ekonomiska lif har under de båda
sista årtiondena mer eller mindre varit knutet till
konsul Olssons personlighet. Särskildt gäller detta
naturligtvis om Helsingborgs och det var icke blott
ett skämt med lekmannapredikanten, utan ock rama
allvaret gentemot köpmannen, när biskop Billing
vid ett festligt tillfälle för några år sedan på honom
tillämpade Wennerbergs ord i "Gluntarna": "Kors,
hvad den krämarn är bra för staden".
Närmaste anledningen, hvarför H. 8. D. just i detta
nummer bringar en bild af konsul Olsson är, att han
lördagen den 3 december fyllde 80 år.
Peter Olsson föddes nämligen i Fleninge i
Malmöhus län, c:a en mil från Helsingborg, den 3 december
1830. Den skolundervisning han erhöll inskränkte
sig till ett minimum och det var med två tomma
händer han redan vid unga år kom som
butiksbiträde till Helsingborg. Vid 23 års ålder öppnade
han därstädes en diverseaffär, som han dock snart
uppgaf för att i stället ägna sig åt den vid denna tid
hastigt uppblomstrande spannmålshandeln. Särskildt
lade han an på hafreexport och uppdref denna så,
att han somliga år exporterade icke mindre än 400,000
tunnor (c:a 340,000 deciton) af detta sädesslag.
Samtidigt utvecklade sig som ofvan antydt den
inlåningsrörelse, hvilken gaf honom tillgång till det kapital,
som satte honom i stånd att fruktbart ingripa i den
industriella utvecklingen, först genom upprättandet
af Helsingborgs Mekaniska verkstad. Under
1800-talets sista år riktade sig hans intresse särskildt på
sjöfartsnäringen, hvarigenom han bidrog att bringa
Helsingborg till ett af de främsta rummen bland
svenska städer som hemort för lastångare.
Redan tidigt togs konsul Olsson i anspråk för
allmänna värf. Redan 1866 blef han ledamot af
Helsingborgs stadsfullmäktige, utsågs längre fram till
dessas vice ordförande och vardt slutligen ordförande,
hvilken post han innehade ända tills försvagad syn
tvang honom att undanbedja sig återval. Från
början af 1860-talet var han medlem af och sedermera
ordförande i hamndirektionen och det är
förnämligast hans förtjänst, att Helsingborgs hamn vunnit
den betydande utveckling, som fallet varit under de
sista fyrtio åren. Samtidigt gjorde han de största
insatser i afseende på stadens
landkommunikationer. Redan 1860, då det för Helsingborg gällde att
vinna förbindelse med södra stambanan, framkastade
han tanken, att denna förbindelse borde ske öfver
Hessleholm. Tiden var emellertid icke då gynnsam
för kapitalanskaffning och provisoriskt nöjde man
sig med en anknytning till Landskrona—Eslöfs
järnväg i Billeberga. Ett tiotal år senare
förverkligades emellertid Olssons ursprungliga plan och 1875
öppnades Helsingborg—Hessleholms järnväg.
Ytterligare tio år och det första ledet i Västkustbanan,
Skåne—Hallands järnväg (Helsingborg—Halmstad),
kunde öppnas. Om Helsingborg kan känna stolthet
öfver att förr än Göteborg ha skridit till
förverkligande af denna storartade kommunikationstanke, är
det konsul Olssons förtjänst. Senare tog han liflig
del äfven i anläggningen af
Skåne—Smålands-järn-väg, hvarigenom äfven för ångkommunikatiönen
utnyttjades den äldsta förbindelseleden mellan
nordvästra Skåne och öfre Sverige.
Naturligtvis har konsul Olsson med sitt lifliga
allmänintresse äfven tagit del i det politiska lifvet.
Han var Helsingborgs och Engelholms valkrets’
representant i Andra kammaren 1869 och 1872
77 samt hade 1879-87 och 1889-97 säte å
Malmöhus-bänken i den Första. 1 yngre år utprägladt
liberal drogs han senare öfver till mera
konservativa åskådningar, hvartill bidrog, att han på
1880-talet anslöt sig till tullskyddspolitiken.
Ären 1871—94 var Olsson Tyska rikets konsul i
Helsingborg.
Trots sina uppnådda 80 år och sin af
sockersjuka förorsakade försvagade syn är konsul Olsson
alltjämt outtröttligt verksam, nu som under hela sin
långa lefnad finnande sin glädje icke i att själf njuta
sin rikedom, utan i att alltjämt skapa nya
produktionsmöjligheter, nya arbetstillfällen, ny utveckling,
hvarjämte han årligen ställer stora belopp i
välgörenhetens tjänst. Heder åt och vördnad för en
sådan lifsgärning! S. Hn.
- 162 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
