Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 20. Den 12 Februari 1911
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FRÖDING
TILL PORTRÄTTET A FÖREGÅENDE S/DA.
För några årtionden sedan stod en vacker dag
att läsa i tidningarna en visa, kallad "Farväll" och
enligt uppgift diktad af en viss mister Johansson
till hans grymma vän i Sweden. Visan slog an
sin svensk-amerikanska halfherreton så ypperligt,
att en och annan bland dess läsare kanske i början
tog den helt menlöst och skrattade åt —
författaren. Att en spiufver diktat den, blef väl ändå strax
tydligt för de fleste, och dess succés blef stor; den
flög öfver hela landet, och folk gick omkring och
hälsade hvarandra lekande "fadervädel".
Men att diktaren af denna befängda slagdänga
inom ett årtionde skulle ha skrifvit några at de
mest älskvärda, några af de mest upprifna och
skakande och några af de mest sublima saker som
finnas på svenska — hvem i all världen kunde läsa
ut det ur mister Johansson? Hvem hade trott, att
den skenbart helt dagsländeartade popularitet, som
föll detta opus till del, skulle blifva en folkkärhet
sådan ingen svensk skald — det kunde då vara
Frithiofs sagas författare — fått åtnjuta sedan
Bellmans dagar?
Den unge man, som så där oförmodadt fått
allmänheten att spetsa öronen, satt eljes och skref
lustiga och anspråkslösa kåserier i
Karlstadstidningen. Han hade varit student i Uppsala och där med
mera intresse än planmässighet kastat sig öfver
vitter läsning och humanistiska studier. Mycket
själfförtroende hade han väl icke, någon strebe’r var
han sist af allt. Så återvände han till sin värmländska
hembygd och tog plats i bladet, betraktade sig med
sin vanliga själfunderskattning, men ej heller utan
en intelligent människas humor, som halfvägs
misslyckad och declassé, och samlade under tiden sina
poetiska krafter.
Våren 1891 utkom i bokhandeln det dikthäfte
"Guitarr och dragharmonika". hvilket snabbt
arbetade sig in i folkmedvetandet. Kring Gustaf
Frödings namn började därmed den skatt af allmän
beundran och folkets kärlek samla sig, som sedan
hopades så rikligt och nu i dessa dagar — inför det
hotande dödsbudet — håller på att omsättas i landssorg.
*
Landssorg, det blir det ju eljes främst efter dem,
hvilka varit ett folks andlige ledare och
intellektuella fyrbåkar. När Viktor Rydberg den vackra
septemberdagen för femton år sedan skildes hädan, då
kände Sveriges folk den ojämförliga tomhet som
inträdt. Och detta ehuru den då rådande tidsandan
icke ens i sina mest lysande och vidhiärtade
koryféer — som Oscar Levertin — var mäktig att fullt
förstå den bortgångnes räckvidd och djup. Men
folkinstinkten torde ha kännt det bättre, hur litet
man än gifvetvis kunde forma det i ord.
Gustaf Fröding var aldrig någon andlig ledare,
och ändå skall hans bortgång röra alla. Ty i
honom har vårt folk funnit kött af sitt kött och själ
af sin själ. Han har blott varit skald — och
människa. Men detta har han också varit långt öfver
de vanliga måtten stort och rikt. I konkretaste, i
bästa mening är hans dikt en folklig dikt, sprungen
ur svenskt väsen och svensk natur, skapande
svenska gestalter, svenskt lynne i allvar och lek,
svenska melodier.
Människotyperna och så den nya tal- och
verskonsten — med dessa två medel vann Fröding sin
första stora poetiska framgång. Icke blott den
nyssnämda mister Johansson, också de processande
bönderna Jan Ersa och Pär Pärsa och så många andra
humoristiska allmogetyper, också "Våran prost" och
allt hvad dessa figurer hette, utgjorde i "Guitarr och
dragharmonika" ett galleri af typer, till hvars åskåd-
- 306 —
lighet och lif man icke sett maken sedan Fänrik
Ståls hjältar gingo ut i världen. Men dessa nya
lefde midt i det nuvarande Sverige, midt i
hvarda-gen. Och den vers, som framställde dem, talade
och sjöng på ett nytt sätt. Den gamla "omvända
ordföljden", som i vår guldåldersvers ansågs som en
högst berättigad poetisk fr,het (och i denna stil hade
den sin uppgift) blef med ens märkvärdigt föråldrad.
Den Frödingska versen fick prosans, fick
hvardags-talets hela naturliga fall. Men på samma gång
skapade den helt nya rytmer och melodier, just i
anslutning till denna nya hvardagsdiktion, och gjorde
därmed hos oss, hvad Drachmann redan gjort i
Danmark. I stället för de regelbundna "klassiska"
stroferna med deras precisa jamber och trokéer
frambröt den äktsvenska blandade versen i kaskader af
målande, bruten rytm och helt ogeometriska strofer.
Det är innebörden af Frödings förnyelse af svensk
verskonst. Det individuella däri bör ej
efterhärmas — såsom förstås skett — men hans
vers’naturlighet är ett budskap till alla. —
Dock, blei Fröding än strax populär, så förstod
man därför ingalunda genast temperamentet bakom
det humoristiska galleri han ställt för ögonen. Hans
"allvarliga" lyrik tog man knappt allvarligt. Och
minst anade man, hur sönderrifven han var och att
hans följande diktsamlingar skulle innehålla de
mörkaste och i sin djupa uppriktighet och sanning mest
skakande personliga bikter som torde finnas i vår
hela litteratur. "Tidens" hedniska pessimism låg
helt visst häri men detta var dock någonting annat,
någonting alltigenom upplefvadt och individuellt.
Och hur växte ej nu Frödings skala ut i det
förvånande! Hvilken symfoni brusar ej genom den
ryktbara diktsamlingen från 1896, "Stänk och
flikar" ! Där finnas för öfrigt icke blott de tunga och
mörka dikterna, de "bohemiska" versen. Där äro
toner af skär, vemodig idyll — blomsterfantasier
sådana som Liljkonvaliedikten — där äro
skälmaktiga saker, där äro naivt storslagna syner som
dikten om Ariens land, och där äro burleska och
gripande och sublima. Där är dikten om Gral,
hvarest skalden redan brottas med problemet om
det onda, och där äro de djupt visionära, som
gammal keltisk poesi hemlighetsfulla och passionerade
"Drömmar i Hades" med deras mörker af oändlig
rymd... Och fanns där något hädiskt eller annars
förfluget ackord, så har ingen bedömt detta
strängare än skalden själf.
Hur Fröding sedan greps af ohälsa, veta vi. Och
han, som en gång skref mister Johanssons visa,
han har under ständiga inre strider och ständig,
med den älskvärdaste anspråkslöshet formade
själfkritik, i trånad till "renhetens rike" sökt dikta om
de stora etiska och metafysiska och religiösa
problemen — dikta helt enfaldeligen, i enkla frågor:
är det så eller så?
Men snart tystnade han nästan alldeles. Och i
åratal innan han nu nedlades på sjukbädden lefde
han nära hufvudstaden som ensling, vårdad af sina
närmaste, i en blid sinnesstämning. Det var höst,
och den hade kommit tidigt, men i dess svala rymd
låg ett mildt och gyllene sken, som icke så’fort
tycktes skola slockna.
" Med dess försvinnande är det icke blott Sveriges
mest populäre nutidssångare, som varder ett
vemodigt minne. Men hvilken rik, bruten,
disharmonisk och ånyo mildt försonad mänsklighet har icke
dvalts i Gustaf Frödings väsen, och hur finner man
ej, att det nyssnämda höstskenet öfver hans vid
50 år blidt åldrade gestalt egentligen synes vara ett
sken utaf godhet!
Fredrik Vetterlund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:44:31 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/12/0326.html
