Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 1 oktober 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SPÖKE. AF GUSTAF ULLMAN.
för hvar 8 dag.
Redaktör Tordell hade semester, och ämnade nyttja
den. Dock icke till hvila, utan att sköta de privata
angelägenheter, som de "stora världshändelserna"
eljest skoningslöst nödgade honom att lägga på
hyllan. Nu satt han ändtligen på det lilla svala och
tomma rummet, han hyrt i ett badortspensionat vid
västkusten. Intet telefonpingel, intet smällande i
dörrar, rännande i trappor, inga dumma frågor, inga
order eller böner kunde här störa hans frid. Eller
— hans egen inre ofrid, som gifvit hans hjässa fler
grå hår än alla politiska konflikter, krigsmoln och
omhvälfningar i världen. Han utbrast för sig själf:
— Tänk, att få sörja i fred, ångra och grubbla ut,
att få vara olycklig i fred! — Det lättar, — det är
det enda, som hjälper en att stryka strecket öfver
allt, aili! Han strök sig öfver pannan, precist med
samma, bråda, nervösa rörelse som när han aiiärdat
ett viktigt redaktionsärende. Och han drog fram ur
sin koffert, som hvilade på en spjälstol bredvid, en
stor, tjock brefbundt, i brunt konvolut med ett
gummiband om.
— Gudskelof, här finns kakelugn! suckade han i
en slags bitter tillfredssällelse.
Per Tordell var yngre till år, än man af hans
yttre och hans betydande ställning i sitt fack, kunde
antaga. Men han hade lefvat fort och ifrigt, hade
redan från tidigaste ungdomen skaffat sig omfattande
lifserfarenhet, grundad på stort intresse för
människor och på förmågan att intressera dem. Skolan,
universitetet, reselif och arbetslif, allt hade för
honom varit en enda generalrevy, där den kära nästan
tågat förbi, i otaliga gestalter, led efter led, — för
hans blick, hans mönstrande, allt iaktagande
skarpblick. — Tidigt hemlös, ensam i lifvet, hade han
blifvit åskådare, granskare, domare, nyfiken, och
evinnerligt otillfredsställd. Det fanns ju ej, tyckte
han, en enda själ i detta oändliga vimmel, som
verkligen angick honom personligen. Han trodde sig
stå fullkomligt utanför, — och visste sig likväl
förhäxad af studiet öfver den mänskliga tillvaron!
— Så där, ja! — Det var det! — Där gick den!
Mumlande så för sig själf slet han bref efter bref ur
dess kuvert, ögnade flyktigt, med ett envist torrt
grin i sitt kloka, för tidigt färade ansikte, alla dessa
skrifvelser, — och slängde undan dem i en hög på
bordet.
— Där ha vi s. k. vänskap! Puh! — Där s. k.
förtroende! Hu! — Där s. k. frimodig öppenhet!
Där s. k. klagan! — och där — s. k. kärlek. Hu!
Alltsammans i denna raskt växande hög af
skriftliga meddelanden tedde sig för Tordell som idel lögn,
idel "så kalladt", — som alltid var — något annat!
— Det är nästan en lycka, sade han till sig själf,
att aldrig ha tid att sköta sin egen korrespondens.
Egentligen borde man kasta den på elden oläst.
Redaktörn njöt uppriktigt af förkänslan! — att se
allt detta nedbläckade papper förvandlas till aska,
och bli till intet, som om det aldrig funnits. Nå,
— ett och annat måste han ju gömma, af rent
praktiska skäl. Men för hans hjärta fanns där
sannerligen inga relikar att bevara. — Plötsligt undslapp
det honom:
— Ah, — ja, hon, ja!
Han stirrade på ett litet bref, tunnt och blekt som
ett visset blomblad. Mot sin vilja läste han om och
om igen:
"Min käre Per.
För sista gången kallar jag dig så. Jag vet ju nu,
hvad du tror om mig, och hvad du vill. Jag rättar
mig därefter. Jag skall icke komma till dig mer,
aldrig mer gå dig i vägen. Och om vi af en slump,
utan min förskyllan skulle återse hvarandra, skall
jag icke med en blick ens låta ana, att vi kännt
hvarandra, — för att ej säga mer.
Din Helene."
— Min Helene! — hväste Tordell i mustaschen,
och kramade det lilla brefvet i sin hand, som om
det varit ett lefvande väsen, hvilket han ville döda.
— Min! Det var lätt sagt. Men det kunde du
aldrig bevisa! Du begärde, att jag skulle tro dig,
blindt, på ditt ord, på dina ärliga ögon, som det
heter, — och för din s. k. kärleks skull. Du begärde
det oiimliga! —–Hur ofta hade hon icke,
tåligt, ihärdigt, men mildt, förklarat allt för honom:
— att hon, tör sin fars skull, som enda dottern till
en hög militär och hofman, måste taga del i ett
aldrig hvilande sällskapslif! Att hon, — liksom han
på sitt håll, — var dömd att ägna tid och
uppmärksamhet: ja, skenbart intresse, at tusen ting och
personer, som i grund voro henne personligen
likgiltiga! — Allt, som hon kunde ge honom, honom
ensam, sitt hjärta, sin hand, sitt lif, hade hon erbjudit
ho om. Men hon hvarken ville eller kunde för
alltid öfverge sin fader, hvars enda hopp och stöd hon
varit ända sedan barndomen, då modern ryckts
bort. — Fadern, — tänkte Per hånfullt: — en
reumatisk öfverste, som lefver för grogg och vira! —
Åh nej, det är för ett och flera regementens skull,
för hela fina världens skull, hon icke kan draga sig
tillbaka till min vrå, ensam med mig! — —
Han, som med outtröttlig nyfikenhet sökt
människans sällskap och knutit massor af förbindelser,
för idel själfviska syften, kunde icke förmå sig att
tillåta sin älskade att i minsta mån bibehålla
kontakten med de kretsar, hvarur hon framgått. — En
nick, ett leende, en hälsning af vanlig, enkel
höflighet var nog att göra honom utom sig: — hon
bedrog honom, gäckades, lekte med honom, med hans
bästa, heligaste känslor! Det gick inte, det; — nej,
det gick inte.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
