Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, den 26 november 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Nedkommen till de elfva kamraterna i mitt logi,
fick jag utförligt och enligt speciellt tysk konvenans
redogöra för mig själf, mina föräldrar, mina syskons
antal och familjens förmögenhetsvillkor, hvilket allt
slutade med, att jag betecknades som en af
jordklotets fräckaste lögnare. Däråt var nu ingenting
att göra, utan gick jag till kojs, tämligen beläten
med min nyvunna position och utan en aning om,
hvad proletariatet bjuder sina objudna gäster.
Sch ... kvass, sch ... kvass, och så drogo sig
sjöarna tillbaka från våra mellandäcksfönster. —
— Tredje vakten, kaffe, ropar skaffaren, och då är
det tid. Där sutto vi fyra stycken från vårt logi,
de tre tämligen slöa men jag "med en rasande
ny-iikenhet angående min blifvande mission. Så slås
en dörr upp, och ett svärtadt blekansikte stiger fram.
— "Acht lass", säger han och går bort för att se,
om vi lämnat något ätbart kvar. — "Los", säger
någon, och så gå vi. Qenom en lång gång, vid
hvars slut en järndörr öppnas, och varm luft slår
emot oss. Sedan gå vi ned för en liten trappa,
och jag känner en liten svettdroppe vid hårfästet,
ännu en och svetten rinner redan i två små fåror
samt slutligen en tredje trappa. Mellan de väldiga
pannorna dyker fram en svettig och svart gestalt,
som ger mig en liten vision om lifvet efter detta.
— Hvad gör du? frågar han.
— Ingenting.
— Aha, du är svensken. Då skall du skaffa kol
åt mig. Där har du en kärra och en kolskyffel.
Kolen hämtar du där inne än så länge. Och så vet
du, att så snart det fattas mig kol, så klappar jag
dig med den här. Los!
Och min vänlige patronus visade mig en nätt
järnbjälke, som utan vidare öfvertygade mig om
nödvändigheten af att vara frikostig’ med
svettpärlorna. Och min kärra rullade, min spade gick och
koldammet yrde samt stoppade igen näsa, ögon
och öron, tills jag slutligen blef öfvertygad om mina
synders mångfald och min rättvisa förvisning till
den behornades smältugnar. Därefter
förgrymmades jag öfver världens ondska att hålla mig till
sådant blott för att koka vatten i en ångpanna, och
jag beslöt att bli anarkist samt meddela folket denna
religion. Jag gick t. o. m. så långt att jag utförde
mitt beslut, hvilket resulterade i, att jag blef
utskrattad och betraktad som en stor vettvilling och
lätting, ty jag anade icke, att den vande arbetaren
gör sitt dagsverke tämligen oberörd af tröttheten,
under det han betraktar den ovande med ett visst förakt.
Under alla dessa, den tröttkördes stupida
funderingar gnodde cylinderkolfvarna ständigt upp och
ned, rullade propelleraxlarna ideligen rundt, och vi
kommo in i Habanas hamn, där jag sattes att putsa
en elektricitetsmaskin.
En liten maskinistelev gnodde ikring med en
smörjkanna och satte sig slutligen ned vid sidan
om mig.
— Hur går det att putsa? frågade han viktigt.
— Inte farligt, svarade jag. Det är ju en
intressant maskin, det här. Ni vet väl, hur strömmen
alstras i en sådan här elektrisk ring?
— Nej, det visste han inte.
Jag fann det lustigt att börja en förklaring af,
hvad jag icke själf begrep, men gick på. Talade
om magnetpolernas växling och dess inverkan på
strömalstringen, om sekundärströmmar samt
förirrade mig slutligen in i ett oredigt kaos om
induktions- och växelströmmar, och då all min glömda
skolvisdom var utpumpad, och jag såg ynglingen
nicka med en vansinnigt förstående blick, frågade
jag, om han begripit.
— Joo då, det hade han visst. Han bara und-
rade, hvar jag lärt allt detta, och om jag möjligen
skulle söka bli maskinist, hvarefter han på nytt
smet iväg med sin smörjkanna.
Min elektriska högfärd blef mig sedermera till
en källa af ständig förargelse. Tredje maskinisten,
en äkta tysk Meyer-tvp fick nys om saken och
stegade bort till mig. Han frågade etter min ålder,
familj, hemort o. s. v. samt slutligen efter mitt >rke.
— Ingenting alls. svarade jag lakoniskt.
— Ingenting? Har ni då ingenting lärt, en så
gamma! människa?
Då grep mig mitt humoristiska sinne, och jag
högg till litet af hvarje.
— Håå, sade jag, jag talar fem språk, räknar
algebra, trigonometri och analytisk geometri, ritar
kurvor med oändlig exponent, deriverar funktioner,
räknar integraler och sannolikhetsproblem.
Slutligen kan jag litet af hvarje: världshistoria,
fäderneslandets historia och litteraturhistoria, dogmatik samt
allmän och kristlig etik.
Återigen kände jag mig tämligen utpumpad på
lagradt vetande och väntade resultatet af mitt
bombardemang. Men i stället för det vansinniga
förståendet mötte mig här det oförstående hånskrattet.
Den aktningsvärde hr Meyers röda mustascher
guppade upp och ned, och då han ändtligen fick ett
skrattfritt ögonblick brast han ut: — Då duger ni
ju absolut ingenting till, hvarvid jag hade en känsla,
som antagligen icke är främmande för den, som
blifvit öfverkörd af en makadamångvält: jag var flat.
Han ville, sade han, af pur välvilja åtminstone
lära mig arbeta, visade mig ett hål i golfvet, så att
jag kunde krypa ned i skrofvets understa del och i
det en half meter djupa och rostgyttjiga vattnet
plocka upp trasor och brädbitar.
Jag har alltid haft sinne för humor, som du vet,
men man tröttnar på humorn hos Atlantens
brottsjöar, då de åstadkomma en rullning, som låter en
falla på näsan i en dypöl vid de mest omotiverade
och oväntade tillfällen.
Så tröttnade också jag, och som jag dessutom
arbetade för ingen lön, var det utan
samvetsbetänkligheter, som jag gick till doktorn och sökte
befrielse från dykningarna i järnkolossens
innanmäte. Och jag" blef fri, ja t. o. m. anbefalld hvila
en lång tid framåt. Det var i Coruna, där bergen
äro grå och stålblå med de västliga snötopparna
gnistrande i solskenet. Jag njöt uppe på däck,
omgifven af hemvändande spanskt patrask. De gingo
i land, spanjorerna, och luften formligen rök af
afskedets ljufva skällsord:
— Adies, animales alemanes. Buen viaje a las
papas de vuestra tierra.
Jag undrade, om också jag i afskedets stund
skulle säga adjö tyska djur och önska dem lycklig
resa till sitt hemlands potatis. Jag var ju i hvarje
fall icke spanjor och mellandäckare utan hade det
bättre än så.
För den, som två dagar på Biscayabukten och
lika många i Engelska kanalen tillbringat sin tid i
ett mörkt och kvalmigt näste med att peta naglarna
och röka "mossros", finns det troligen högst få
saker, som gå upp mot öfvertygelsen om ett snart
slut på en sådan tillvaro. Åtminstone var det så
med mig, då vår kojutkik från babordsfönstret
signalerade det första Elbe-fyrskeppet. Ett efter ett
passerade vi dem ock gledo in i Elbe. Jag låg i
kojen och förnam vaktombytet klockan fyra.
Svetten rök, och koldammet yrde kring de nyinkomna,
som gjorde sig färdiga för badet. Nu började de
sjunga en sjömansvisa om väntande tärnor, böljor
blå och friska vindar, och till hvarje vers kommer
refrängen:
- 138 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
