Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 11, den 10 december 1911
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR DE FUNNO HVARANDRA.
ETT KAPITEL UR EN SÅGVERKSROMAN. för hvars dag af ELF NORRBO.
På väg till timmerskogen...
— — — Och medan trafvaren i jämnt lunk lade
riärdingsväg till fjärdingsväg och selklockorna klungo
till kirret i hårdiöret gingo Nils Perssas tankar af
och till — mest till henne, som snart skulle bli hans
brud, hans maka.
Hur lifligt mindes han inte deras första
bekantskap. Det var ju ett helt äfventyr, det!
Sällsamt, hur människoöden kunna mötas och
förenas.... Och han lät tanken sola sig i
hågkomsten af detta.
Det var en julidag – aldrig skulle han förgäta
den —, en stekhet dag, i sågen; Nils var
hjälpså-gare den tiden.
Anna-Britta var spånkulla. Gick omkring och
såg till att sågspånsledningarne fungerade
ordentligt, sopade upp där spånen flödade öfver,
aflägsnade nedfallande trästycken och dylikt, som kunde
vara till skada för mekanismen. Hälften af spånen
förbrukades för ångpanne-eldningen, rästen kördes
bort i små vagnar och fylldes i ett stort kärr —
denna transport skulle hon också tillse, och
dessutom smörja hjulen till spåiivagnarna samt skifta
dem så fort de fylldes.
Snabbt och vändt rörde hon sig bland snurrande
hjul och roterande axlar, fläktande, smällande
remmar och rasslande kettingsledningar. Det var en
lust att se henne i arbete. Det var som nöje för
henne; hon rörde sig alltid som i dans.
*
Den dagen var luften i hög grad full af dåsande
hetta, som trängde in genom väggarnas glesa
bräd-beklädning. Och vid ena sidan stötte
eldrumsmuren till, också den varm. Den terpentinmättade
spånlukten, blandade med odörer från
maskinrummet af olja och gammalt putstrassel, kändes
ovanligt kvalmig — — Och mellanaxeln till kapsågarne
gick ett par fot öfver golfvet, hundrafemtio hvarf i
minuten, skarfvad med muffar på ett par ställen.
Uppöfver henne spelade en förskräcklig orkester
sitt ständiga, allt behärskande och öfverröstande
furioso, markeradt af ramarnas
"krasch-krasch-krasch-krasch. .." och de tätt under öfvergolfvet gående
limmerspelkettingarnas "klick-klick-klick" mot små,
uppbärande gjutjärnstrissor. Ett dofvare
"domje-domje" märktes, när någon grof hejare till stock
vältrades från bäddarne ned på stockvagnarna.
- Hela det väldiga huset var i jämn skälfning, af allt
detta grofva maskineris arbete. — Höjdstämmorna
i orkestern innehades af kanttrissorna, hvilkas
hvin stack igenom som piccolaflöjter — ryckvis,
allt eiter som de tillfördes virke. Ett mo"notont
surr-hvinande-kväsande-rasslande, som aldrig
modererades, flöt ihop i ett, utan pauser, med repriser
för- och eftermiddag, för- och efternatt.
1 undervåningen gledo breda, mjuka remmar,
spöklikt tysta; smalare, mera snabba’slogo ilsket
smällande’ mot remskifvorna, så lagerbockarne riste.
Några helt smala, endast två-tre finger breda kiiade
hel- och halfkorsade fram och åter, lifliga som
ödlor. Men majestätisk, oberörd, lugn fullgjorde
storremmen sin funktion. Intet brådskande fjäsk,
inga smällar. Hon visste ju, att af henne berodde
alla de andra. Hon, och maskinen därinne i
tegelrummet, behärskade det hela. De hade sitt
gemensamt. De krusade ingen, situationens herrar som
de voro: ville de, så gick det rundt; ville de inte,
stod allt stilla.
*
Anna-Britta hade ett svagt minne efteråt af att
hon gått och smågnolat för sig själf, medan hon
rakat spånen och öst upp den i ledningen. Någon
hembygds-bit hade hon väl nynnat.
Lomjansgut-ten och Frykstedt, de två spelmännen, lämnade så
många låtar efter sig, som folket ännu den dag i
dag gå och tralla på, små glada melodier, men med
mörka skogars tungsinne rufvande i botten.
Gick där dåsande med den uppskörtade tunna
bomullsklänningen på svaj och hufvudklädet
nedskjutet bak i nacken.
Så mindes hon inte riktigt... Hade känt ett
förfärligt ryck ... som någon kastat sig öfver och
i ett enda häftigt tag stukat henne ned mot
golfvet...; kanske någon grof planka ur mellangolfvet
ofvanför lossnat och — —
Hennes nästa någotsånär klara förnimmelse var,
att kläderna försvunnit. Hvarenda tråd, utom
hufvudklädet och skorna. En sömnigt förvirrad blick
omkring, en frågande häpen blick — se där! Där,
lindade i ett stramt åtdraget bylte kring muffen,
sutto klänning, lif, lintyg — alltsammans. En
tröjärm slängde och viftade, smala remsor af tyget
sutto hakade på golL-pikar och uppstickande
skarp-spetsade träflisor, knappar hade ryckts ur och
hoppat omkring — rästen dansade en lustig slängpolska
kring en axel med en fart af 150 hvarf i minuten.
Då förstod hon.
Bomullstygets skörhet hade räddat henne.
Som hon stod där, stödd mot en stolpe, blott
och bar och ännu lamslagen af skräcken och
smärtan af det våldsamma rycket mot golfvet, hördes
steg, snabba kraftiga mänssteg, hvilkas bestämda
dump-dump stucko skarpt af mot det entoniga
bullret omkring.
Nils —, han kom just för att hämta smörjolja i
sin kanna ur maskinförrådet.
Så plötsligt och öfverväldigande hade detta
verkat — så bedöfvande, öfverraskande — att
Anna-Britta icke kommit sig för med att skrikande kalla
på någon af maskinskötarne och få verket stoppadt,
ja, ej ens att i skydd bakom den grofva,
fyrkantiga pelarstolpen, hon stödde sig mot, söka gömma
sin nakenhet för den man, som nu kom burdus
framstörtande. Instinktivt böjde hon hufvudet mot
den upplyfta, afvärjande handen i en bedjande, mjuk
rörelse.
Och Nils?
Han behöfde ingenting fråga. Det kringsnurrande
klädbyltet på axelledningen sade honom allt. Ja,
det stod blixtlikt för honom, att han dagarne förut
hört en häftig dispyt mellan maskinisten och
säg-ställaren rörande behofvet af skydd för just den där
axeln; den ene hade varit för, den andre emot.
I ögonblicket slet Nils sin tunna arbetsrock af
sig och svepte den om flickan. Nästa sekund lyfte
han på starka armar och bar henne bort från det
farliga stället, hän till närmaste kasern, där han fick
henne in hos en sågarhustru, som kunde försträcka
den utblottade det allra nödvändigaste i första hand.
Ordnade för henne och fick budad en annan
spånkulla att sköta Anna-Brittas plats i sågen o. s. v.
Det var deras första sammanträffande.
*
Efter det taget var det som Nils på en gång känt
sig ringfäst och bunden vid den, han burit på sina
armar. Hjälplös, öfvergifven och förbi hade hon
stått där, i sin fullkomliga försvarslöshet vädjande
till hans bistånd, förbarmande och högsinthet. Och
han hade burit henne som det varit ett litet barn,
ömmat för och hjälpt henne till rätta.
Detta hade fäst honom.
- 164 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:45:19 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/13/0184.html
