Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 12 maj 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIC GYLLENRAM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA
Sjuttio år fyllde den 24 april f.
ordonnansoffice-ren hos konung Carl XV, generalmajoren Henric
Gyllenram i Malmö.
Ätten Gyllenram härstammar från Danzig, där
en borgare vid namn Ram bodde i slutet af
1600-talet. Två hans söner, båda militärer, öfverflyttade
till Sverige och adlades här 1717 med namnet
Gyllenram. Det är sålunda tapperhet i de karolinska
fälttågen, ätten har att tacka för sitt adelskap. Från
den yngre af de nämnda bröderna leder
generalmajor Gyllenram i femte led sitt urspruug.
Henric Fredric Gyllenram är född på Sturefors
i Vists socken i Östergötlands län den 24 april
1842, ende son till dåvarande fänriken, sedermera
landshöfdingen i Karlstad Gustaf Henric Vilhelm
Gyllenram och hans maka Ebba Augusta Arnell.
Redan vid fjorton års ålder antagen till kadett vid
Karlberg, utexaminerades han därifrån 1861 och
utnämndes samtidigt till underlöjtnant vid Svea
Lifgarde, där han befordrades till löjtnant 1863.
Gyllenrams lifliga intresse för militärtjänsten tog
sig bland anr.at uttryck däri, att han i mars 1866
inträdde i franska armén, där han först anställdes
vid 12:te linjeregementet, hvarest han i sept. samma
år beordrades till adjutant hos öfverste de Colomb,
och sedan i april 1867 vid andra zuavregementet.
Efter sin återkomst hem vann han 1873 befordran
till kapten och blef samma år adjutant hos
överståthållaren i Stockholm.
Ännu en gång 1881 trädde Gyllenram i utländsk
krigstjänst, i det han från maj 1881 till mars
1882 var anställd vid 20:de linieinfanteribataljonen
inom grekiska armén. Lika litet nu som på
1860-talet lyckades han emellertid att såsom han nog
hoppats få delta i aktivt vapenskifte: den pågående
långt utdragna tvisten mellan Grekland och Turkiet
bilades på diplomatisk väg genom fredlig uppgörelse.
Däremot hemförde han från Grekland sin brud: den
19 mars 1882 ingick han äktenskap med grefvinnan
Diamantine Eufemia Theotoky från Korfu.
Efter att 1884 ha blifvit utnämnd till major i
armén och 1889 vid Svea Lifgarde samt 1890 ha
befordrats till öfverstelöjtnant i armén utnämndes
Gyllenram följande år till öfverstelöjtnant och chef för
Jämtlands fältjägarekår samt blef 1894 öfverste och
chef för Kalmar regemente. Härifrån vann han dock
redan följande år transport till chefskapet för Södra
Skånska infanteriregementet, på hvilken post han
kvarstod i icke mindre än nio år eller till 1904, då
han tog afsked och utnämndes till generalmajor 1
generalitetets reserv.
Bredvid sin militära bana i egentlig mening kan
Gyllenram blicka tillbaka på två andra
verksamhetsområden, vid hvilka hans namn är oupplösligt knutet.
Med det ena åsyfta vi hans ställning som
ordonnansofficer hos konung Carl XV under dennes sista
år. Sitt förordnande till ordinarie ordonnansofficer
mottog han redan 1864 som 23-årig löjtnant och
kvarstod sedan som sådan till konungens död,
därvid kamrat med sedermera generalmajoren grefve
Gustaf Fersen Gyldenstolpe, generallöjtnanten Carl
Ericson och framlidne landshöfdingen Adolf
Malmborg. Särskildt förtjänar erinras, att Gyllenram var
den bland dessa, som ledsagade konungen på hans
sista resa till baden i Aachen. "Den, som alltid
var mest i hans närhet", vittnar konungens
lifme-dicus, öfverfältläkaren af Edholm i sina memoarer,
"var ordonnansofficeren, löjtnant Henrik Gyllenram,
som enligt konungens önskan under dagarnes ofta
långa lopp var vid hans sida, läste högt för honom
bref och tidningar m. m., ägde hans fullaste
förtroende och ombesörjde hans minsta önskningar".
Gyllenram stod ock vid dödsbädden på
landshöfdingeresidenset i Malmö. Af Edholm ger honom
det vitsord, att Gyllenram under hela badresan
"visade honom en sonlig uppmärksamhet och rörande
tillgifvenhet". , Har månne detta nära förhållande till
den folkkäre konungen bidragit till att åt
Gyllenram skapa den popularitet, hvari få af vårt lands
officerare kunnat täfla med honom?
Det andra område, på hvilket Gyllenram utanför
sin egentliga militärtjänst gjort insatser af
beståndande värde, är skytterörelsen. Redan den gamla
skarpskytterörelsen omfattades af honom med det
lifligaste intresse och i ett helt kvartsekel — från
1864 till 1889 — stod han som öfverbefälhafvare
för Stockholms frivilliga skarpskyttekår. När sedan
skytterörelsen mot 1890-talets slut under intryck af
erfarenheterna från boerkriget tog ett nytt uppsving,
var det åter Gyllenram, som inom den kom att
intaga en ledande ställning. Under inånga år har
han sålunda varit ordförande i Malmöhus läns
skytteförbund samt i föreningen "Skyttesakens vänner".
Af enskilda uppdrag, som Gyllenram under sin
Skåne-tid innehaft, må i öfrigt nämnas
ordförandeskapet i Bankaktiebolaget södra Sverige.
BOTGORAREN.
för hvar 8 dag af GUSTAF ULLMAN.
1NTERHAFVET glimmade oändligt
stillt och blankt under den isigt
klara morgonrymden. Utmed den
låga jämna stranden löpte en smal
gångväg från staden och bort —
hän i världen.
_ Där gick ett ungt par, arm i arm.
han, en resug, men något gänglig man, blek och
kroknäbbad och liksom förläst, hade sin mörka, trötta
blick sänkt framför sig, som om han letade någonting
bland sanden och kiselstenarna. I själfva verket
var det lösningen af en besvärlig gåta, han letade.
Hon gaf honom då och då ett förstulet ögonkast,
forskande och deltagande, — men såg sig mest
omkring öfver hafvets och landskapets solbadade
vidder. Så underbart stilla, fredligt och ändå gladt
detta verkade på henne! Borta på de blånande,
snöfläckiga bergen begynte väderkvarnarnas
ving-kors att sakta svänga rundt för en första bris. Från
en aflägsen landsväg ljöd en körsvens muntra sång.
öfver fjärden pilade en liten, käckt kuttrande
motorslup hän mot något af de fjärran vinkande skären.
— Ja, Robert, utbrast hon plötsligt, vackert är
det här i din födelsebygd. Och jag är glad, att jag
fick följa med dig.
— Nå, det gläder också mig.
— Och det säger du i den tonen? Som om du
talte ur grafven! Hur kan man gå så butter och
sur och grubbla på dumheter, här i all morgonens
strålande härlighet!
— Du vet ju inte, hvad jag grubblar på, invände
han med en själfplågares envisa otillgänglighet.
— Nej. Och jag vet inte heller, hvarför du
absolut måste resa hit, innan vi gifter oss. Hit, där
du visserligen är född och har haft ett hem, men
där nu allt detta är slut och borta, och ingen kanske
ens känner igen dig.
— Åh! Lilla Mia — det finns kanske någon —
eller några — som både minns och känner igen
mig, — alltför väl till och med.
- 514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
