Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51, den 15 september 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS ZORN.
TILL. PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Etter en längre tids tålamodspröfvande grått i grått,
regn och slask i långa banor ha vi nu de första
vackra septemberdagarna i hufvudstaden fått en ny
påminnelse om Zorns allt annat än surmulna konst,
och tillströmningen till hans solskensfyllda taflor
har visat sig alltjämt lika stor. Tyvärr saknades
de på Konstnärsförbundets intressanta
sommarutställning i år; nu är bristen fylld, och med dessa
nya strålande bilder ännu för ögonen frestas man
lätt till en hastig återblick på det väsentliga i hela
hans produktion. Dessa rader afse just en sådan
liten rekapitulation. Några daia ur hans lif äro
därvid nödvändiga stödjepunkter för minnet.
Anders Zorn är som bekant dalkarl. Han föddes
18 febr. 1860 i Utmeland i Mora socken. Fadern,
bryggare, hade sydtysk härkomst, modern var kulla
från Mora. Tidigt röjde sonen som träsnidare så
betydliga konstnärsanlag, att han redan vid 15 års
ålder, ehuru nästan medellös, sändes till Stockholm
för att utbildas till skulptör. Efter att förgäfves ha
sökt plats på ornamentsbildhuggarverkstad lyckades
han komma in vid slöjdskolan och tack vare
Boklunds hjälp bli elev i konstakademiens principskola.
Emellertid var det ej som skulptör utan som
akvarellist. han först blef allmännare känd. På en af
akademielevernas utställningar ådrog han sig liflig
uppmärksamhet med sin vackra akvarell "Sorg" —
det bekanta flickhufvudet i svart —, kastade sig nu
alltmera afgjordt in på målning, fick beställningar
och elever i mängd och kunde 1881 på hopsparade
slantar resa ut för att lära och arbeta vidare i sin
konst. Tillsammans med Ernst Josephson for han
från Paris till Sydspanien, där hans akvareller väckte
uppseende, Nordafrika och Italien.
1882 utställde han första gången i Paris (akvarellen
"Kusinerna") och kunde inom kort trots sin klena
kassa hyra en präktig ataljé i London,
därhän,Egron Lundgrens geniale efterträdare, snart nog
lyckades bli den mondäna och eleganta publikens
gunstling. 1885 bidrog han väsentligen (bl. a. med
de spanska motiven "Kurtis" och "Manuela" samt
dalabilden, det präktiga dubbelporträttet af modern
och systern) till opponenternas framgång och
popularitet pä Konstnärsförbundets
Stockholmsutställning; samma år gifte han sig med Emma Lamm,
varmt förstående för hans konst. Under de
vidsträcktaste resor till England och europeiska
kontinenten, Orienten och främmande världsdeler blir
han nu kosmopoliten, som likväl aldrig förlorar
sambandet med hembygden och fosterlandet, virtuosen
som skördar guld och ära. Omkr. 1888 öfvergår
Z. till oljemålning — "Fiskaren" i
Luxembourg-museet är hans första tafla af denna art — och
sträfvar sedan med den honom egna sega energien att
fullkomna sig i denna nya teknik, liksom i etsning,
hvarmed han äfven ifrigt sysslar. Hans
alstringskraft synes outtömlig; senare delen af 1880-talet
jämte hela det följande decenniet har med en viss
rätt betecknats som konstnärens mest lysande; flera
af hans största mästervärk sågo nu dagen. Några år
är Z. bosatt i Paris, men om somrarna målar han
friluftsbilder i Stockholms skärgård. Som svensk
kommissarie på världsutställningen i Chicago 1893
blif han bekant med flera framstående personer i
Amerikas sällskapskretsar och några af dess
finansiella och politiska magnater, bland hvilka Z:s konst
under hans täta besök där ute firat triumfer. Han
är nu den världsberömde mästaren, hvars verk
tillhöra konstmarknadens mest eftersökta. Dock dra-
ges hans håg alltmera till hembygden, och från
början af 1900-talet har Zorn, utom i
Stockholmstrakten, företrädesvis vistats i sitt vackert och
originellt inredda Mora-hem eller bland de pittoreska
stugorna i Gopsmor längre upp vid Dalälfven, midt
ibland sina landsmän, hvilkas vän, smakuppfostrare
och frikostige gynnare han är. Allom bekant är,
att han sträfvat bevara de urgamla dalatraditionerna
i dräkter, danser, lekar och låtar och att han satt
sig i spetsen för införandet af de ryktbara
spelmanstäflingarna, som åtminstone haft det goda med
sig, att det välsignade handklaveret börjat krypa i
skrinet till förmän för den gamla hederliga fiolen.
Vid en öfversikt af Z:s konstnärskap stannar man
naturligtvis först och främst vid den geniale
målaren; som sådan är han mest populär.
Huvudintresset koncentrerar sig därvid på frilufts- (gatu-)
bilder, interiörer och "naket", mindre på porträtten.
Redan denna gruppering antyder, att han till hela
sitt väsen är realisten. Ur det omgifvande lifvets
rika mångfald söker han sina ämnen, ur de
elementära sensationerna suger han näring för sin
säregna personlighet och konst. Fantasien bär honom
ej på högtflygande vingar genom oändlighetens
rymder — han trår aldrig till mytens, sagans och den
religiösa legendens världar, hans konst är ej
musikaliskt stämningsmättad —, och historien med sina
mäktiga perspektiv och gripande människoöden
locka ej hans inbillning så, som är fallet med hans
store danske samtida Zahrtmann, eljest hans like i
lidelsefull kärlek till ljus, färg, rörelse. Bilder med
ett så djupt grepp ned i själslifvets dolda schakt,
med en så rembrandtsk hemlighetsfullhet och
intensitet som Zahrtmanns geniala skildringar af Leonora
Kristina Ulfeldts fängelselif skulle Z. aldrig kunnat
skapa. Mystik är främmande för hans
temperament, och’ betecknande nog intar klärobskyren i
hans konst en mera undanskjuten plats än hans
framställningar i full belysning. Det är något i denna
böjelse för det handgripliga, påtagliga, jordbundna likaväl
som i den obevekliga ärligheten och bländande
virtuositeten, som erinrar om Velasquez; ibland
erinrar han äfven om Kröyer, men Z. har ej dennes
gemvt. Eljest står väl Z. med all sin kärnfriska
originalitet närmast de franska impressionisterna.
Impressionistisk är hans naturell, impressionistisk
hans teknik. Hans penselföring flott, bred, snabb.
Det är ögonblickets brinnande lif han vill fånga,
vare sig det gäller ljusreflexerna på en vattenyta
eller naket kvinnohull, spelet af dagrar och skuggor
i ett rum, kontrasterna mellan naturligt eller
artificiellt ljus på storstadsgatan, det karakteristiska i
en min eller en åtbörd, en situation, vibrerande af
blixtsnabbt sedd och fixerad rörelse. Han har
kallats kolorist, men det är knappast färgprakten eller
färgglöden i och för sig (såsom hos Josephson och
Julius Kronberg), som intresserar honom på höjden
af hans konstnärsbana; han rör sig med en rätt
snäft begränsad färgskala — lokalfärgerna äro gärna
starka —, och ofta, såsom i sina etsningar,
åstadkommer han samma betagande ljuseffekt och
verk-lighetsillusior. utan att alls använda färger. I själfva
verket är han väl en af de störste mästarne inom
den moderna konsten i modellering och i briljant,
lifsvarmt återgifvande af en fysionomi, en
acces-soar, ett stycke "kött", en plötslig eller alltjämt
fortgående rörelse. En blick på några af hans
yppersta verk bevisar bättre än alla utläggningar
hans enastående konstnärsegenskaper. Man behöf-
- 802 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
