Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, den 22 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
med henne, lyckades och — gjorde min
kärleksförklaring! — nej, det var just detta jag inte gjorde.
Kanske retade det henne en smula, kvinnorna tycka
väl i allmänhet inte särdeles mycket om att
männen behärska sig i det fallet.
Så började "historien". Vi träffades då och då,
oftast på mycket aflägsna och undanskymda
ställen. Men ingenting blef sagdt, utöfver det vanliga,
betydelselösa. Det berodde nog närmast på min
stolthet, jag ville inte riskera ett hånfullt svar, en
kall blick. Jag har många gånger senare undrat på
hur pass mycket jag kände henne vid denna tid,
försökt också att draga mig till minnes hur hon i
själfva verket var. Det som höll oss tillsamman,
hvad var det? Kärlek knappast, vänskap — inte
heller det. Men någonting annat, hvars namn jag
inte känner, en förening af båda kanske.
Nå, en kväll sutto vi tillsammans på en liten
restaurang i Vasastan, det var endast få gäster i
kaféet. Vi sade föga, sutto och stirrade ut i röken
mot en röd och gul gobeläng på en vägg. Jag
satt och tänkte så många underliga tankar, om mig
själf, om Sonja. Allting blef mig så overkligt, det
hela var mera likt en dröm än något annat. Det
var så tyst omkring oss, några gamla stamkunder
nickade till öfver sina glas. Och jag mindes några
strofen af en engelsk diktare.
Tread’ lightly, she is near
under the snow,
speak gently, she can hear
the daisies grow.
Jag kom in i tankar, dem jag aldrig förr tänkt,
sällsamt förvirrade tankar, i hvilka Sonja icke
intog någon plats. Då såg hon plötsligen upp och
lade sin hand på min arm: Jag är så trött, jag
ville sofva riktigt länge just nu.
Af en händelse hade jag just då en flaska
sömndroppar i fickan. Hälft på skämt tog jag upp den och
sade något om att nog kunde hon få sofva alltid.
Så tog hon flaskan och drack ur ungefär en
tredjedel.
Bertil tystnade ett ögonblick, och jag såg, hur
cigarretten darrade i hans hand. Han hade blifvit
mycket blek; han såg på mig, och jag svarade med
en blick: fortsätt, historien är mer än en "historia.*
Hon somnade i sin soffhörna. Och jag bara
log, utan tanke på att det kunde vara något farligt.
Hon var ju så trött stackaren. Hon sof. Faktiskt
hon sof, en bekant skådespelerska, på ett
restau-rangcafé. Hur vi kommo ut, hur jag ledde henne;
det är alltsammans något som jag nu inte längre
minns. Apoteket — ammoniak, eller hvad det nu
var — en biltur för att få frisk luft. Jag minns föga
af det hela förrän vi sutto på en soffa i
Tegnérlunden. Hennes hufvud föll ned mot min axel, hennes
hår snuddade vid mina ögon. Och jag älskade
henne. Ändock kysste jag henne inte. Hvarför?
Hvem kan säga hvarför.
Vi träffades också nästa kväll.
— Jag är glad åt att ni inte tog någon skada af
den där sömndrycken.
— Var ni mycket ängslig?
Det kom en så underligt kylig stämning mellan
oss. Vi talade knappast, gingo tysta framåt,
nervöst, hastigt som hade vi något bestämdt màl. Hur
väl jag minns den natten, med boulevardernas träd
som aftecknade sig mot vårhimmeln, med vinden
som sjöng, med molnen som drefvo, med
smält-snön som rasslade. Vi satte oss på samma bänk
som föregående kväll.
Hvad vi sade där på bänken? — jag minns inte
så noga. Men vi talade förvirrade ord om att vi
höllo mycket af hvarandra. Jag minns inte mera,
endast att världen under några korta minuter
upphörde att vara till. —
Än en gång tystnade min vän. Hans tankar
tycktes vara långt borta. Surret af lampan var det
enda ljudet. Vi sutto länge tysta. Så fortsatte han
än en gång.
— Vi träffades äfven nästa kväll. Till en ljus och
glad restaurang gingo vi, ett ställe dit hennes
vänner gingo, ett ställe dit också några af mina ibland
kommo.
Där berättade hon, med det henne egna, hälft
ironiska leendet, skarpare än vanligt, berättade hon,
sade jag, att alltsammans, afdomningen och så
kvällen i parken, varit spel endast. Hon hade sett att
jag var förälskad, det hade roat henne leka en
smula. Det hade sårat hennes egenkärlek att jag
den natten då hon låg till synes medvetslös i bilen
inte kysst henne, knappast smekt henne. Så blef
då kvällen med alla de vackra., vemodiga orden till.
Hon hade spelat, kysst och gråtit som på scenen.
Och jag, jag hade naturligtvis trott det alltsammans
äkta. Hvem hade inte gjort det? Man tror alltid,
det man vill tro.–––––
Där slutade Bertil. Och återigen blef det tyst i
rummet. Hur gick det sedan? Jag visste det inte.
Jag satt och tänkte så många underliga tankar.
— Ingen sorg är stor nog att icke kunna bli liten
— har någon sagt. Kanske är det så; kanske också
inte. Sådan var säkert icke Bertils åsikt.
Sent den natten skiljdes jag från Bertil. Och då
jag gick sade han: Hennes spel var inte spel i den
mening du tror. Hon älskade mig verkligen. Ehuru
det dröjde länge innan jag förstod det; äfven innan
hon gjorde det. Hon är nu min hustru.
Men det är så länge, så länge sedan.
Jag gick hemåt genom tysta gator. Och jag
tänkte, med en smula vemod, ty allt som händer
andra kan ju också en gång hända oss, tänkte: de ’
tre dagarnas roman, ett lifs roman, ett helt lif fylldt
af vemod.
H. 8. D:s Följetong
— "Pam" och "Hur det gick Pam" -, dessa öfver
hela landet med entusiasm mottagna] romaner,
af slutades för kort tid sedan och vi ha icke velat
påbörja någon ny förr än med nyåret. Under
tiden ha vi lämnat några längre berättelser. Men
från och med det första januarinumret bör i ar en
ny roman, om hvilken vi nu intet mer vilja säga,
än att våra jöljetong-intresserade läsare och
läsarinnor komma att följa och omfatta den med
samma spända intresse och samma
tillfredsställelse, som kommit våra föregående romaner till
del. Och den har den utomordentligt stora och
sällsynta förtjänsten att underhålla och roa alla
men stöta ingen.
Alltså — januari börja vi vår nya roman.
Redaktionen,
- 189 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
