Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 19, den 9 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÜSSELKVARTETTENS BEETHOVEN-CYKEL.
Sittande fr.
Beethoven
och
Briissel-kvartetten —
kan man väl
föreställa sig en
mera ideal
konstellation? Det-ta är musiken
i sin högsta
fulländning. År
efter år ha
"briiss-larna" på
nästan astronomiskt regelbundna tider
gästat vårt land,
och ändå
häftar ingenting
alts af
stjärn-turnéernas ytlighet, kyla och
tråkighet vid
den berömda [-konstnärsensemblen.-]
{+konstnärsen-
semblen.+} Sol
och skönhet
skänka de oss
gifmildt här
uppe i
ultimaThu-le dessa fyra
suveräna
violinister, hvar
gång vi få njuta
af deras utorhr
ordentliga
samspel, konstens
nektar och ambrosia kredensa de oss med furstlig
frikostighet. Helt. nyligen ha de för hufvudstadens
lifligt tillströmmande och andäktigt lyssnande
musikvänner under fem högtidsaftnar i snabb följd tolkat
alla Beethovens 16 stråkkvartetter, utan fråga en af
musiksäsongens största och förnämsta händelser.
Kvartetten består numera af herrarna Schörg,
Daucher, Miry och Dochaerd. De tre förstnämnda,
med primarien, prof. Schörg, hvars stråke glimmar
söm en juvel i otaliga, praktfulla skiftningar,.äro oss
synnerligen välbekanta. Den sistnämnde, med sin
rubinskimrande cello-ton en värdig ersättning för
sin företrädare Qaillard, är ny, tydligen till börden
flamländare — namnet lär egentligen betyda
(dof)-"hjorthjärta" (—, och vi påminna oss plötsligt, att
Beethoven själf (genom sin farfar) var af belgiskt
blöd. — Programmet vid dessa Beethoven-aftnar
har uppställts med utsökt smak, fullödigt och väl
afvägdt, utan att alls verka pedantiskt eller
pedagogiskt tröttande. Sammansättningen af de många
skiljaktiga verken har velat ge oss en aning om
eller låta oss bli alltmera förtrogna med tonkonstens
störste ’ mästare på olika utvecklingsstadier af hans
bana. Ynglingens svärmiska drömmar, mannens
segerstolta kraft i brottning med lifvets och dödens
starkaste makter, åldringens världsironi och
gudomligt mystiska visioner, alla dessa själstillstånd
i högsta skönhetsuppenbarelse ha passerat revy
under den nyss fullbordade Beethoven-cykeln. I de
sex ungdomskvartetterua (op. 18) omsväfvar ännu
Mozarts ljuft leende, graciösa genius de daggfriska,
skalkaktiga, zefyrlätt vemodiga rococostämningarna
med intryck från Beethovens barndom vid den
guldglänsande Rhen. Med de tre strålande,
skönhetsdruckna "Razumovski"-kvartetterna (op. 59 F-dur,
E-moll och C-dur), "harpkvartetten" (op. 74, med
sina .orfeiskt klingande arpeggios) och "Quartetto
PROF. F. SCHÖRG, herr DAUCHER. Stående fr. v.: herr P. MIRY,
herr E. DOCHAERD. (H. 8 D:s Stockholms foto.)
serioso" (med
finalens
upprörda lidelser
och djupa
slagskuggor) äro
vi däremot för
alltid förflyttade
till
kejsarstaden vid Donau,
midtinne i
revolutionens
och romantik
ens sprudlande
Wien.
Beethoven är här fullt
sig själf, han
och ingen
annan. Visserligen ej
symfo-oniernas pro-metheiskt eldige, väldige [-världsbyggmästare,-]
{+världsbyggmä-
stare,+} titanen,
som biktat sitt
hjärtelifs
fröjder och sorger
i oförgängliga
fresker och
okufligt fogat
samman sina [-marmorkvad-rer-]
{+marmorkvad-
rer+} till männii
skoandens
mest
monumentala tempel. Kanske ej heller så mycket sonaternas djupt
själfulle lyriker, som låter oss få spegla vårt eget inre, vårt
jubel och lidande, våra segrar och nederlag i
känslornas och tonernas eviga ebb och flod hos det rikaste af
alla människohjärtan, det största af alla snillen. I
mandoms-kvartetterna är det skildraren, lifs- och
naturskildraren, som främst kommer till tals. Det
är en oändligt fin och spirituell konversation mellan
de fyra olika violinstämmorna. Bilder från de
aristokratiska samkvämen hos Donaumetropolens
musikentusiastiska matadorer och mecenater, bland
’hvilka mästaren emellanåt dvaldes, skymta förbi, vi
ströfva fritt kring med den store naturdyrkaren i
Wiens grönskande ängder, det ystra skämtet och
den yrande dansen från den glada staden surra förbi
som bin, stundom försjunka vi uppe i mästarens
ensliga kammare, med fönstret öppet mot
nattrymden och stjärnorna, i en sorg, som blott tonernas
välljud kan stilla och trösta. Men äfven
disharmonierna äro gripande. Underbarast äro dock de
fyra sista stora kvartetterna, sublimt tolkade af
briisslarna. — Döf, ensam, fattig, olyckligare och
likväl lyckligare än andra dödliga, af slö j ar den
åldrade mästaren här sina djupaste själshemligheter.
Världssmärta och världsförsoning ha i dessa
kosmiska tondikter fått sin konkreta musikaliska
gestaltning. Framtids-religionen — besläktad med det
andliga innehållet i Beethovens sista pianosonater,
9:de symfonien och Missa sollemnis — hägrar med
sitt odödlighetshopp i deras öfverjordiska cantilenor.
Man vet ej hvilket man mest skall beundra:
Ess-durkvartettens ömhetsberusande adagio,
B-dur-kvar-tettens himmelskt hugsvalande Cavatina och saftigt
humoristiska scherzo, A-moll-kvartettens
tacksägelsesång "an die Qottheit", den sista kvartettens
vältaliga lento. Skönast var kanske den sibyllinska
Ciss-moll-kvartetten, som med sina blixtsnabbt skiftande
- 292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
