Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 19, den 9 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 299.)
korta lilla skjorta, gick han tveksamt öfver det
mörka golfvet fram till främlingen.
I dennes trötta och utvakade ögon hade kommit
ett uttryck af häpnad.
Såg han en syn eller hvad var det?
För honom, som svultit nästan till medvetslöshet
och åter ryckt upp de förbrända krafterna med ny
förbränning var verkligheten icke mera en sund
människas verklighet, utan ett oberäkneligt stort
kaos, hvari hans medvetande flämtade med osäkert
och hemskt sken.
Hvad ville detta barn honom? Hvarför såg det
på honom med sina klara strålande ögon som ville
det urhålka hans själ med sin blick? Och hvarför
kom det honom så nära?
— Hvad är du för en ? frågade han hviskande och
nästan ångestfullti det han afvärjande sträckte fram handen.
Barnet stannade.
— Jag är Gunnar, sade han. Är du jultomten?
— Jultomten!
Det var som om han fått en stöt rakt för bröstet.
Jultomten! Jultomten!
Han strök med händerna öfver pannan liksom för
att rifva sönder en slöja som omtöcknade hans
förstånd.. — Javisst, nu erinrade han — nu förstod han
— han satt ju vid jultomtens bord — han som den
väntade gästen — lyckobringaren!
Och åter såg han på barnet — såg på pysen
med en blick så bräddad af mänsklig förtviflan och
hjälplöshet att den lilles ögon började skälfva och
tåras. Och i nästa stund betäckte han skamsen sitt
ansikte och började skaka som i gråt.
Den lille såg undrande och orolig upp på den
besynnerlige gästen, därpå kröp han impulsivt upp
i hans knä och slog armarna om hans hals, smekte
tröstande de förfrusna och tärda kinderna och böjde
slutligen fram sitt lilla ansikte och sökte i skägget
efter munnen för att ge honom en kyss.
Men främlingen böjde sig skamsen undan i det
han varsamt med sina mörka händer slöt den lilla
gestalten närmare sitt bröst. Något sådant hade
han aldrig kännt — aldrig — aldrig. Det var ju
som om själfva himlen stigit ned med sin renhet i
hans famn och iöfvergjutit honom med sin
barmhärtighet. Honom — uslingen — afskummet —
som nyligen irrat hemlös och utsvulten därute och
slutligen lik eri tjuf smugit in i broderns hus för att
stjäla en bit mat från jultomtens bord.
— Jag fryser, sade barnet plötsligt, du måste gå
med mig in och stanna hos mig.
Och det tog honom vid handen och förde honom
in i det varma köket. Han följde som förtrollad,
den lilla varma handen släppte icke hans, ända fram
till soffan drog den honom och där måste han sätta sig
ned på kanten och lofva att stanna kvar hela natten.
Och för barnet hade ånyo en dag förflutit sedan
det sist lagt sig, och nu var en ny kväll inne med
en ny aftonbön. Utan att släppa handen knäppte
han äfven sin andra lilla hand kring främlingens och
genom det tysta huset ljöd barnets späda "Fader,
vår" så underligt rörande och ensligt.
Vid välsignelsen! spratt främlingen häftigt till och
lyssnade: "Gud välsigne pappa och mamma och
Gunnar och farbror Tobias, som är ute och har det
så svårt i världen och ;alla människor! amen", ljöd
den späda lilla rösten ut i mörkret.
Var det möjligt, tänkte han, var det möjligt att
någon på hela jorden brydde sig om honom merj!
Hade hvarje afton, jnjedan han gått där i elände och
nöd, en bön stigflffrån detta Ulla barns oskyldiga
läppar för ^hans vaiiipvarje, afton från denna
älskliga lilla varelse, som¾u¾snart sof med djupa lugna
andedrag barnets plötsliga .^och fridfulla sömn, ännu
med handen trofast sluten kring hans. Den släppte
icke sitt tag, den höll honom fast och betvingande
kvar — uppe — höll honom liksom på randen mot
den ljusa och himmelska värld som strålat emot
honom djupt inne i barnets klara blick.
Midt i natten vaknade fru Bertilson ängslig upp
vid ett märkvärdigt ljud från köket. Hon kastade
brådt en kjol öfver sig, tände ett ljus och skyndade
ut. Vid den syn som mötte henne stannade hon
förvånad och höll på att ge upp ett rop.
Där låg gossen och sof i sin bädd, rosig och trygg
och på golfvet bredvid honom, med barnets hand
i sin och med ansiktet nedborradt mot armen låg
en man och skakade af gråt.
Hon höjde ljuset för att kunna se bättre, hennes
första impuls var att springa in och väcka mannen,
men hon kände snart igen det ljusa hufvudet och
den förfallna gestalten.
— Är det du, Tobias? frågade hon undrande.
Men han hörde henne icke. Hans snyftningar
hade tystnat, han hade lyft upp hufvudet och
betraktade nu oafvändt barnets slumrande ansikte med
en outsäglig blick. Därpå böjde han sig stilla ned
och kysste ödmjukt och andäktigt den lilla handen,
som han sakta och varsamt löste ur sin.
— Tobias! sade hon otåligt liksom för att väcka
honom ur hans dvala.
. — Ja, svarade han och reste sig, och han såg
så besynnerligt på henne med sina förgråtna ögon
— nu skall jag gå.
Men efter* en stund var han införd i det stora
varma rummet, medan en säng ställdes i ordning
åt honom i ett annat. Äfven Bertilson hade stigit
upp och satt nu med pipan i munnen och drog djupa
upprörda bloss, medan han väntade att brodern
skulle.säga något eller förklara sig.
— Är du inte snart trött på ditt kringflackande
lif nu? frågade han slutligen själf för att bryta
tystnaden.
— Jo, svarade brodern stilla och det strålade~*en
sådan ömhet och ödmjukhet ur hans bleka, tärda
ansikte — nu är jag verkligen trött.
Och efter en lång paus kom det ödmjukt och
undrande:
— Och jag ville gärna hem igen.
Bertilson bleknade.
— Det vet du väl, sade han, att det alltid finnes
både plats och arbete för dig här, bara du vill bli
människa.
— Jag kan ju försöka, svarade han.
Och han har försökt.
— Det är åtminstone den bästa jultomte vi ha
haft, säger Bertilson själf, när han berättar.
(Till bilder å sidan 301.)
De engelska suffrågetterna, hvilka hållit sig lungt af vaktande
i väntan pa, att regeringen till det ursprungliga
rösträttsförslaget skulle foga Edward Qreys utlofvade tilläggsförslag om
rösträtt för kvinnor, ha nu, sedan regeringen al formella skäl
tvingats att taga tillbaka det ifrågavarande tillägget, åter
förklarat regeringen krig på lif och död. Till dato ha suffragetterna
nöjt sig med att hemsöka ministrarne med
rösträttsdeputatio-ner, att störa politiska sammankomster och att slå ut
fönsterrutor, men samtidigt hafva de hotfullt förklarat, att dessa
jämförelsevis ofarliga stridsmetoder inom kort skola komma att
utbytas mot andra af betydligt ödesdigrare natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
