Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 25, den 30 mars 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
der, som kunde misstolkas, till sin egen fördel,
mån om att bevara hvarje illusion, som kunde göra
den svunna lyckan större och hans minne mera
älskadt. Men när tvifvel ändock ansatte henne, tog
hon, för att lugna sig, hans fotografi mellan sina
händer och höll den upp mot den elektriska lampan
ofvanför sängen och såg länge på dessa blå tunga
ögon, som kunnat ljunga, men icke ljuga, och som
från porträttet så manligt ärligt sågo rakt in i
hennes. Och hon släckte ånyo och somnade in,
lycklig och leende, följd af denna blick ända till
sömnens töckniga port, där verklighetens tankar
småningom omärkligt skiftades mot drömmens
fantastiska syner och flyktiga uppenbarelser.
Och dagarna gingo, snön smälte bort, våren var
inne, och stämningen öfver jorden som öfver
hennes hjärta blef en annan. Fartyg och människor
började längta öfver hafven, allt spirade upp till ett
nytt solar, ett nytt lif.
Hon glömde honom likväl icke.
Som vanligt gjorde hon sina vandringar ut till
hans graf, prydde och ansade. Hon såg de röda
tulpanerna, sökte utforska tiderna på hvilka de
ned-lades för att någon gång äfven få se gifvaren, men
förgäfves.
Dagarna voro nu strålande vackra och milda, och
hon gick ditut hvarje förmiddag. Det beredde henne
en outsäglig tillfredsställelse att en stund hvarje dag
få vara honom liksom närmare och äfven låta
honom känna sin närhet. Det föreföll henne nämligen
icke otroligt att de döda äga förnimmelse af det lif
de nyligen lämnat, och där många af dem varit
knutna med så starka band.
En dag, när hon vaknade tidigt, erinrade hon sig
genast att det var hans födelsedag.
Det var en härlig morgon.
Genom det öppnade fönstret, som hon lät stå på
vid gafvel medan hon klädde sig, strömmade
morgonluften frisk och ren, ännu oberörd af dagens
fabriksrök och förskämmande odörer.
öfver hustaken midt emot föll ett guldgult skarpt
solsken — på utsprången kring fönstren hoppade
några kvittrande sparfvar.
Hon drack en kopp té och gick ut. Vid grindarna,
där redan\ blomsterförsäljarna samlats, utvalde hon
en bukett hvita och röda nejlikor, som vid denna
årstid varit hans älsklingsblommor.
Därinne var det fridfullt. Solen lyste öfvet
snö-hvit marmor och svart granit, och den säregna
järnlukten uppfriskades af blomdoft och ljumma kårar
af furuskog och ängsmark.
Hon gick långsamt med händerna i muffen och
med sina blommor som en jättebukett af purpur och
snö tryckta mot barmen, smärt och hög i sin djupa
sorgdräkt, som tecknade sig i mjuk, men sotsvart
silhouett mot det leende landskapet. Den klara
dagern föll liksom rakt in i hennes själ och strålade
ännu klarare tillbaka genom de grå, uttrycksfulla
ögonen, som m ed en mild och frånvarande blick
tycktes fängslade af fjärrgående tankar.
Hon var snart framme.
Hon tog af de svarta handskarna, hämtade sitt lilla
redskap ur busken, lade sig på knä på den låga
granitramen, ryckte omsorgsfullt upp fint, ljusgrönt
ogräs som skjutit upp i den hvita sanden, krattade
vackra, jämna ränder i vinkel mot hvarandra och
lade ned sin bukett.
Hon . hade arbetet ifrigt och blifvit varm. Solen
stod högt och började nu sticka och värma med
större kraft — allt omkring henne andades en sådan
stillhet och mild glädje, att hon icke kunde slita
sig, icke gå.
På en soffa i grafvens närhet satte hon sig att
hvila. Minnen från föregående födelsedag, som de
tillbringat så lyckliga tillsammans och så omedvetna
om att • det var den sista, kommo för henne, hon
kände ensamheten — saknaden och grät stilla, sakta,
länge.
Hon visste knappast, huru länge hon suttit
försjunken i sig själf och i denna stillhet, som tycktes
tidlös, då ett barns röst träffade hennes öra och
väckte henne.
Hon såg upp.
Därute på vägen kom en svartklädd kvinna med
en gosse vid sin arm. De hade nyligen samtalat,
men gingo nu åter tysta, gossen tätt och förtroligt
sluten till modern, som tycktes vara hans enda
stöd. Utan att observera henne, där hon satt
mellan grafvarnas cypresser, närmade de sig långsamt,
på en gång innerligt och skyggt slutna till hvarandra,
som hyste de en hemlig oro att annars icke vara
beskyddade.
Hon gaf ej heller mera akt på dem. Hennes blick
hade naglats fast vid en bukett röda.tulpaner, som
gossen bar i sin lediga hand — denna yppiga
bukett med sin varmtröda färg, som hon skulle känna
igen bland tusen af samma slag. En besynnerlig,
kväfvande känsla sammansnörde hennes strupe,
blodet vek från hennes kinder och läppar, och hon
började sakta skälfva inför en förfärlig aning, som
blixtsnabbt genomfor och lämnade hennes hjärta,
fyllande det med en susande, svindlande tomhet.
De två främmande hade tigande stannat vid
grafven. Hon såg nu tydligt deras ansikten — en
främmande kvinnas ansikte som hon tyckte på något
oförklarligt sätt påminna om hennes eget, ehuru
äldre, blekare, mera nött.
Gossen hade blottat sitt hufvud, i det han under
djupt allvar lade ned de röda tulpanerna och därpå
långsamt som i en smekning klappade på den fina,
hvita sanden. Det var en omkring fjortonårig gosse
med blonda, regelbundna drag och en vackert
sluten mun.
De dröjde några minuter, slutna intill hvarandra
och med nedböjda hufvuden och aflägsnade sig därpå
åter under tystnad, arm i arm.
Hon reste sig likblek.
Nu visste hon allt.
Ty ett ögonblick hade hon sett gossens ögon
— dessa tunga blå ögon, som hon sett blott i ett
enda ansikte till på jorden, och som hon skulle
känna igen bland millioner ögonpar.
Och vacklande mot grafven stannade hon vid
dess fot och såg länge — länge efter de bortgående
med en outsäglig blick af namnlösa frågor och
namnlösa kval, hvilkas stumma historia endast den
strålande, leende vårhimlen med oändlig likgiltighet
bevittnade.
MEDDELANDE
till H. 8. D:s Medarbetare.
Skönlitterära bidrag,
hvilka städse i tur och ordning snarast granskas,
HONORERAS OMEDELBART EFTER
ANTAGANDE eller returneras i motsatt fall derest
20 öre porto åtföljt manuskript :: ::
BLIF MEDARBETARE I HVAR 8 DAG
Redaktionen.
406 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
