Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 34, den 25 maj 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OTTO VON ZWEIGBERGK.
TILLIPORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIfrA
Otto von Zweigbergks namn trängde första
gången till en större allmänhet på åttiotalet och i
sammanhang med Uppsalaföreningen Verdandis. Han
tillhörde nämligen dennas ledande medlemmar, om
hvilka Louis de Qeer vittnar i sina Minnen, att’"de
sades vara icke allenast goda hufvuden, utan ock i
sitt enskilda lif ostraffliga och flitiga samt handla af
djup och ärlig öfvertygelse’f. Liksom andra fick
Zweigbergk den gången smaka litet af martyriets
bitterhet och sötma, och när han 1890 trädde i
pressens tjänst, lämnade han bakom sig en akademisk
bana, som i den händelse den fullföljts, sannolikt
ledt till en akademisk lärostol. Harald Hjärne
animerade honom också att skrifva för graden, äfven
sedan han lämnat Uppsala, men då var tiden
försu-ten; Zweigbergk hade hunnit bli gripen af
publicitetens trollmakt, och den som denna en gång fått
riktigf fast, blir aldrig lös igen.J
Det var i Dagens Nyheter Zweigbergk började
sin journalistiska bana, men på den tiden ansågs
en akademisk examen knappast gagnelig för
fortkomsten i den tidningen. Han öfvergick också
snart till Aftonbladet samt antog år 1894
redaktörsbefattningen i den då nya och nu försvunna
tidningen Småland, hvilken med Jönköpingsindustriens
ekonomiska understöd skulle göra frisinnad politik
i Vetterstaden med omnejd. Efter ett par års
verksamhet på denna utpost, kallades han 1896 tillbaka
till_Dagens Nyheter, hvars ledning kommit i andra
händer, och det dröjde inte längre än till 1898 förrän
Zweigbergk stod i spetsen för bladet: härmed
be-gynte för honom egentligen vägen till äran och
härligheten, och det kan ju om de femton år han varit
Dagens Nyheters hufvudredaktör sägas, att denna
period för dem bägge varit en period af ständigt
stigande inflytande. Tidigare hade D\ N. ju
knappast betraktat politiken som en hufvuduppgift, och
dess faiblesse för landtmannapartiet var nog snarare
en instinktiv dragning åt demokratien, än uttryck
för ett klart medvetande.
När- Zweigbergk blef Dagens Nyheters chef,
inträdde en af gjord förändring. Han hade fört med
sig till det gamla affärsföretaget verkligt politiskt
intresse, entusiasm för de idéer som fyllt
studentårens stridslif samt en rik fond af bildning och in-,
telligens. Den unga skara som delat ljuft och ledt
i Verdandis Sturm und Dräng tycktes ha flyttat ut
i lifvet med något tyst frimurarelöfte att eröfra riket,
och vi ha ju sett huru i våra dagar deras drömmar
tagit gestalt åtminstone så till vida som Verdandis
förste ordförande nu är Sveriges förste minister.
Men herr Staaff hade inte nått så högt, om ej den
gamle kampanen från Uppsalaåren förkunnat ordet
från Dagens Nyheters predikstol. Zweigbergk är
nog den bland nu lefvande svenska publicister som
utöfvat det största inflytandet på det allmänna
tänkesättet; han är Sveriges Viggo Hörup och har liksom
denne funnit sin främsta uppgift i att bearbeta
opinionen. Medan t. ex. David Bergström delade sina
gracer mellan riksdagen och pressen samt gaf den
förra hufvudparten af sin kärlek, har Zweigbergk
uteslutande ägnat sig åt det skrifna ordet, och denna
omständighet förklarar såväl den rangställning han
för närvarande intager i svensk publicitet som hans
position inom nutida svensk politik.
Om Zweigbergk liksom de andra
Verdandistle-darne kommit in i riksdag och utskott, hade han
sannolikt gått i statsrådsuniform och varit en lika
god compromissarius som de. Nu har han håliit
sig fri från riksdagsparlamentarismens inflytelser och
står därför relativt oberörd af den ackordens aand,
som ovillkorligen hör densamma till. Han har
visserligen därigenom också gått miste om en del
praktisk politisk erfarenhet, men aristokrat, som han
i grund och botten är, har han nog funnit dessa
Marthasbekymmer mindre tilltalande. För det
liberala partiet — och därmed för landet — har
emellertid denna hans återhållsamhet varit till gagn, ty den
har beredt honom möjlighet att säga sina egna det,
han anser vara sanning, och för dem höja det
aldrig sofvande samvetets röst. För en så stark
personlighet som Zweigbergk är det naturligtvis svårt
att gå i flock och farnöte, och det blir ännu
vanskligare att göra det, när sällskapet ibland visar så litet
af sann liberalism som här är fallet. Där man sätter
likhetstecken mellan frisinne och förbud, kan han
inte vara med, liksom han vägrar sin medverkan,
när man upphöjer opportuniteten till ledstjärna för
sina handlingar. Man förstår därför lätt den
oppositionsställning han för närvarande intager till det
parti han egnat sina bästa mannaår, och äfven den
som ej i allt kan gilla hans åskådningar eller fritaga
honom från att i stridens hetta mer än nödigt
till-lämpa krigarens rätt att såra och döda, måste taga
hatten af för den ärlighet hvarmed han fattar sina
ståndpunkter och förfäktar dem. Han är en son af
åttiotalet och har i blodet en kritikens stämma som
han aldrig kan tystna. Därför blir humbugen
honom en styggelse; med glädje angriper han det som
enligt hans tycke faller under den rubriken hos
motståndarna, men han drar sig ej heller för att
obarmhärtigt blotta den när han finner den hos sina
vänner. Och det är hans heder.
Denna kritiska lust och den skärpa hvari han
kläder dess yttringar ha gjort att en del af hans
motståndare ägna honom en tillgifvenhet af mycket
måttlig värmegrad. Han har nu också den olyckliga
förmånen att äga ironiens vapen i sin andliga
rust-kammare, och det är, som bekant, icke populärt
här i landet: starka karlar ha vi godt om, men
kvicka . Emellertid lära väl det offentliga ordets
män liksom våra aktiva politiker på hans
femtioårsdag villigt ge honom en uppriktig lyckönskan samt
det odelade erkännandet att han som publicist
utfört och utför en betydande lifsgärning, hvars värde
ytterligare höjes däraf att han under densamma
aldrig låtit sig påverkas af bisyften af något slag.
D:r v. Zweigbergk är född den 23 maj 1863 i
Skölfverie församling af Skaraborgs län. Han blef
student i Uppsala 1882¾, fil. kand. 1884 och licentiat
1889 samt ingick påföljande år i pressen. Han har
varit Publicistklubbens ordförande och deltagit i
frisinnade landsföreningens organisationsarbete bl. a.
som vice ordförande i förtroenderådets verkställande
utskott, hvilken post han emellertid nu fått lämna
på grund af opposition mot regeringens politik på
vissa punkter. Mj. Lundgren.
- 530 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
