Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 36, den 8 juni 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
n. 8 D.s STOCKHOLMS FOTOGRAF.
Kliché: Kem, A.-B. Bengt Silfliersparre, SfhVm—Gbg.
SVENSKA ELEKTRICITETSVERSKSFÖRENINCENS 10-ÅRSJUB1LEUM.
Svenska elektricitetsverksföreningen höll den 30—21 maj i
Stockholm i Teknologföreningens lokal och under liflig tillslutning
af föreningsmedlemmar sitt elfte årsmöte. I sitt
inledningstal lämnade föreningens ordförande, professor Karl Wallin, en
ytterst intressant redogörelse för den snabba och omfattande
utveckling elektrotekniken och elektricitetsverksindustrien i
vårt land undergått under de senaste tio åren. I öfrigt
upp-togos mötesdagarne af föredrag och öfverläggningar om
elektro-tekniska ämnen. Vid företaget styrelseval utsågs till
ordförande efter professor Wallin, som bestämdt undanbedt sig
åter-val, öfveringeniör Aug. Decker, Stockholm.
ETT ÅTERSEENDE.
FÖR HVAR 8 DAG AF SIGNE LAGERL.ÖW.
\ir=>r
ET var en härlig vårdag i midten af
maj.
Solen spred ett förgyllande sken
öfver jord och haf, och alla konturer
blefva så klara i den lätta luften.
öfver den lugna, glittrande fjärden
gled en stor hvit ångare fram; den
såg fästlig ut med sina två ljusa
skorstenar, sin trefärgade flagg, sina smäckra linier
och sin förgyllda bog, som återspeglades’ i
slingrande guldormar i det dunkelblå vattnet. Kring det
vackra fartyget stod ett sakta brus, som hördes
långt in mot stränderna, där småbåtarna lågo
ny-tjärade och uppmålade och gungade i sina
förtöjningar under efterdyningarna från den stora.
På ångarens öfverdäck, något skild från de öfriga
passagerarna, stod en ensam, högväxt man. I hans
vackra ansikte fanns ett uttryck af eftertanke och
allvar, och blicken i de mörka blå ögonen var
stän-ständigt sysselsatt. Nu späjade den in mot
stränderna, nu hvilade den med ett uttryck af intresse
på en fjärran kontur; då och då flög kikaren till
ögat och stannade länge kvar under långsamma
vridningar utefter strandsträckorna.
Men när staden småningom började framträda
likt ett väldigt hopgyttradt hopsättningsark med
lysande fläckar af klungor af hus och med mörka
spetsar af spiror och torn, fick kikaren hvila i
fodralet, och han stod med de behandskade händerna
slutna kring relingkanten och blickade med
förväntansfulla ögon in mot land.
Han lät sig icke störas af de öfrigà passagerarnas
samtal eller af besättningskarlarnas spring’— allt
klarare och klarare framträdde staden framför honom
och starkare" och starkare steg hemkänslan i hans
bröst.
Redan hördes detta storstadens brus, som verkar
så egendomligt efter- en lång resa öfver tysta vatten.
Redan hördes hjulens skrammel och spårvagnarnas
hårda klinganden, och plötsligt söm en samlande
öfverröstande ton ur det hela — en ton som kom
honom att lyssnande höja hufvudet — den klara
milda klangen. af kristna kyrkklockor, som ringde
osynliga någonstädes därinifrån béh i melodiska
ljudvågor hvälfde långt ut öfver, sjön.
• - Det stilla klockspelet — så olikt det dånande
väldiga han hört därute — kom honom att lyckligt
skälfva till och erfara en känsla, som genomlefde
han ånyo något sällsamt intimt, som han en gång
tidigare på samma sätt och under samma stämning
genomlefvat.
Klockorna som ringde — solen som strålade —
-vattnet som buktade sig svagt upprördt under
färjornas och båtarnas zig-zag-rörelser — folket på
stranden, tullnärernas bekanta uniformer, husens kända
konturer — allt, allt strömmade som en smekning
mot hans ögon, och fyllde hans hjärta med samma
outsägliga känsla som fyller den, hvilken efter
många års skilsmässa träder in i sina föräldrars
boning.
Han hade varit borta i sju runda år.
Därborta i det stora rika landet hade han genom
.tillfällighet efter tillfällighet och kanske äfven meriter
skapat sig en oberoende ställning, som han
småningom vuxit in uti som något själffallet och
naturligt. Det hade knappast fallit honom in, hur väl det
egentligen gått honom.’ Men här i det mindre
landet, vid sin banas utgångspunkt, steg äfven bilden
af hans förtid så egendomligt lefvande fram, och
här såg han plötsligen skillnaden mellan nu och då.
Mellan, nu när han kom tillbaka och då — för
längesedan...’ när han reste bort.
Och det’var honom som om han ännu på kajen
kunnat se en syn’ur’det förgångna, den sista han
bevarade af sitt fosterland — sin mor i dèn svarta
änkedräkten, länge, längre än någon af.de-ändra,
vinka farväl till sitt barn — sitt erida framtidshopp.
- 571 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
