- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 14 (1912/1913) /
674

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43, den 27 juli 1913 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WALDEMAR RUDIN.

TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.

Den 20 juli ingick en af de aderton, f.
professorn vid Uppsala universitet, teol. och fil.
doktorn W. Rudin i sitt nionde decennium.

Erik Georg Waldemar Napoleon Rudin är född
å Täby i Östra Ryd af Östergötlands län den 20
juli 1833. Föräldrarne voro löjtnanten Erik
Waldemar Rudin och hans maka Lovisa Elisabeth
Kö-nig. Hans ungdomsår sammanföllo med en tid af
ovanlig religiös rörelse i vårt land: det är nu de
första protestantiska sekterna göra sitt inträde i
landet och inom kyrkan den mer eller mindre
reformert färgade pietistiska rörelse uppstår, ur hvilken
efter hand den lekmannaverksamhet uppstod, som
sedermera satt frukt i modärna tiders
waldenströmska frikyrklighet. Man skulle dock näppeligen ha
sanningen på sin sida, om man sökte skrifva på
räkningen af den tidshistoriska milieun, att
ynglingen med de krigiska namnen icke vände sig till
den militära, utan till den presterliga banan.
Waldemar Rudin var från början en personlighet med
djupa religiösa anlag och öfver hufvud är det väl
svårt att tänka sig honom i något annat
lefnads-kall än den religiöse handledarens. Vid ankomsten
till Uppsala, där han 1851 med höga betyg aflade
studentexamen, ägnade han sig visserligen efter
tidens sed först åt studier för den filosofiska
graden, men han slöt sig också till den krets bland de
studerande af olika nationer, hvilka gripits af tidens
behof af en mera personlig kristendomsutöfning än
den äldre ortodoxien hade att bjuda, i det de höllo
flitiga andakts- och bönestunder med hvarandra
samt deltogo i eller ledde de religiösa
sammankomsterna i universitetsstaden och dess omnejd. Efter
att 1857 ha blifvit fil. doktor, hängaf han sig
emellertid helt åt teologiska studier, hvilka han
fördjupade genom en studieresa till England och
Skot-land, den äldre svenska nypietistiska rörelsens
moderländer. Redan 1859 aflade han emellertid
teore-tisk-teologisk examen* * hvarefter han i två år
verkade som föreståndare för Evangeliska
fosterlandsstiftelsens expedition och sedan som föreståndare
för samma stiftelses missionsinstitut å Johannelund.
I denna ställning kvarstod han.till 1869, då hanfann
sig föranlåten att afgå på grund af sina teologiska
åsikter. Han hade nämligen i viktiga afseenden anslutit
sig till den bekante Tiibingen-professorn Johann
Tobias Bechs s. k. skriftteologiska skola, hvars
väsentligt utmärkande draer var, att den ansåg den
kristna läran äga sin enda kunskapskälla i den
heliga skrift och böra härledas uteslutande ur denna
genom en s. k. pneumatisk skrifttolkning. Härigenom
bragtes han att uttala satser, hvilka icke kunde
godkännas af fosterlandsstiftelsens ledande kretsar,
hvarför han utträdde ur dess tjänst.

Redan 1864 hade han aflagt praktisk-teologisk
examen och följande år låtit prestviga sig. Nu blef han
vice komminister i Klara församling i Stockholm.
Under de tre år han tjänstgjorde här lade han
grunden till sitt stora rykte som eftersökt predikant.
Därjämte fortsatte han sina teologiska studier,
aflade 1871 teol. kand.-examen och återvände 1872 på
allvar till Uppsala såsom docent i exegetik. 1875
blef han akademiadjunkt i samma ämne, 1877 e. o.
professor och teol. doktor. Sedan han under årens
lopp upprepade gånger varit förordnad att förestå
den ordinarie exegetiska professuren, blef han
slutligen 1892 vid O. F. Myrbergs afgång innehafvare
af densamma. År 1900 afgick han med pension.

Få universitetslärare torde ha utöfvat ett djupare
och mera omfattande inflytande på sina lärjungar
är Rudin. Detta dock icke som vetenskapsman.
"Rudin har", skrifver med rätta en af dem, som

begagnat hans undervisning, "alltid tillhört det slags
företrädare för det teologiska studiet, som tänka
mer med hjärtat än med hufvudet. Om någon af
bibelns utsagor är en lefvande verklighet för honom,
så är det ordet, att Gud är kärleken. Med all rätt
torde han stå inför sin samtids uppfattning såsom
en urbild för de trosvittnen, som i gångna tider
spridde hugsvalelse åt sårade hjärtan och med gladt
mod ledo förföljelse och död för Kristi skull. För en
nutida uppfattning torde hans teologiska riktning i mångt
och mycket förefalla icke litet föråldrad, icke minst
då han sysslar med den onda andevärlden och dess
ingripande i människors öden. Men den omutliga
sanningskärlek, som hos honom alltid varit
oupplösligt förenad med en stark och lefvande tro, har
i synnerhet på äldre dagar förmått honom till
med-gifvanden åt den moderna bibelkritiken, som icke
kunnat unga att väcka en angenäm öfverraskning
hos dess vänner".

I sistnämnda hänseende erinrar man sig särskildt
hans installationsföreläsning om "den gudomliga
uppenbarelsens förnedringsgestalt i den heliga skrift."
Af stor betydelse ur denna synpunkt har varit hans
medlemskap af bibelkommissionen, som han tillhört
allt sedan 1884. Den ledande kraften inom
densamma torde visserligen icke varit han. Men om
bibelkommissionens verk med dess många och
viktiga nyheter af vårt lands kyrkofolk mottages
med förtroende, är det otvifvelaktigt i icke ringa
mån beroende på, att det är försedt med Rudins
gillande underskrift.

Om Rudin som andlig talare är nästan öfverflödigt
att här tala. De flesta ha väl med andakt eller beundran
lyssnat till hans fulländade föredrag, hans
begrundansvärda predikning, hans innerliga bönekonst, om
ordet tillätes. Och den, som ej haft förmånen att höra
hans röst, har säkerligen åtminstone ej-försummat:
att taga del af hans skrifter. Det mystiska innerliga
draget hos honom, enheten mellan lära och lif,
naiviteten och djupsinnigheten i förening ha framkallat
jämförelsen àf honom som skriftställare med en
Thomas a Kempis. Hans studier öfver Sören
Kir-kegårds person och förtattarskap ha tyvärr förblifvit
oafslutade men torde höra till det djupaste, som
sagts om detta Nordens största religiösa
tankar-snilles utvecklingsgång. Det var därför icke ägnadt
att väcka förvåning, när Svenska akademien 1896*
efter Victor Rydberg kallade honom till ledamot:
de hade gemensamt icke blott framställningens
form-fulländling, utan äfven det starka personlighetskrafvet
och den djupa evighetsträngtan.

Rudin nådde aldrig episkopatet, men var 1893
uppförd på andra förslagsrummet till biskopsämbetet
i Linköping. Däremot har han varit ledamot af,,
om vi minnas rätt, samtliga kyrkomöten från och
med 1883 års. Från hans verksamhet såsom sådan
är att anteckna hans motioner om prästedens
af-skaffande och ersättande med ett löfte, samt om ny
kyrkohandbok. I striden angående afskaffandet af
föreskrifterna om själfspillingars jordfästning i
stillhet ingrep han medlande och försonande på ett ii
viss mening afgörande sätt.

Äfven efter sitt afskedstagande har prof. Rudin
kvarstannat i sitt älskade Uppsala och icke
försummat att bland den där studerande ungdomen verka
väckande och fostrande och ännu alltjämt är det
mången, som icke på jorden vet någon bättre att
förtroendefullt hänvända sig till med sina andliga
och världsliga bekymmer. Må den högste förunna
honom en lugn och fridfull lefnadsafton efter mer
än vanligt arbetsfylld och välsignelserik lefnadsdag!!

- 674 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:05:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/14/0690.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free