Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44, den 3 augusti 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
klistrade brokiga lappar, runda, ovala och aflånga,
skvallrande om långväga resor och många
tullgränser. Hon satte sig på samma bänk som jag, och
snart voro vi båda försjunkna hvar och en i sin
medförda reslektyr.
Vid den första lilla station där tåget stannade,
fick jag till min stora häpnad syn på den unge
nygifte officern från köpenhamnsbåten. Hán stod på
perrongen — ensam — med sin resväska i handen,
tydligen inväntande tåget.
— Hvar i alla dar har han gjort af lilla frun, tänkte
jag med ett medlidsamt leende. Kors, så trist
resan blir för honom!
Han hade emellertid stigit upp i närmaste vagn,
och tåget fortsatte strax därefter åter sitt lopp.
En stund senare, då vi snabbt ilade fram öfver de
vida, svarta slätterna, uppenbarade han sig plötsligt
— till min ytterligare häpnad — i dörren till min
kupé, öfverskådade hastigt de få, stillsamma
passagerarna, hviskade några ord öfver sin axel, steg
därpå in och slog sig ned. Bakom honom kom
— lilla frun trippande.
Nå, det var ju för väl! Jag blef nästan glad på
hans vägnar. Men — tredje klass och nygifta! Det
var ju sparsamt! Glädjande sparsamt! Ingalunda
misstänkte jag någon slags mystifikation.
Men det dröjde inte länge förrän vårt unga par
åter befann sig i samma ömma situation som på
båten, hon hvilande i hans armar med sitt ansikte
tryckt upp mot hans kind, och han hållande henne
hårdt omslingrad med sin arm.
. I min barndom hade vi därhemma en liten söt,
mjuk, krithvit kissemisse, som var så odrägligt kelen,
ville bara att man oupphörligt skulle ha henne i knät,
klia henne bakom öronen och stryka henne öfver
pälsen. Så länge hon var riktigt liten gjorde man
det ju, men sedan blef hon för tröttsam och man
och man måste med våld befria sig från henne.
Den här unga frun påminde slående starkt om
den kissemissan.
Allt emellanåt lutade han sig ned mot henne,
låtsades hviska något till henne, gud bevars!, men —
kysste henne också, den göken, kysste henne midt
för näsan på det främmande ressällskapet.
Situationen var inte alls behaglig — för
ressällskapet.
Ha ni någonsin befunnit er så där midt framför
— som man är det i en järnvägskupé — ett
kärlekskrankt par som inte generat sig det ringaste?
— Nej, det kan jag väl tro! Det händer väl ändå
inte alltför ofta, hoppas jag.
Jag kastade en snabb blick på den distinguerade
damen. Hon satt allvarlig och orörlig som en sfinx,
men ett litet veck mellan ögonbrynen hade nu
tillkommit och gaf henne ett afgjordt missbelåtet
uttryck. De två männen i andra båset samtalade
dis-traheradt, hade flyttat sig till samma soffa, med
utsikt åt paret.
Jag satt och urskuldade de båda unga inför mig
själf. Han såg verkligen så hygglig ut. Och hon
var söt. Litet tåpig förstås, och dum antar jag.
Men söt var hon. Och så voro de så unga. Och
nygifta. Och naturligtvis var hon sjösjuk.
Naturligtvis.
Hennes blomstrande hy motsade visserligen
osten-tativt denna min förmodan, men jag antog att hon
snart skulle blekna af. Jag hade själf lidit sjösjukans
alla kval. Så jag visste att man blir hänsynslös då.
Men officer var han förstås inte. För det första
skulle en officer aldrig åkt på tredje klass. Och
vidare skulle han säkert — — ändå inte–––visat
en sådan brist på själf behärskning. Eller tålt det hos
sin hustru. Äfven om de voro nygifta.
Det kom in några nya passagerare efter hand.
Hvilket ingalunda förändrade de rådande förhållandena.
Den distinguerade hade bara flyttat sig in i andra
båset, så att hon nu satt med ryggen åt "fägelparet".
Och tåget ilade framåt.
Emellertid hade jag gjort några upptäckter, rätt
öfverraskande.
De där båda talade svenska, högsvenska.
Den unge mannen bar ring på venstra handen.
Men den ringen var inte alls i stil med mannen för
öfrigt. Jag vet ju hur up-to-date-vigselringar ska se
ut. Denna ringen var guldgul, platt, bred, såg ut
just som en sådan där giktring de hade förr i världen.
Den unga damen hade också tagit af sig
handskarna. Hon bar en precis likadan ring på sitt venstra
ringfinger. Bara en.
Alltså voro de förlofvade!
Jag kan inte neka till, att jag blef litet ledsen vid
den där upptäckten. "Hvad var det för en
oförståndig mamma tänkte jag, som gifvit sin lilla
bortskämda flicka lof att resa ut så här på tu man hand?
Och till Köpenhamn? — Tösen såg inte ut att kunna
ta vara på sig ett tecken".
Hon suckade och stönade till och klämde sig än
hårdare intill honom. — Nu kommer det! tänkte jag
och drog omedvetet åt mig kappan. Jag vet ju, hur
sjösjukan beter sig.. Och så tog jag mod till mig.
— Vore det inte bättre, om fröken sutte
framlänges? sade jag artigt och och mildt, — på den
här bänken.
Paret ryckte till som stungna af en orm.
-Nej — nej visst inte, mumlade de båda i allt
annat än vänlig ton.
— Men man mår alltid sämre af att åka baklänges,
höll jag i mig, nu en nyans strängare.
— Man gör det, ja! Jo, det gör man! mumlade
han barskt och slängde en ursinnig blick på mig.
Men de flyttade sig inte ur fläcken.
Jag flyttade mig så långt jag kunde ifrån dem,
ty skulle något hända — trots de fortfarande
blomstrande kinderna — så ville jag åtminstone bra
gärna såvera min klädning.
Men alltjämt rusade tåget framåt. Den unge
mannen hade, då tidningspojken passerade, skaffat
sig en tidning som han höll upp framför sig och
flickan, och bakom tidningen smällde det oförtrutet.
–––Hvilken otrolig lättnad, då vid en station i
norra Skåne, paret reste, sig, iklädde sig respektive
hattar och kappor, fattade resväskan och hvad
annat de hade och lämnade tåget! Jag kunde èj
underlåta att strax fälla ner så många fönster jag kom
åt och sedan gå ut på den lilla perrongen och dra
ett riktigt långt andetag, ett djupt fång frisk luft in
i lungorna.
Jag kom just lagom att fä se "fågelparet" bestiga
ett annat tåg, med skylt till en närliggande
garnisonsstad.
Då jag åter stod i kupédörren, såg den
distinguerade upp på mig. — Qudskelof! sade hon med
öf-vertygelse. Di kommer väl inte tillbaka?
— /\hnéj, smålog jag. Di for till Z—.
— Skamlöst uppförande! brast hon ut. Så
tarf-ligt och hänsynslöst! Man är väl ändå skyldig sina
medpassagerare någon égard! — Undrar hvilka det
var? Han såg ut som en militär —
— Så föreföll det också mig.’ — Det var en
riktig liten bortskämd och bortkelad familjeflicka, hans
fästmö —
Då afbröt mig den gråklädda, djupt indignerad.
— Förlåt mig, men ingen "familjeflickau om än
så bortskämd bär sig åt så. — — Fästmö, ja! —
— De kunde — borde — ha löst första klass
biljet, så kunde de fått vara ensamna.
Forts, å sid. 704.
- 694 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
