Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 51, den 21 september 1913
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF JANSON †.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA,
Torsdagen den W sept. afled författaren Gustaf
Janson å Softahemmet, dit han dagen förut
öfver-förts från sitt hem i Djursholm för att
underkastas operation. Dödsorsaken var ett
mångårigt gallstenslidande, som slutligen ledt till
kronisk gulsot.
* *
*
Det är ingen öfverdrift, om man säger att med
Gustaf Janson bortgick vår mest demokratiske
författare. Icke så mycket för hans tendensers skull;
de voro nog folkliga, men i det fallet kan man lätt
tänka sig honom öfverträffad af andra. Det
demokratiska i hans skriftställarskap berodde inte så
mycket på åsikterna — med dem kom han för
öfrigt i flera af sina böcker åtskilligt på kant, om
man skall vara nogräknad. Det är ett spratt som
temperamentet spelat flera författare än honom.
Men utan beräkning och biafsikter behöll han städse
den intima känningen med den breda, naturliga
smaken och med den folkligt ofördärfvade
uppfattningen af hur en bok skall vara för att kunna läsas
med nöje.
Gustaf Janson var Stockholmspojke — han var
född på Ladugårdslandet 2 augusti 1866 — och
Stockholmspojke förblef han lifvet igenom, rättfram
och okonventionell och aldrig öfvergifvande det
slangspråk, som han sannolikt förvärfvat sig på den
tid han efter slutad skolgång beslöt sig för att bli
artist och gick och lärde sig teckna för Ferdinand
Stoopendal. De gamla artisttagen behöll han alltid,
och han var på sitt sätt så oakademisk som
möjligt om också på ett annat och vida oförargligare
sätt än det hvarpå t. ex. hans gamle skolkamrat
från Ladugårdslands läroverk, Hjalmar Söderberg,
fattat det oakademiska väsendet. Det är med ett
leende man tänker sig dessa två kontraster sittande
sida vid sida och åtnjutande samma undervisning:
den ene så helt intelligens, så rik på ironi och så
fattig på fantasi, den andre en godmodig bjässe,
icke på långt när så kritiskt lagd, vida mindre
kräsen, men i besittning af en outtömlig fantasi.
När man tänker på den sällsynta förmåga att
skrifva åskådligt, att dra läsaren med sig genom
vått och torrt som Gustaf Janson besatt, kan det
förefalla ganska naturligt att han först kände sig
dragen åt anisthållet. I själfva värket torde
emellertid hans målarstudier snarast varit honom till
hinders. De förde honom som författare in på
områden, som voro främmande för hans begåfning.
Han skref konstnärsberättelser, för hvilka Georg
Nordensvans "Figge" var det lysande
föredömet och han arbetade öfver hufvud i en realistisk
stil, där en otillräcklig humoristisk ådra förgäfves
sökte drifva upp den fotografiska torrheten.
Samtidigt utöfvade han en fullkomlig
massproduktion för lefvebrödets skull. Så mycket
ståtligare är det, att lian trots detta ständigt efterhängande
och illa aflönade arbete hade energi nog att
utveckla sig, att icke tappa sitt mål ur sikte. De
flesta skulle konstnärligt sett gått under i en
situation där det gällde att för en spottstyfver skrifva,
skrifva, skrifva, om saker som inte voro bläcket
värda en gång. Men Gustaf Janson var stark nog
att komma helskinnad ifrån äfventyret. Och en
vacker dag fick han upplefva sin första och på sätt
och vis kanske äfven största succés. Det var då
han hade skrifvit "Paradiset". Han fick beröm af
Levertin, hvilket på den tiden för en författare
betydde detsamma som att få träda öfver till solsidan
och få räknas till de litteräre. Och i ett slag vann
han den stora publikens bevågenhet — just i
dagarna går genom pressen en uppgift att "Paradiset"
inalles nått den för våra förhållanden osedvanligt
höga siffran af 40,000 exemplar.
Nu var Gustaf Janson alltså blifven
succés-författare. Han svek heller inte förväntningarna. I sin
nästa bok hade han gripit öfver på ett helt annat
område, men framgången hade lärt honom att lita
på sin fantasi och här, i "Abrahams offer", hade
han gifvit den lika fria tyglar som någonsin i
"Paradiset" och med samma resultat i hans skildringar
af förlopp, som han icke upplefvat någon annan
stans än i sin egen fantasi, framstodo som den
påtagligaste verklighet, med ett illustreradt sken af
personlig upplefvelse.
I båda böckerna hade Gustaf Janson haft en
rätt så allvarlig tendens. "Paradiset" var icke
endast skeppsbrottets och de stora naturskildringarnas
bok, den ville också framställa naturlifvets
upphöjd-het gent emot civilisationens fördärf. Likaledes var
det i "Abrahams offer" icke endast den enastående
skildraren af krigsscener som förde ordet, utan också
den varmt öfvertygade fredsvännen. Men en god
berättare har svårt att komma ihåg sina åsikter, det
är så mycket härligt material som han då skulle gå
miste om. Gustaf Jansons nästa stora framgång
var "Nils Dobblare", där äfventyrshumöret nästan
fullständigt fått förkväfva fredstendenserna — den
är i det fallet ungefär lika mycket på andra sidan
om godt och ondt som "De tre musketörerna" och
all annan verkligt populär ungdomslektyr. Och
därom är heller ingenting att säga. I oss alla sitter
eller borde åtminstone sitta ett stycke pojke,
längtande efter äfventyr och spänning utan många
moraliska tillämpningar. I den till stora delar
fullkomligt klassiska äfventyrsboken "Affären Costa
negra" kom Gustaf Janson i själfva verket så långt
från sin egentliga utgångspunkt, att civilisationen
här framstår som en fullkomlig välgärning i
jämförelse med det på sydamerikanskt vis inrättade
naturtillståndet. Men på sådana små motsägelser är
det ingen som tänker, medan man läser Gustaf
Jansons böcker, därtill äro de för underhållande. Och
för öfrigt, hvad fredstendenserna angår kom han
tillbaka till dem vid de utomordentliga
krigsskildringarna i sin sista bok, "Lögnerna". Där kan man
t. o. m. få litet för mycket af dem.
Dessa rader kunna icke åsyfta ett omnämnande
af Gustaf Jansons alla arbeten, icke ens ett
omnämnande af alla de bästa. Här måste sålunda
förbigås sådana arbeten som "Faran" och "I mörkret",
båda typiska för hans sätt att tillgodogöra sig ett
sinne och drifva dess inneboende möjligheter till de
yttersta konsekvenserna. Vidare måste förbigås hans,
visserligen också mindre betydande, moderna
samhälls- och skärgårdsromaner. Han kunde skrifva om
allt, och hans böcker ha bara ett gemensamt: sin
författares vitalitet. Han förlänade dem inga
skarpsinniga tankar, ingen rikedom af egna iakttagelser
eller stämningar. Men han laddade dem med sin
vitalitet. Det är hemligheten med hans fantasistyrka.
Han behöfde endast några andraha.ndsuppgifter och
han var nog full af värme och lif att genast se
alltsammans och få andra att se. Han hade en
starkare puls än andra, det är också hemligheten
hvarför den stora allmänheten hade en sådan glädje af
honom.
Birger Bœckström.
- 802 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:45:35 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/14/0818.html
