Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10, den 7 december 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS HERMAN LUNDSTRÖM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Domprosten och förste teologie professorn i
Uppsala, d:r Anders Herman Lundström fyllde den 28
sistl. november 55 år.
Anders Herman Lundström är född i Filipstad
den 28 november 1858. Fadern var dåvarande
läraren vid Bergsskolan därstädes, sedermera
bergmästaren i västra distriktet, d:r Carl Herman
Lundström och hans maka Gustafva Elisabeth
Planting-Gyllenbåga. Fädernesläkten uppgifves härstamma
frän vallonimmigranter; den äldste med säkerhet
kände stamfadern var emellertid bonde i Risinge i
Östergötland. Af dess öfriga medlemmar
förvärfvade sig Anders Hermans farfar ett namn i de
praktiska näringarnas tjänst; det var nämligen den
bekante Anders Lundström, den svenska
trädgårdsskötselns egentlige grundläggare, som från
drängtjänst kämpade sig fram till en plats icke blott i
landtbruks- utan äfven i vetenskapsakademien. För
Anders Herman var vägen bättre lagd till rätta.
Efter mogenhetsexamen i Karlstad 1877 blef han samma
år student i Uppsala, aflade därstädes fil.
kand.-examen 1881 och ägnade sig därefter åt teologiska
studier, hvilka han jämsides med hvarjehanda
läraretjänstgöring bedref med den framgång, att han 1888
kunde bestå teologie kandidat-examen. Nu ägnade
han sig åt prästerlig verksamhet, men hängaf sig
tillika åt kyrkohistoriska forskningar, hvilka i sinom
tid satte frukt i de tre banden om "Laurentius
Paulinus Qothus, hans lif och verksamhet", ett verk,
hvari denne store kyrko- och skolorganisator för
första gången erhöll en värdig skildring. Främst
detta men äfven ett stort antal smärre arbeten förde
honom först (1898) till docentur, sedan (1898) till
professur i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.
Som professor var han tillika kyrkoherde först i
Gamla Uppsala, sedan i Danmarks
prebendepastorat, tills han genom utnämning till förste teologie
professor 1909 öfvertog den därmed förenade
domprostbefattningen och kyrkoherdeämbetet i Uppsala
och Vaksala församlingars pastorat.
Vårt land har ingalunda saknat kyrkohistoriska
författare och särskildt från 1800-talet skola ju namn
som Lars Anton Anjou och Henrik Reuterdahl aldrig
glömmas. Icke dess mindre kan med en viss rätt
sägas, att det är Lundström, som, om icke
grundlagt, så åtminstone till blomstring återuppväckt ett
verkligt vetenskapligt kyrkohistoriskt
forskningsarbete vid våra svenska universitet: det är en hans
lärjunge, som nu bekläder den kyrkohistoriska
lärostolen äfven i Lund. Lundström är nämligen den
förste mera produktive svenske forskare på detta
område, som tillägnat sig och tillämpat den modärna
historiska kritikens grundsatser.
Här är icke rätta platsen att i detalj redogöra för
de mångahanda intresseväckande resultat, till hvilka
domprost Lundström i sina arbeten kommit. Här
må blott erinras, att det var han, som mot tidigare
tiders uppfattning till full evidens ådagalade, att den
svenska kyrkan på 1600-talet bevarat den s. k.
successio apostolica, d. v. s. att i vårt land
vigningsföljden i raden af svenska biskopar bevarats obruten
från medeltiden, utan att någon lucka uppstått under
reformationstidehvarfvets hvälfningsår. I och för
sig har iu denna sak ingen särskild betydelse, men i
den anglikanska kyrkan tillmäter man den en sådan,
och faktiskt är, att det till stor del var Lundströms
skarpsinniga undersökningar i föievarande fråga,
som banade vägen för det närmande mellan svenska
och engelska kyrkorna, som inleddes med de
engelska biskoparnas mycket uppmärksammade besök
i Sverige år 1909. En naturlig sak var det på den
grund, att Lundström insattes i den permanenta
anglo-svenska kyrkokommission, hvilken i anslut-
ning till besöket kom till stånd och i hvilken utom
Lundström ärkebiskop Ekman, biskoparne Billing
och Rodhe samt prof. Nathan Söderblom hafva säte.
Det sades ofvan, att Lundström väsentligt
bidragit till det kyrkohistoriska forskningsarbetets
återuppblomstring. Utom genom sin lärare- och
författareverksamhet har han särskildt gjort detta
genom att taga initiativ till stiftande af Kyrkohistoriska
föreningen (1899) och i sammanhang därmed till
upprättande af den periodiska publikation för
kyrkohistoriska undersökningar, hvilken från och med
år 1900 årligen af denna utgifves under namn af
Kyrkohistorisk Årsskrift. Och han har icke nöjt sig
med att taga initiativet. Det är icke för mycket
att säga, att han i båda företagen varit den
egentligen bärande kraften, om det ock bör medgifvas,
att han i sin lärjunge och kollega i Lund haft en
god medarbetare. Vår lärdomshistorias grand old
man — vi mena naturligtvis f. öfverbibliotekarien
Claes Annerstedt — har i fråga om årsskriften på
sin tid uttalat följande:
"En man, som i större omfattning sysselsatt sig
med forskningen i svensk historia, har snart erfarit,
i huru hög grad vår kyrkohistoria är sammanflätad
med vår historia i allmänhet. Det är icke blott den
religiösa och teologiska utvecklingen i vårt land,
som af henne belyses, utan kännedomen af vår
kyrkohistoria är oundgänglig för den, som vill
utforska hela vårt undervisningsväsens vidsträckta
och ännu ej tillräckligt kända område, liksom vår
lärdomshistoria, särskildt för äldre tider, är på det
närmaste kriuten vid vår kyrkas stora
personligheter. Slutligen har vår politiska historia ej litet att
hämta ur den svenska kyrkans häfder, en naturliglöljd
af hennes predominerade ställning under medeltiden
och sedermera af det politiska inflytande hon utöfvat
genom prästerståndets representation på våra
riksdagar ända in i förra seklets midt. Få hafva
kunnat så lifligt som undertecknad känt betydelsen af
en djupare kännedom om kyrkans historia, då jag
förut i yngre år länge sysslade med den svenska
medeltiden och sedan i snart en mansålder arbetat
på teckningen af Uppsala universitets öden, i hvilka
kyrkan så starkt ingripit, visserligen mest i 16:de
och 17:de århundradena, men äfven sedan mera än
man vanligen antagit.
Man kan då endast förvånas, att detta rika
område för svensk historisk forskning så länge var i
afsaknad af eg&t organ, afsedt att sammanhålla, leda
och ägga det arbete, som sedan länge pågår inom
dess gränser. Och det är därför ett synnerligen
lyckligt grepp på rätta stället, när sent omsider
domprosten Herman Lundström år 1900 skapade
Kyrkohistorisk Årsskrift. Han fyllde därmed ett
länge kändt behof, och — det bör tilläggas —
redaktionen af tidskriften har skötts på ett förträffligt
sätt. Den moderna historiska forskningen har här
kommit till sin fulla rätt och intressanta sidor af
vår kyrkohistoria hafva blifvit belysta genom solida
och intresseväckande uppsatser. Hela vårt
kyrkohistoriska arbete har häraf fått en verklig lyftning"-
I öfrigt har Lundström inlagt förtjänster genom
utgifvande af en mängd källskrifter till vår äldre
kyrkohistoria, bland hvilka särskildt må nämnas
arbeten af Laurentius Petri, biskop J. Rudbeckius"
Kyrkiostadgar för Vesterås stift samt Upsala och
Strängnäs stifts synodalakter.
1909 och 1910 representerade Lundström å
kyrkomötet teologiska fakulteten i Upsala. Han är äfven
ledamot af komitén för granskning af läroböcker i
kristendom vid de allmänna läroverken. Sedan 1909
fungerar han som ordförande i styrelsen för allm.
svenska prästkonferensen.
<7
- 146 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
