Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 23, den 8 mars 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMMA MEISSNER.
För någon tid sedan nådde den öfverraskande
underrättelsen offentligheten, att kapellmästare
Hjalmar Meissner och hans fru med detta spelårs
utgång komma att lämna Oscarsteatern. Den
framstående position som det värda konstnärsparet
intager vid denna scen, han som dirigent och den
konstnärliga kapaciteten i teaterns styrelse, hon
som det mest lysande och firade namnet i teaterns
ensemble på dess spinnsida trodde man hafva med
så fasta band knutit båda vid denna scen, att ingen
räknat med möjligheten af ett så plötsligt uppbrott,
som det nu beslutade. Men kapellmästare
Meissner hade mottagit ett anbud som dirigent vid Gö^
teborgs symfoniorkester, hvilket skulle ge honom
tillfälle att i högre grad än hittills få användning
för sin erkända talang som orkesterledare och fru
Emma Meissner befann sig aldrig i valet och kvalet
mellan sina plikter som konstnärinna och som maka.
Hon bestämde sig resolut att lämna Oscarsteatern
samt följa sin make till Göteborg. Smärtsam inför
afskedet från valplatsen för så många triumfer
mildras säkert dock af tanken på blifvande gästpel.
Emma Meissner, eller som hon då hette, Emma
Ekström, började sin teaterbana redan vid femton
års ålder på Mindre Teatern eller den så kallade
"Ladan". När hon för första gången beträdde de
tiljor, till hvars mest firade skönheter hon snart
skulle komma att räknas, var det i en ganska
blygsam uppgift, nämligen som en af schackbönderna i
den då så populära operetten "Sjökadetten". Att
hon vid detta historiska tillfälle kände sig, som hon
själf beKänner, stolt som en drottning, vittnar om
att hon redan då anade den höga uppgift, hon en
gång skulle komma att få inom teaterns gladare
genre. Det var åren 1881 —83 som Emma Ekström
hade engagemang i Mindre Teaterns kör. En god
altröst hade öppnat väg för henne, och den lät hon
för öfrigt första gången höra som en af Orfei elever.
Sin första egentliga debut vid teatern förlägger hon
emellertid till 1887, då hon efter studier dels vid
konservatoriet, dels för Arlberg och Signe Hebbe,
presenterade sig som Nanon vid Lindebergska
sällskapet i Kristiania, samt gjorde en glänsande
succés. Direktören gjorde dock icke samma lycka
som sin unga primadonna utan måste snart upplösa
sitt sällskap.
Det Fröbergska sällskapet, som denna tid odlade
operetten i svenska landsorten, passade nu på att
fö säkra sig om den uppgående operettstjärnan och
för de närmaste två säsongerna tillhörde hon detta
sällskap, där hon med framgång presenterade sig i
så kräfvande uppgifter som titelrollerna i
"Sjökadetten", "Lilla hertigen", "Boccaccio" och
"Lyckoflickan". Den unga artistens debut inför
hufvul-stadspubliken ägde rum i oktober 1889 på Södra
teatern, där Bosin och Wagner då spelade operett.
Debutrollen var Eurydice i "Orfeus i underjorden".
Framgången blef lika stor vid denna debut som vid
den föregående, och trots en rampfeber, som gjorde
henne "halfdöd af rädsla" för att använda ett hennes
eget uttryck om situationen vid detta tillfälle, slog
sångerskan igenom och blef från första stund en
publikgunstling. Följande säsong gick hon öfver till
Warberg och Strömberg på Vasateatern, där hon
stannade de fem närmaste spelåren, och hvarunder
hon befästade sin popularitet med den ena
glänsande segern efter den andra. Under denna tid sjöng
hon Donna Juanita, Yum Yum i "Mikadon",
"Dock-fén", Molly i "Stackars Jonathan" och andra
hufvudpartier i de glada operetter som vi nu kalla
klassiska, och som bilda en epok i vår
teaterhistoria, hvilken dans- och varietéoperettens tid väl
aldrig skall kunna öfverglänsa.
Nu stod den svenska subretten på höjden af be-
römdhet, ryktet om hennes framgångar hade t. o. m.
nått utom riket och en vacker dag får hon ett
smickrande anbud att gastera i själfva Köpenhamn. Hon
säger icke nej, och på hösten 1895 lägger hon
köpenhamnarna för sina fötter med sin oemotståndliga
tjusningskraft. Hon gasterar på Casionos berömda
operettscen och spelar Sjökadetten samt Manuela
i "Farinelli". På nyåret 96 lämnar hon Köpenhamn
och reser till Göteborg, där hon en kort tid gasterar
hos Selander och så fortsätter hon triumffärden till
Kristiania, där hon under våren samma år är en
firad gäst på Eldoradoteatern, och uppträder som
Fatinitza i "Orfeus" och i "Mikadon". Den succés
den svenska divan gjorde under detta gästspelsår,
och enkanneligen de triumfer hon firade i
Köpenhamn, öppnade nu vägen för henne till kontinenten
och till möjligheten att blifva en europeisk
berömdhet. Men hon motstod de smickrande
engagemangsanbuden från utländska impressarier, en sak som
hon dock sedan ångrat manga gånger, och
återvände till Stockholm, där hon säsongen 1896—97
gasterar hos Wagner och Bergström på Södra
teatern och bland annat skänker glans åt operetter
sådana som "Fru Hin", "Förgät mig ej", samt "Blåa frun".
Men nu har teaterdirektör Albert Ranft dvkt upp
i hufvudstadens teatervärld och fått fast fot både på
Vasateatern och på Svenska. Han sammansätter ett
operettsällskap för den första scenen och skyndar
helt naturligt att för detsamma försäkra sig om en
så eminent kraft som dåvarande fru Emma Berg,
född Ekström. Från hösten är hon alltså
engagerad vid Vasateatern, och hon inleder sitt
sjuttonåriga oafbrutna engagemang hos direktör Ranft och
hans operett med en talroll i "Underprefekten".
Men hon låter snart höra sina glittrande tonkaskader
i det fack, som är hennes och där hon intager en
rangplats, som hon skall komma att behålla i ett
kvarts sekel — ja måhända ännu längre. Och nu
är endast att anteckna en enda lång kedja af
segrar och succèser inledda med "Dockan", Molly i
"Qeishan", Adéle i "Läderlappen", "Fru Potifar",
o. s. v. När det nya seklet kom med nya
strömningar, nya idéer och presenterar äfven operetten
i modärnare former, visar sig Emma Meissners
— sedan 1899 bär hon detta namn — smidiga
talang också synnerligen lämplig för den nya genren,
den så kallade dansoperetten. Nu vann hon
kanske den största af alla sina triumfer i titelrollen i
"Den glada änkan", och i de flesta mer eller mindre
lyckade efterföljare till detta Lehars lilla
mästerverk, har hon varit själfskrifven att uppbära den
kvinnliga hufvudrollen. Sommaren 1906 företog fru
Meissner i sällskap med sin man en lyckad
konsertresa till Amerika.
Om man af Emma Meissner begär nyckeln till
hennes stora sceniska framgångar, så svarar hon
med att hänvisa till sin kärlek till teatern och den
mindre vanliga energi hon erkänner, att hon är i
lycklig besittning af. Det är hängifvenheten för
konsten som sporrat divan och kommit henne att
ständigt ställa större kraf på sig själf. Hon har
heller ej i likhet med så många af sina kolleger låtit
konstnärliga segrar och publikens smicker invagga
sig i den tanken, att hon har nått konstnärlig
fulländning.’ Hon har förstått att stillastående är detsamma
som tillbakagång och därför ihärdigt arbetat vidare.
Men hon har äfven haft sällsynt stora
förutsättningar att lyckas. En glänsande apparition, ett
ytterst lifligt temperament, där det sprudlande goda
humöret kryddats med en betagande skälmskhet
och ett oemotståndligt koketteri, samt slutligejn en
väl skolad röst som, om den aldrig varit vare sig
synnerligen stark eller omfångsrik, dock haft en
smidighet och en klang, som tjusat.
- 354 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
