379 (Hvar 8 dag / Årg. 15 (1913/1914))

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 24, den 15 mars 1914 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ENVOYÉN.

FÖR HVAR 8 DAG AF K. G. OSSIAN-NILSSON.

ROSSHANDLARE
Dalbergbe-fann sig i
Parlamentsbyggnaden i London — närmare
bestämdt i väntrummet till
Underhusets sessionslokal.
Han var en man i flocken,
i den täta flock, som före
hvarje session belägrade
in-• gången för att få inträde som
åhörare.
Det var en mycket
blandad flock. Grosshandlaren hade med vanlig svensk
försynthet gifvit den en hastig granskning, strax .
efter det han släppts in. Det fanns där människor
af alla klasser, öfvervägande dock af de s. k. lägre.
En viss fattigdom eller torftighet präglade de flestas
\ ttre, och af många ansikten kunde man gissa,
attPar-lamentsförhandlingarna kanske intresserade mindre
än utsikten till en god, varm plats inomhus med en
angenäm gratisförströelse. Det var nämligen vinter.
Men naturligtvis fanns där också en samling
välklädt och välfödt folk, måhända mest främlingar,
som af nyfikenhet ansökt om tillåtelsen att besöka
en engelsk parlamentssession. I den ställningen
befann sig just grosshandlare Dalberg. Han hade
nyss lämnat sitt kort till poliskonstapeln, som
befordrar det in i salen till en af vaktmästarna. Och
grosshandlaren stod just och staf våde på det ur
minnet. Det var ett tryckt formulärkort med ifylldt
namn från svenska beskickningen.

Grosshandlaren mindes nästan hela ramsan. Så
här stod det på kortet:

The Envoy of Sweden presents his compliments
to the Right Monorable Mr Speaker and begs
leave to inform Hirn, that mr Edwin Dalberg
wishes to assist to day the session of the Hönse
of Commons.

Det var ytterligare några komplimanger på
kortet. Hr Dalberg erinrade sig dem inte med full
tydlighet. Hans intresse gällde ju egentligen
utsikten att få komma in. Det kunde ju hända, att
det ej var plats, att allt var abboneradt eller att
sessionens art omöjliggjorde tillträdet för främlingar.
Grosshandlaren hade dessutom blifvit,tankspridd.
Hans eleganta, nästan snobbiga yttre hade väckt
uppmärksamhet, särskildt bland de mindre lyckligt lottade
i vänteflocken. En blåfrusen ung man i
sjömansbon-net och med ylleduk om halsen stod och fixerade
honom med besvärande envishet. Den unge mannen,
som var blondhårig och blåögd och för öfrigt reslig och
välväxt, hade en afgjordt svensk typ. Men
någonting visst tydde på, att han råkat vilse och urspårat.
Det var på intet sätt angenämt för en välklädd
och välfödd svensk medborgare att på detta sätt
vara iakttagen af en landsman, som kanske ej gjort
det svenska namnet heder. Det var grosshandlaren
därför mycket välkommet, att en vaktmästare just
stack hans kort i handen på vakthafvande
konstapeln, som genast höjde det ett stycke mot ögonen
och började läsa. Tyvärr var den brittiske
polismannen en bekväm man, och hans kunskaper i
svenska voro ej de bästa. Han förmådde ej tyda
de kråkfötter — skönskrifna som de voro — som
föreställde ett barbariskt och okändt utländskt namn.
Konstapeln nöjde sig med själfva begynnelseorden
i formuläret, hvilka upplästes med dundrande
kommandoröst.

— The Envoy of Sweden, kommenderade
konstapeln, och grosshandlaren förstod efter en kort
paus och en blick öfver de församlade, att just han
var den åsyftade. Det var hans kort, och det var
han, som fått sin ansökan beviljad. Konstapeln
öppnade dörren till främlingsläktaren.

Grosshandlaren lyfte på hatten och klef uppför
trappan. Men han smålog för sig själf åt
titulaturen. Det hade gått en sprittning genom hela hopen
i väntrummet. Allas blickar hade uppsökt just
honom. Och i en omoståndlig tankereflex hade han
själf rätat upp sig och med sin stramaste hållning
bemödat sig att rättfärdiga representantskapet för
old Sweden.

The Envoy of Sweden — det var alltså
grosshandlare Dalberg, det! Grosshandlare Dalberg från

Norrköping!

* *

Ett par dagar senare var det söndag.
Grosshandlaren, som vistades i London dels för affärer,
dels för sitt nöje, hade uppgjort angenämt
söndagsprogram. Efter frukosten på sitt boardinghouse hade
han tagit en omnibus till St. Pauls, där han bevistade
den härliga anglikanska mässan. Ritualen i den annars
protestantiska engelska statskyrkan har, som
bekant, alltjämt katolsk prägel. Upptågen med
korgossar och rökelse och de underbara växelbönerna
af hvitklädda sångare intresserade ofantligt
grosshandlaren från Norrköping. Han njöt så att han
glömde sig själf. Till stämningen bidrog ju också
halfdunklet under de väldiga hvalfven och de
slösande profven på engelsk bildande konst.

När sångmässan var öfver, reste sig med ens
halfva publiken och skyndade mot utgångarna. Det
var antagligen främlingar, som intet intresse hade
af gudstjänstens intellektuella del. I alla händelser
blef kyrkan nästan tom, i samma ögonblick prästen
blef synlig i predikstolen.

Först då upptäckte grosshandlaren, som tvekande
stod kvar på gången, att "den blåfrusne" från
parlamentet suttit i bänken bakom honom. "Den
blåfrusne,, stod kvar äfven han, ja, han tycktes ämna
tilltala hr Dalberg — då denne med högdragen
nack-rörelse och med allt mer påskyndande steg vandrade
mot utgången.

Midt emot St. Pauls ligger en bar, som råkar
tillhöra en annan församling, hvarför den hålles
öppen, äfven då det är gudstjänst i St. Pauls.
Antagligen har dess egen sockenkyrka andra
gudstjänsttider. På denna bar hade Dalberg stämt möte
med sin gode vän, Erlandsson, svensk, men
sjökapten på en engelsk trade. Det var meningen, att
de skulle följas åt till Dockorna, som Dalberg ännu
inte sett. Någon bättre ciceron än Erlandsson kunde
inte tänkas. Gammal i gatan, bekant med alla
nationers flaggor och alla fartygshemligheter.

Baren var nästan tom. Grosshandlaren satte sig
ner vid ett glas Påle ale och väntade. Ingen kom.
Ingen utom den blåfrusne unge mannen, som
emellertid ej vågade närma sig. Den blåfrusne satt i sin
vrå och hade äfven han ett glas Påle ale framför sig.

Grosshandlarn kände sig på något sätt
obehaglig till mods. Hans vän behagade också försena
sig. Det var redan en kvart öfver väntetiden, och
Dalberg stod inte ut längre. Med en missnöjd
sidoblick åt den unge mannen, som satt där och
sneglade i mjugg, gaf han tecken, att han ville betala.
Hvarefter han aflägsnade sig.

Dalberg stirrade omkring sig åt alla håll. Han
gick t. o. m. ett slag rundt drottning Annas staty,
men då han i detsamma upptäckte sin förföljare,
skyndade han ner mot Oxfordstreet, steg in på
Tubestationen vid Bank of England och tog biljett
åt motsatt håll mot det tillämnade. Vid första
station steg han emellertid af och tog en vagn tillbaka.
Vid Bank klef han så upp i en omnibus och befann
sig om några minuter vid Dockorna.

Han hade hört beskrifvas dessa dockor som ett
ofantligt område och äfven som ett misstänkt och

379 -

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Thu Dec 21 14:46:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/hvar8dag/15/0399.html

		Hvar 8 dag / Årg. 15 (1913/1914) / 379 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|