Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 38, den 21 juni 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN SVENSKA GENDARMERIET I PERSIEN.
Det
svenska~gen-darmeriet i Persien
har nyligen företagit
en framgångsrik
expedition till en del
byar i n. ö.
Hama-danprovinsen mot
den bekante
röfvarchefen Abbas band.
Abba själf nedsköts,
som man torde
erinra sig, af major
Möller och hans
bjmidj^med hvilket
"det persiska
gendarmeriet under de
två senaste åren
legat i oupphörliga
stride , är nu
nästan fullständigt
till-intetgjordt.
SETAGH,
den beryktade röfvarchefen Abbas fäste.
om lördagseftermiddagarne ut
till lägerplatsen och återvända
till Canton följande dag.
Därute stå rymliga tält med
mos-quitonät försedda fältsängar
färdiga att ta emot oss för
natten. I officerarnes messtält
intagas måltiderna och fördrifves
skymningsstunderna med prat
och sång och lyssnande till
indiernas egendomligt klagande
musik. Tidigt påföljande
morgon går reväljen och efter en
hastig fruk°st vidta
skjutningarne med tillhjälp af ett antal .
Sikhsoldater, förvånansvärdt
goda skyttar.
Årliga täflingsskjutningar
hållas om af enskilda personer
uppsatta hederspris. Vid 1913
—1914 års taf lingar lyckades jag
vinna alla 4 l:sta prisen. —
Kåren räknar till sina medlemmar
Engelsmän’, tyskar, fransmän,
amerikare, italienare,
holländare, ryssar och en svensk. En
vacker svensk seger således
som åtminstone här bidragit till
Sveriges idrottsliga anseende.
VID KHOUMADJIN EFTER BROOFVERGANGEN.
ständigt vemodiga ton — och där ha många gått
till botten. Men lustigt är det ju, att strömmen
kommer in här. Den har för resten gnagt af en
god bit af klippan redan. Vi ha strömmen att tacka
för vår hamn, men till betalning tar den väl en
gång fyren ifrån oss.
— Det måtte vara bistert här om vintrarne, tyckte
Bogren med en blick ut genom det trånga fönstret.
Hela holmen var ett enda stenkummel med ett par
enar, litet sparsamt gräs, litet strandkål och ljung
som enda växtlighet. Det var honom en gåta, hur
den lilla geten, som pinglade förbi därute, förmådde
lifnära sig.
— Åhja, svarade lotskvinnan och följde med trött
uttryck hans blick, medan ena magra handen strök
en hårtest från pannan. — I synnerhet när jag är
ensam som nu. Det kan jag vara i veckor.
— Ensam — i veckor — upprepade Bogren
tankfullt. Ensam på denna gråa holme midt i den svarta
strömmen. Detta var någonting för
ensamhetssvärmare. Detta var-annat än svärmeri.
— Jag vet ju heller aldrig, om han nånsin
kommer igen, fortfor hon.
— Hvar är han nu?
— Den som det visste! Han gick ut för
halfannan vecka se’n. Det var en brigg, som
signalerade. Märkvärdigt, för vi ha ju hvarken storm
eller tjocka så här års. Men fast det var i mörka
natten, måste han ut. Och se’n har jag hvarken
hört eller sett till honom.
— Hvad hette er man, frågade Åqvist plötsligt.
Heter han Österberg?
Hustrun nickade. Åqvist trefvade i fickorna, kom
i detsamma ihåg, att han satt i lånta kläder och
skyndade ut genom dörren.
Lotshustrun hann inte fråga, innan han var
tillbaka med flaskfyndet i handen. Studenterna sågo,
att hon solade upp. Ett långsamt, halfgömdt leende,
som tycktes lysa någonstans långt inne, så det
aldrig hann riktigt ut i fönsterrutorna.
— Det brukar han göra ibland, sade hon, —
eftersom strömmen för allt sådant mot holmen. Den
här gången må flaskan ha kommit ur kurs. Men
det var ju bra. Nu skall vi väl ha en påtår?
* * <
* ... .
Förts, å sid. 607-
- 605
MAJURERNA KARLBERG och THORELL (på
fcdlfe ’Jt ] mattan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
