Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 48, den 30 augusti 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID VAKTOMBYTET I VATIKANEN
FÖR HVAR 8 DAG AF MARI MIHI.
Ave Princeps Pontifex!
Där kom han, buren högt i sedia gestatoria i en
sky af rökelse från de svängda lamporna! Den
tunna, krökta gestalten hopsjunken mot ena sidan
i den gyllene stolen, hvilken tyckes vara alltför
rymlig. Vänstra handen fattade om armstödet,
medan den högra, med fiskarens ring, lyftes
välsignande. En obeskriflig åtbörd! En hand af gulnad,
genomskinlig marmor, en hand modellerad af Mino
da Fiesole. Det smala, det hoptryckt smala,
vax-färgade*anletet, med den stora munnens tunna
läppar dragna till ett leende, såsom ingen dödlig
någonsin lett.
IskaK skepsis smälte till tårar, och slapp
likgiltighet skakades så att kinderna ilammade och brände.
Alla de förvillade fåren, nattvaksbleka
boulevardsflanörer, tjurskalliga magyarer, storspelare,
hinderryttare, klubblejon, värdsdamer, svartbrända
generaler från Centralamerikas äfventysrepubliker och
skalliga, nervösa, gammaldags siratliga polska
magnater, alla sjönko de ned på sina knän,
tillintetgjorda inför gestalten i sedia gestatoria. Och
deras skälfvande läppar stammade och stapplade på
böner och aven, som de glömt och slarfvat bort.
Man stirrade uppåt i andlös undran, öfverväldigad,
nästan skräckslagen. — — Var väl detta möjligt!
Kunde kött och blod förandligas till denna
öfverjordiska overklighet! Var inte gestalten däruppe
ett sändebud från en annan värld?
Mängden brusade och segnade på knä. Detta
var något mera än hyllningen för ett majestät. Ingen
utlefvad ceremoni, ingen afgudadyrkan, ingen salut
för en symbol, intet tomt trummande. Utan man
hade vissheten om att han verkligen var värd allt
allt detta, att hvar och en af dessa tiotusenden
besjälades af, att han höll det högsta mänskliga i helgd
genom att sålunda hylla Leo XIII.
Han som nu gått bort, bondesonen från Riese,
ägde intet af denna öfvermänskliga höghet och glans
i uppträdandet, som karaktäriserade grefve Pecci.
Inte heller besatt han dennes mångsidiga lärdom
och ständigt flammande intresse för de sociala
frågor, som dag efter dag ställer vår tid inför nya
uppgifter, hvilkas realiserande brottar sig fram.
Han var en tystlåten, tillbakadragen munk, dévot
ä rexcès. Ett förkroppsligande af dogmen,
kyrkomötesbeslut och traditioner, en mur mot alla de
kraf, som modernismen i dess olika former
uppstälde och kämpade för.
Leo XIII behöfde blott visa sig för att omsusas
af lof och pris. Pius X krympte ihop inför
offentligheten, stelnade vid de mångas blickar. Därför
voro honom också de representativa uppgifterna
en pina.
Jag hade tillfälle att bevittna detta i april år 1912,
då bland de två- eller trehundrade, som bekände
sig till den allenasaliggörande kyrkan, äfven en
främling från det ärkekätterska Sverige, togs emot
i Vatikanen.
Påfven hade nyligen tillfrisknat från en förkylning.
Den hvitklädda, undersätsiga, kraftiga gestalten bar
märken af mycken trötthet, andlig och kroppslig.
En utarbetad, litet butter landtpräst, påtagligen
mycket afvog mot dessa stora audienser. De flesta
mottogo stillatigande välsignelsen. Men en
jesuitbroder, en hålögd och hektisk missionär från
tropikerna snyftade ut hela sin själ i en ström af
hänförda, brinnande ord, då Den helige fadern
stannade framför honom. Med sin trumpna, trötta blick
lyssnade Pius X till honom, då och då görande en
kort, tankspridd nick. Så lade han handen med
fiskarens ring på hans hufvud, innan han åter sände
ut denna glödande stridsmannen till hans fjärran,
ensliga valplats i det stora, eviga, heliga kriget. —
Uppmärksamheten drogs för resten ganska snart
från den trötte gamle påfven, hvilkens närvaro sade
så litet, till en lång, slank, elegant gestalt med en
gång som en dans på rosor, med ett utseende till
den grad ungdomligt, att man häpnade öfver att se
denne yngling i eminensernas purpurfärgade
kordräkt. Och han förlorade alldeles ingenting heLer
på ett närmare skärskådande.
Det påstås ju, att extraktet af öfverlägsen
begåfning skail vara sammanfördt hos den stora tyska
generalstaben, hos franska akademien och hos det
högre katolska prästerskapet. Och den smärte,
leende ynglingen med persikokinderna sitter
bestämt inte sist i klassen.
Intelligens är ett alldeles för spinkigt adjektiv, då
det gäller kardinal Merry del Val. Man skulle nog
få leta bra länge för att finna ett ansikte så slipadt,
så finslipadt listigt, så lugnt konstaterande, så snabbt
genomskådande, med uttryck för en sådan själfklar
öfverlägsenhet, en sådan obekymrad själftillit. Denne
Rampollas efterträdare, denne öfverdängare till
kardinalsekreterare, denne de tusen utvägarnes man
har gjordt sig till Den helige faderns högra hand,
och har i snart tio år ledt den romerska
diplomatien på ett mycket personligt, mycket kritiseradt,
men, såvidt jag förmår döma, synnerligen
framgångsrikt sätt.
Merry del Val är mannen som lyckas — till och
med att förmå kung Alfonso att utnämna hans svårt
bigotte och jämväl svårt inskränkte broder till
minister, först i Marocko, där han förstod att väcka
sultanens misshag samt allmänt åtlöje genom att
på sin beskickning till Fez medtaga en
dominikanermunk, och därefter oå en mindre kräfvande post,
där barfotade munkar med bruna kåpor och rep om
lifvet åtminstone inte väcka ond blod. — Det enda
molnet på kardinalsekreterarens hoppfullt azurblå
firnament är måhända det, att inte på många
hundra år någon utländing beklädt Petri stol. Och han
är själf spanior.
Dock, vi lefva ju i öfverraskningarnes, för att
inte säga i underverKens tid. Och Merry del Val
behöfver kanske inte befara att historien från
julidagarne 1903 skall upprepas, då Österrike genom
"exklusiv" uteslöt den dubbelmonarkien misshaglige
Rampolla från möjligheten att väljas till Petri
efterträdare och beklädas med fiskarens ring.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
