Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 50, den 13 september 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SANDSTRÖM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 3 september fyllde en. af vårt lands mest
ansedda pedagoger, skolföreståndarinnan fröken
Anna Sandström, sextio år. Icke blott genom sin
lärarinnegärning, utan kanske i ännu högre grad
genom de insatser hon under signaturen "Uffe"
gjort i vårt lands pedagogiska litteratur har fröken
Sandström förvärfvat sig obestridliga och obestridda
anspråk på en beståndande hedersplats inom vår
svenska skolvärld.
Anna Maria Carolina Sandström är född i
Stockholm den 3 september 1854, dotter af
landtmäterisekreteraren Carl Erik Sandström och hans maka
Anna Erika Hallström. Vid endast fyra års ålder
förlorade hon sin fader. Hon fick då ett nytt hem
hos en vän till familjen, numera framlidne öfverste
Erik Hjalmar Hagberg, af hvilken hon upptogs som
fosterdotter och hos hvilken hon åtnjöt den
ömmaste vård äfven af hans syster, fröken Maria
Hagberg. Vid så godt som hvarje betordran förändrade
fosterfadern tillika förläggningsort och på detta
sätt kom den unga att efter hvartannat stifta
hvardagsbekantskap med så skilda trakter af vårt land
som de, hvilka betecknas med namnen Uddevalla,
Karlstad, Sköfde, Uppsala och Stockholm, något,
som blef af betydelse för den blifvande
skildrarin-nan af Sveriges "natur och arbetslif". Emellertid
beredde hon sig till inträde i lärarinnans kall,
genomgick åren 1871—74 högre lärarinneseminariet
och började därefter tjänstgöra vid åtskilliga enskilda
flickläroverk.
Härvid märkte hon snart, att det var omöjligt för
henne att slå sig till ro med de metodiska lärdomar,
hon vid lärarinneseminariet inhämtat. "Sedan
under de allra första åren", säger hon i en
minnesteckning öfver sin väninna, fröken Fredrique
Run-quist, "intresset upptagits af att söka förvärfva den
virtuositet, som ensamt gällde något under denna
formalismens blomstringstid, var det ju ingenting
att sträfva efter. Som facklärarinna hade man en-,
dast att uppiräda inför klassen, afleverera sitt
föredrag, d. v. s. spela sin roll, hvarpå barnen spelade
sin, d. v. s. aflevererade läxan plus föregående
lektions föredrag. Och när både barnen och
lärarinnan väl hade inöfvat sina roller, så att det sällan
klickade på någotdera hållet — så var ju den saken
klar. Att båda parterna skulle kunna inverka på
hvarandr?, modifiera hvarandra, skänka hvarandra
den out* äg1igt upplyftande erfarenheten af att tänka
och känna tillsammans — att allt detta till stor del
berodde på hvad som valdes till föremål för
undervisning, om det var sådant, att det hos barn
öfverhufvud kände framkalla några tankar och
känslor — allt detta förstod man icke." Hon höll på att
gripas af leda vid lärarinneuppgiften och hade kanske
lämnat den, om ej ledan afledts i fruktbringande,
reformkräfvande kritik.
Fröken Sandströms första pedagogiska inlägg är
innefattadt i ett "tilläggsblad" till Tidskrift för
hemmet 1880 och behandlar ämnet: "Gifva våra
flickskolor berättigade anledningar till missnöje?"
Redan nu uppträdde hon under den sedermera berömd
vordna pseudonymen "Uffe" och det undrades
inom pedagogiska kretsar mycket, hvem denne käcke
angripare af formalismen och dess skötebarn,
språkkulten, kunde vara. Samtidigt gafs en öfvertygande
framställning om historiens och poesiens
uppfostrande betydelse och framställdes kraf på sann och
sund realism, på undervisningens samlande kring
det konkret verkliga. Boken var född af den egna
erfarenheten, men dess tillkomst stod ej utan
sammanhang med inflytelser utifrån. Fröken Sandström
har själf vittnat, hvad den förut nämnda väninnan
Fredrique Runquist i detta hänseende för henne
betydt, och gemensamt med denna hade hon i
dansken d:r V. Pingels 1878 utgifna stridsskrift "Om
hovedmanglerne ved den lærde skole" funnit
lösensordet för kampen mot hvad som plågade dem:
formalismen. Men det var icke dess mindre ett
djärft dåd af en 26-årig lärarinna att i Sverige ge
signalen till stridens upptagande äfven här. Och
detta djärfva dåd växte ut till en värklig storbragd,
när det öppnade angreppet icke blott fortsattes i
den mera ingående broschyren "Realism i
undervisningen" (1882), utan äfven utvidgades till ett
systematiskt fälttåg genom grundandet under
samarbete med bokförläggaren Lars Hökerberg af den i
många hänseenden banbrytande tidskriften
"Verdandi", Tidskrift för ungdomens målsmän och
vänner i hem och skola", hvars första årgång började
utkomma med år 1883 och hvars insatser till
reform af den svenska skolundervisningen blifvit af
outplånlig betydelse i vår pedagogiska historia.
Här var det den strid mot språkämnenas allt
öfvervägande betydelse i skolorna kom att föras,
hvilken ändtligen slutat med det erkännande af
realämnenas, icke minst historiens och geografiens
rätt, som kommit till synes i läroverksreformens
nya undervisningsplaner och senast äfven i
folkundervisningskommitténs för ett par dagar sedan
afgifna betänkande om folkskoleundervisningen.
Till hennes idéers framgång har icke minst
bidragit den varma ton och den klara
framställningskonst, som utmärka hennes skriftställarskap.
Säkerligen med rätta har hänvisats till en nära
släk-skap mellan Anna Sandströms väsen och vår store
nationelle icke blott häfdatecknares utan äfven
tankarnes, Erik Gustaf Geijers. Det är det nationellt
svenska som genom henne kommit till sin rätt
mot importgodset, detta månde vara klädt i
klassiskt-antik eller modärn dräkt. I den förträffliga läseboken
"Natur och arbetslif" har hon lämnat ett
mönstergillt exempel på, huru under barna- och
ungdomsåren intresse och kärlek till det svenska kunna
väckas, vidmakthållas och för lifvet inpräntas.
Året 1883 var för fröken Sandström ett märkesår
äfven på annat sätt än gonom tidskriften
"Verdandis" grundande. Tillsammans med Fredrique
Runquist upprättade hon nämligen då en egen skola.
Denna, som numera ledes af henne gemensamt
med fröken, M. Lo#n, vill i praktiken tillämpa de
af "Uffe" framställda principerna. Sedan år 1900 är
den förenad med ett seminarium, äfven det ett
principläroverk, hvars ledande grundsatser, valfrihet
enligt egen håg och anlag samt fostran till själfständiga
studier inom en sammanhängande grupp af ämnen,
som bekant vunnit gillande och efterföljd äfven
annorstädes.
Äfven på andra områden än det pedagogiska har
Anna Sandström gjort värderika och betydelsefulla
inlägg. I den strid som vid midten af 1890 talet
uppstod med anledning af Ellen Keys föredrag
"Missbrukad kvinnokraft," gjorde sålunda hennes uppsats
"Kvinnoarbete och kvinnolycka" ett starkt intryck,
genom sin sakliga och klara blick för frågans
verkliga innebörd. Till kvinnosakskvinnorna i
egentlig mening har hon aldrig hört, men finner den
sanna Kvinnofrigörelsens innersta mening i
förberedandet af lyckligare äktenskap: "kvinnans sak är
också mannens."
Först och främst har emellertid Anna Sandström
varit den store pedagogen, konstnären bland de
stora svenska pedagogerna. Som sådan har hon
i alla tider anspråk på framför allt den svenska
ungdomens hyllning och tacksamhet.
- 786 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
