Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 10 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS TINGSTEN.
TILL PORTRÄTTET Ä FÖREGÅENDE SIDA.
När sistlidet års riksdag lämnade sitt biiall till
inrättande af två nya generalsbeställningar, nämligen
en inspektör för’ militärläroverken m. m. och en
inspektör för infanteriet, skedde det för att
tillgodose behofvet dels af arméchefer i krig, dels af
särskilda målsmän i fredstid för grenar af arméns
högre ledning, hvilka dittills icke kunnat tillgodoses
så, som önskligt varit. Med allmän tillfredsställelse
mottogs sedermera underrättelsen att k. rmt d. 11
nov. till iörste innehafvare af
infanteriinspektörsbe-fattningen utnämnt dåvarande chefen för andra
arméfördelningen, generallöjtnant Lars Tingsten. Ingen
nu lefvande svensk man har nämligen som han
insatt hela sin kraft på utvecklingen just af
infanteriet såsom dock under alla förhållanden vårt
svenska försvars huivudvapen. Och när han nu fick
k. m:ts uppdrag att enligt k. m:ts bestämmande
inspektera truppförband vid infanteriet, att vara
ledamot af utrustningskommissionen, att vara
öfverbefälhafvare öfver och inspektör för infanteriets
skjutskola, att inspektera för infanteriet gemensamma
underofficersskolor, att främja tidsënligheten m. m.
beträffande infanteriets utbildningsföreskrifter samt
att leda vissa högre befälsöfningar, kunde man känna
sig öfvertygad om, att han skulle taga uppdraget
på allvar.
Lars Herman Tingsten är född i Ingatorp i
Jönköpings län den 13 juni 1857, son till sergeanten
Lars Magnus Tingsten och hans maka Maria
Charlotta Durling. Student i Uppsala 1875 beslöt han
ägna sig åt den militära banan och blef följande år
volontär vid Kalmar regemente. Det stötte
emellertid på svårigheter för honom, underofficerens
son, att här vinna officersbefordran, men Tingsten
släppte icke taget och slutligen lyckades det honom
att vinna inträde vid Helsinge regemente, vid
hvilket han 1878 utnämndes till underlöjtnant och 1884
befordrades till löjtnant. Två år senare lämnade
han emellertid äfven detta regemente för alltid, i
det han då förflyttades till generalstaben, där han
1891 blef kapten och 1897 major. Under tiden hade
han 1886—92 tjänstgjort som förste lärare v 1
i^ys-skolan och därunder utvecklat en liflig ver.v: i.et
som militärvetenskaplig föilaltue: bland arbeten
han utgaf må nämnas "Använda taktiken. Kort
sammanfattning af krigskonstens historia" (1887),
"De tre hufvudslagen formella taktik" (1889), och
"Taktikens grunder" (1893). År 1895 blef han
stabschef vid femte arméfördelningen och utgaf nu 1897
"De viktigaste grunderna af härordningsläran samt
öfversikt ai svenska krigsförfattningens utveckling".
Efter att därefter, 1898, ha utnämnts till major vid
Svea lifgarde, alltså vid själfva adelsfanan — en
vacker upprättelse efter motigheterna vid inträdet
på officersbanan — utsände han år 1900 den
väckande skriften "Allmän värnplikt, en lifsfråga för
Sveriges folk". Följande år återinträdde han som
öfverstelöjtnant vid generalstaben och tjänstgjorde
som särskilda försvarsutskottets sekreterare vid
1901 års riksdag. År 1902 förordnades han till chef
tör krigshögskolan och kvarstod som sådan, tills
han 1904 blef öfverste och chef för Norrbottens
regemente.
Tingsten betraktades vid denna tid allmänt som
framtidsmannen, som skulle göra’t, och det väclde
därför ingen öfverraskning, men väl allmän
tillfredsställelse, att vid Lundebergska samlingsministärens
bildande den 2 augusti 1905 krigsministerportföljen
lades i just hans händer. Allmänt bekant är, huru
mycket som då fattades i var krigsberedskap, men
allmänt kändt är ock, med hvilken energi och drift:
Tingsten athiälpte åtminstone de värsta bristerna.
Från den Lundebergska ministären följde hen Kärf
Staaff i dennes första ministär och hade därvid
glädjen att i en grad som ingen af sina företrädare
vara i besittning af riksdagens öra och icke minst
af den folkvalda kammarens. Ehuru motståndare
till de proportionella valen ansågs han ock omistlig
äfven i den Lindmanska ministären, men råkade
här snart i konflikt med regeringschefen och afgick
den 4 dec. 1907.
Ofantligt mycket var det Tingsten under sin föga
mer än tvååriga krigsministerstid hunnit uträtta.
Framför allt var det åt härens förvaltning han
ägnade tid och krafter. Det torde här vara tillfyllest
att erinra om arméförvaltningens organisation. Den
nya instruktionen för detta embetsverk såväl som
ett flertal reglementen för förvaltningens olika
grenar, för kassavård, vapenvård, aflöning o. s. v., äro
alla stämplade af hans anda: alla sträfva de efter
klarhet och reda, söka skapa enkla och bestämdt
utstakade tjänstevägar för de olika slagen af
förvaltningsärenden samt på ett ändamålsenligt och
rättvist sätt afväga befogenhet och ansvar. För ett
afsevärdt antal regementen blefvo förläggningsorter
bestämda. Uniformsfrågans lösning genomfördes
trots mångahanda motstånd. Af de
arméorganisatoriska reformer, som genomfördes, bör främst
minnas den själfständiga ställning han gaf
kommendanten i Boden, hvarigenom denne förvandlades
från att vara blott fästningskommendant till en
målsman för hela gränsförsvaret vid rikets landgräns
nordost.
Det föll sig rätt naturligt, att Tingsten vid sin
afgång som statsråd öfvertog just denna
maktpåliggande befattning. Under de sex år han verkade
här kommo från honom ett stort antal goda
uppslag och han användes ock i åtskilliga militära
kommittéer. År 1913 utnämndes han emellertid
till chef för andra arméfördelningen och
generallöjtnant. en post, hvilken han som ofvan nämndt
nyss utbytt mot ställning som inspektör öfver
infanteriet.
Få militärer kunna peka tillbaka på en så
storartad och framgångsrik bana som Lars Tingsten,
men ännu färre på ett förtroende större än det,
som med afseende på militär duglighet och
skicklighet kommit honom till del. Söker man efter
grunden härtill, torde man i främsta rummet finna
den i medvetandet om och erkännandet at att han
nått sina framskjutna poster uteslutande genom
egen förtjänst och duglighet och vidare i hans
flärd-fria och vinnande personlighet, hvars frihet från
hotmanna- och generalslater i allt fall vid hans
första framträdande verkade frapperande. Härtill
kom, att han hörde till de första, som visade sig
förstå både den nationella försvarsrörelsens kraf
och behofvet af reformer — militära såväl som icke
militära. Och i riksdagen segrade han väl i främsta
rummet helt enkelt på grund af den uppriktighet,
hvarmed han framlade sina äskanden och
önskningar.
I karaktäristiken af general Tingsten tår icke
glömmas hans rörtjänster om det frivilliga
skytteväsendet. I flera år intog han inom detta en
ledande ställning och visade tidigt öppen blick för
den betydelse detsamma kunde få, särskildt för
landstormens organisation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
