Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 24 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
General Hemming Gadd
afled efter några dagars
sjukdom den 14 jan. i sitt
hem i hufvudstaden, 77 år
gammal.
Den bortgångne, som var
bördig från Skåne, ingick
vid 20 års ålder som
underofficer vid Norra
skånska infanteriregementet,
där han 1867 blef löjtnant.
Efter att ha genomgått
högre artilleriläroverket å
Marieberg kom han in vid
generalstaben och nådde
här 1880 majors grad.
Under åren 1880 —83
souschef i
landtförsvarsdepar-tementets kommandoexpedition, utnämndes han
det sistnämnda året till
öfverstelöjtnant och chef
för krigsskolan samt blef
1886 chef för ofvannämda
kommandoexpedition. Är
1888 utnämndes han till
öfverste och chef för
andra lifgrenadiärrementet,
öfvergick 1892 som
sekundchef till Svea lifgarde,
befordrades samma år till
generalmajor, år 1896 till
chef för 4:e
arméfördelningen och 1902 till
generallöjtnant. Adjutant hos
konungen sedan 1881 avan-
cerade han till
öfveradju-tanCoch slutligen till chef
för konung Oscar II:s stab.
Vid sitt afsked år 1905
ur krigstjänsten erhöll han
generals grad. Vid sidan
af sin militära verksamhet
fann general Gadd tid
äfven för förtroendevärf; han
var sålunda bl. a.
ordförande i Gymnastiska
centralinstitutets direktion och
i krigshofrätten samt i
direktionerna öfver arméns
pensionskassa och
konungens hospital.
Under sin långa, i
sällspord grad
förtjänstfullamilitära bana inriktade Gadd
sin verksamhet på en
omläggning i modärn riktning
af den efter föråldrade
metoder ledda
trupputbildningen och lyckades genom
sin sällsynta duglighet, sin
energi och sin
öfvertygande förmåga äfven vinna
beaktande för dessa sina
banbrytande åsikter, hvilka
allmänt godtagna och
omsatta i målmedvetet arbete
ländt vårt försvar och
därmed vårt land till omätligt
gagn. — Närmast sörjes
den bortgångne af maka,
född Benedicks, samt barn.
GENERAL HEMMING GADD DÖD.
HEMMING GADD.
F. 1837. t 14 Januari
OFÖRRÄTTER.
FÖR HVAR 8 DAG AF ANDERS ÖSTERLING.
ORAN, som var son till kamreraren
pä tredje våningen och som just
i denna vackra aprilmånad fyllde
sju år, gick eftertänksam och en
smula rädd för kattorna ned för
de halfmörka trapporna. Han
hoppades, att Sara skulle finnas i den
lilla trädgården därnere. Sara var
en mörkögd flicka med pärlblek hy och svarta
naglar, och hennes pappa hade urmakaraffär i huset.
Göran längtade att råka Sara just i dag, ty han hade
läst en utmärkt historia i Tusen och en natt och
ville berätta den, medan han ännu kom ihåg
alltsammans. Det var om en prins och en prinsessa,
naturligtvis, men det dröjde verkligen länge innan
de fingo hvarandra, och däri låg det intressanta,
som pappa brukade säga.
Men Sara syntes ej till. Den gråa cementgården
låg öde och tom, ingen skotsk klädning skymtade
bakom staketet till den sotiga trädgårdstäppan i
hörnet, där tvinsjuka vildvinsrefvor sökte klättra uppåt
brandmuren för att komma upp i solen. Ett par
hvita krokus lyste i en svart rabatt, onaturligt bleka
i källardagern mellan murarna. Göran betraktade
dem, tyckte en smula synd om blommorna och om
sig själf och ville just gå ut och se om Sara
möjligen befann sig på kyrkoplanen, där hon ibland
behagade spela med stenkulor på eftermiddagen. Då
hörde han en sakta, själfbelåten hvissling från
lusthuset, hvars dörr stod halföppen. Han gick
närmare, men ryggade strax tillbaka, ty på en vedhög
därinne satt charkuterihandlarens fruktansvärde son,
gymnasisten Adolf, täljande på en liten träbur. Göran
ville smyga sig från hans hotfulla närhet, men
hejdades.
— Hvad vill han?
— Ingenting. Trodde att Sara var här.
— Svarta Sara!
Göran teg, ty han visste att charkuterihandlarens
son var i stånd till allt och ej fruktade någonting
utom möjligen charkuterihandlaren, när denne varit
på stadskällaren kvällen förut. För att afleda
samtalet, frågade Göran vördnadsfullt:
— Hvad skall det bli, som Adolf täljer på?
— Råttfälla! Ser du inte det din snörnos!
— Jag såg en råtta i söndags.
— Jag ser råttor hvar dag, alldeles tjockt,
svarade Adolf nedlåtande. Jag känner dem till
utseendet. Där är en stor, fet, och den kallar jag
Jönsson, ty han liknar gårdskarlen. Och där är en liten
mus, som alldeles liknar dig i ansiktet.
För att förstärka intrycket lät gymnasisten Adolf
höra en dof rapning, men då denna kraftyttring ej
framkallade något slags verkan hos Göran,
hänkastade han:
— I dag rapade vi hela klassen, när Pippi tog af
sig galoscherna. Vi rapade så att Pippi blef
alldeles blek.
— Jaså, sade Göran.
Adolf täljde vidare, och spånorna flögo omkring.
Göran hade satt sig på vedtrafven. Egentligen var det
- 265 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
