Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20, den 14 februari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- HVAR 8 DAG
En vacker dag gjorde han ett försök att meddela
m:me Picou sina "nya erfarenheter... ett enda, ty
madame var så oförstående som möjligt för sin
makes skildring af sina hastighetsnjutningar. Hennes
piemontesiska barm häfde sig och svällde, och hon
ropade gång på gång:
— Jo, jag kunde tro det! Jag kunde tro det!
Köra som en galning, mista platsen hos bolaget —
jag säger dig, Jean Picou...
— Men Zizi, jag kan få plats hos Nizzabolaget;
jag skulle aldrig tagit den här platsen hos
Monacobolaget... Och om du visste...
— Jag vet nog, Jean Picou, och jag är icke mer
Zizi om du envisas med det här. Akta dig att
mista platsen, det säger jag dig!
Så slutade Jean Picous enda försök att vinna
förståelse för sina nya drömmar vid den husliga
härden. Så har mången *äkta mans försök i samma
riktning slutat. Och tillbakasatt på detta håll,
började Jean Picou, efter någon tid, åter att
experimentera med hastighetskörningen på linjen från Klippan
till S:t Roman.
En ^vacker dag kom det klagomål öfver honom.
Han hade kört förbi hållplatsen där det väntade
passagerare. Han hade passerat Boulevard d’Italie med
en hastighet som var mycket mer än otillåten. Han
hade varit nära att köra öfver en gammal engelska
vid kasinoträdgården...
Detta var Jean Picous första varning: ha
negligerade den, ty han var nu så djupt hemfallen åt sin
passion att det skulle behöfts vida strängare medel
för att rycka honom fri därifrån. Och med små
mellansteg gick det nu hastigt mot katastrofen.
Det var till ingen nytta att konduktörerna på de
vagnar han körde protesterade mot hans vansinne;
och trots allt voro de goda kamrater och ville inte
bringa Jean Picou i fördärfvet genom en anmälan.
Och när de gjorde honom föreställningar, drog han
dem in på Bär des Tramways Électriques.
— Seså, för tusan, du är väl kamrat! Och du
känner väl Jean Picou? Var lugn för att jag vet
hvad jag gör! Det är en uppfinning man har i
kikaren, min gosse! En vacker dag!...
Ty det var bakom denna lögn Jean Picou tog
skydd för att beslöja sin nya passion, sedan han
funnit att ingen sympatiserade med honom. Den
ena lasten föder den andra.
Lördagen den 14 november 1906 hade varit en
ansträngande dag för spårvägspersonalen. Det var
regnigt; säsongen hade börjat, och vagnarna kröpo
öfverfulla uppför backen mot kasinot. Jean Picou
som hela förmiddagen haft tjänstgöring på den korta
linjen från Condamine till kasinot, hade arbetat sig
svettig, trött och ond före sin middagsrast. M:me
Picou hade varit i dåligt humör, full af satiriska
utfall mot sin make för hans förändrade sätt; och det
var med en suck af befrielse Jean Picou vid
sextiden på kvällen hoppade upp på förarplatsen på en
S:t Romanvagn. Han förde den ut mot S:t Roman
fullastad och utan något tillfälle att tillfredställa sin
passion; därpå återvände han med den till Klippan,
fortfarande med god last. Det såg ut som om ödet
vore helt emot honom i dag, och han svor.
Ändtligen kom den sista sträckningen uppför backen till
Klippan, den som man har rätt att taga med någon
iart. Men hvad var det för fart mot den som Jean
Picou drömde om i sitt hjärta! Ynkligt, eländigt,
rsom allting på det här Monaconätet... Därpå var
rnan framme, passagerarna stego ur på slutplatsen.
Regnet öste ner i fina skurar. Det var sannolikt
att man skulle få många passagerare på återvägen...
Jean Picou svor till än en gång. Många passa-
gerare tillbaks också! Stanna vid*hvarenda
hållplats, krypa som en snigel — —
Med ens slogs han af en idé.
Hans kamrat, konduktören, hade försvunnit in på
en bar för att hålla sig torr de tio minuter man
väntade där uppe. Om...
Med ens, utan att riktigt veta hvad han gjorde,
rusade Jean Picou upp på förarplatsen. Han kunde
alltid svära på att han hört fel... trott sig få en
signal från konduktören... Utan att han ännu visste
hur det gått till, fann han sig plötsligt glida ut från
slutplatsen.
Det gick långsamt till en början, af nödtvång,
eftersom spåret här går i en båge, innan det
kommer ut på backen ned till Condaminekvarterat. Men
väl ute där...!
Det var som om de passioner som i veckotal
grott och grott i Jean Picous själ med ens, som
ett fakirernas underträd, vuxit upp till sin fulla,
kolossala styrka. En sekund hade han glömt allt utom
att han vär ensam på vagnen, att han hade ett
tillfälle att få smaka på det rus han drömt om. Han
mindes inte hvad han riskerade, inte mer sin maka,
ingenting. Utan att betänka sig hade han kastat
om strömstyret till full fart — till full fart utför den
branta backen, som eljest blott får passeras med
stark bromsning. Det ’bar af nedåt med farten at
ett expresståg. Vagnen guppade, gnisslade. Vinden
slog mot hans ansikte och rägnet kylde hans panna
som brände som i feber. Han skymtade förvirradt
ljus som dansade förbi, gaslyktor, signallyktor djupt
nere i hamnen... Han visste inte mer hvad han
gjorde; kände ingenting, önskade ingenting. Han
endast njöt af detta nya, efterlängtade, hittills okända
rus... Han körde ej längre en gammal spårvagn
på Monaconätet. Han flög..
Hur länge hans flykt utför backen mot
Conda-minekvarteret varade" är ovisst. Många sekunder
kan den inte ha tagit, kanske trettio, fvrtio. Sen.
med ens, kom slutet på den, på Jean Picous
hastighetsdrömmar och på Jean Picou själf.
En automobil vred om hörnet vid backens fot
samtidigt som Jean Picou med den flygande
spårvagnen kom rusande utför den. Det kom en krasch,
ett brak, ett fräsande ur de elektriska trådarna, som
sletos ned, och två eller tre explosioner från den
krossade automobilmotorn. Därpå var det åter
tyst och endast fräset af trävirket i spårvagnen,
som började brinna, hördes.
Regnet silade ned i grå töckenslöjor kring
ruinhopen. Jean Picou (samt ett par andra personer)
låg begrafven under spillrorna af det
fortskaffningsmedel, som en gång tändt nya och farliga
passioner i Jean Picous själ, och af det som tjänat honm
till medel att tillfredsställa dem...
Så småningom plockades offren för den modärna
lidelsen fram ur ruinhögen. Chauffören i
automo-bilen och dess passagerare voro döda, men Jean
Picou lefde ännu och transporterades till lasarettet
(minus en arm och ett ben).
Så småningom transporterades han också därifrån
hem till den husliga härd, som äfven fallit offer för
hans lidelse. Han har nu tillbrakt åtta år där,
begabbad af m:me Picou, hvars piemontesiska barm
sväller af en förtrytelse som hon ej kan stilla,
eftersom M. Picou ej intresserar sig för
yttervärlden. Hans barn ha glömt de sammetskoltar han
förr klädde dem i och förakta honom.
Och medan Jean Picou med det ena återstående
benet och den ena återstående armen gör mystiska
rörelser i sin rullstol, till m:me Picous outsägliga
förtret, drömmer han i sedan åtta år obruten
stumhet om fantastiska hastigheter.
- 311 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
