Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24, den 14 mars 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ff-orts. fr. sid. 370.)
var ett oundvikligt staffage vid alla högtidligheter,
barndop, bröllop, förlofningar och begrafningar, kom
naturligtvis resande för att jorda honom. Hon var
en fattig men rådig kvinna, som utomordentligt väl
förstod att förvandla nackdelen af att ha en stor
släkt till idel fördelar. Hennes odyssé från hus till
hus hade gifvit henne en viss lifserfarenhet och
hårdhet. Hennes specialitet var bouppteckningar,
och i tre dagar såg jag henne sysselsatt med att
på långa gula pappersark uppteckna vårt stackars
bohar. När allt var klart, strök hon båda
händernas flatsidor emot hvarandra midt för min näsa och
sade triumferande: du har inte så mycket som så,
min flicka, men häng bara inte hufv’et för jag känner
den som kan hjälpa aig.
Sedan skref hon bref i flera timmar och visade
ett fruktansvärdt humör om någon kom i
skrifbor-dets närhet. I likhet med många människor, som
besitta en förvånande färdighet at konversationsvis
fabricera en outsinlig svada af ord var hon såsom
stum sa snart hon fick en pänna i handen. Och
som stumheten icke hörde till hennes naturell
måste hon ibland pausera för att på omgifningen
utösa all den bundna spiritualitet som hon icke
lyckades utlösa på det hvita arket. Det var kort
sagdt ett kännbart evenemang för huset, när min
tant skref bref.
Tre dagar efter denna händelse anlände en
skrifvelse från doktor Georg. Som min tant ondske
milt anmärkte tog sig skriften snarast ut som någon
slags hottentottska, och vi använde både tid,
förstoringsglas och pincenez för att dechiffrera den
lärda pikturen. Hela dagen såg jag min stackars
tant som en sorgklädd stång flagga omkring med
det olyckssaliga brefvet för att på någon ny stol
i någon ny belysning böria ett nytt och för den
medicinska fakultetens kåranda säkerligen mycket
stötande föredrag om afsändaren.
Innan aftonen hade vi emellertid kommit därhän
med skrifvelsen att vi förstodo den såsom en
inbjudan till doktor Georgs hem. Den gode doktorn
förklarade sig dessutom intresserad för min
framtid och uttryckte såväl sin som sin son Ivans
önskan att kunna göra något "för en kär om också
aflägsen anförvandt".
Jag tyckte att detta lät mycket vackert och kände
mig djupt rörd, men min erfarnare tant ruskade på
hufvudet och skakade hotfullt händerna, medan hon
högt för sig själf uttalade de besynnerliga orden:
näggum du där får någon att vivisektera, min far!
Hon ställde därpå några korsfrågor till mig, som
föreföllo mig mycket kusliga. Hon undrade
exempelvis om jag skulle tycka om, ifall man log ut
min hjärna och insprutade någon slags lymfa i den,
medan jag själf stod och såg på, eller om jag tänkte
tillåta att mina fingrar skuros upp, bara för att
vetenskapen skulle få reda på, huru de sågo ut inuti.
Jag var 15 år och ägde ett ofördärfvadt
nervsystem, men tanken att få promenera omkring utan
hjärna och med uppskurna lemmar gjorde mig ändå
till den grad vemodig, att jag brast i gråt. Det
föreföll mig sorgligt att i en värld, där jag nyligen
lefvat totalt sorglös, ingen annan väg stod mig
öppen än direkt till slaktbänken.
Min tant lugnade mig emellertid med att hon
skulle åtaga sig min sak, och sedan hon gifvit mig
en hel del instruktioner, som alla gingo ut på att
iag skulle säga precis detsamma som hon sade och
i öfrigt blindt förtro min lycka åt hennes svärd,
begåfvo vi oss såsom ett urarfva sterbhus iväg i en
tredje klassens järnvägskupé till doktor Georgs stad.
Under hela resan var jag djupt olycklig, och när
tåget slutligen stannade vid vår station var det som
om ett klocklod gått ned i mitt bröst och hjärtat
stod totalt stilla. Jag kunde icke tänka en
redig-tanke och vågade icke se åt något håll, där jag
svartklädd och nedstämd skred fram i min tants
kölvatten mellan tvenne hattaskar. Jag betraktade
hennes rygg såsom aktern af en bogserbåt, hvilken
drog mig till fruktansvärda och oundvikliga öden.
Slutligen upphäfde hon ett litet skrik, ändrade
kursen, ökade knopen och tvärstannade.
Jag hade samtidigt fått syn på en lång smärt
hvit-hårig gammal herre, som med hatten i handen
skyndade emot min tant och efter en tyst och
kondo-lerande hälsning befriade henne från bagaget. Bakom
honom kom en annan herre, ungefär lika lång, men
ännu smärtare och med mycket mörka ögon och
svart hår. Denne herre kom fram till mig och
gjorde mig samma tjänst, sedan han artigt lyft på
hatten och sagt, att han kunde förstå "att dèt var
jag". Därpå kom äfven den gamle herrn med det
silfverhvita håret fram till oss, tog mig i hand, såg
länge och uppmärksamt på mig — för att döda mig,
tänkte jag darrande — log därefter så vackert,
klappade min kind och sade att jag var mycket lik min
aflidne far.
Hans sätt föreföll mildt och lugnt, och jag
spanade förgäfves efter några yttre tecken på hans
grymhet, medan vi i en skranglig enspännare
ruskade gatorna fram. Men alldenstund jag ändå visste
hvad som skulle vederfaras mig, brast jag ånyo i
häftig gråt. Därunder hörde jag min tant tala om
min färska sorg, men den unge herrn sade inte ett
ord och inte den gamle heller, han bara böjde sig
tram och klappade helt Sakta och deltagande min axel.
Som jag skämdes grufligt, isynnerhet för den
unge herrns mörka ögon, som i stel förskräckelse
hvilade på mig, sökte jag med all makt behärska
mig och är rädd att iag i denna afsikt höll på att
bita sönder både handskar och näsduk.
Men när ekipaget stannat och vi genom grinden
trädt in på en stor skuggig gård, som snart fylldes
af ett groft hundskall, öfvergaf mig min sista räst
af behärskning, och jag kastade mig handlöst mot
den gamle herrns bröst, i det jag med ångestens
hela förtviflan utropade: *"Döda mig inte! Döda
mig inte!" Hvarefter medvetandet lämnade mig för
några lyckliga korta minuter.
När jag vaknade, låg jag på en blommig sotfa.
och min tant stod såsum ett mycket magert öde
lutad öfver mig och prässade en näsduk med
asep-tin mot min panna. Hennes ansikte uttryckte en
så oförställd harm, att jag svagt funderade pä att
svimma igen och säkerligen skulle ha gjort det, om
vi längre i denna situation öfverlämnats åt
hvarandra. Men i samma stund kom doktorn in med
ett glas i handen. Med mildt allvar bad han mig
dricka "denna stillande dryck", som jag darrande
tömde i den lasta öfvertygelsen att det var
sömnmedel eller gift. Min tant var förargad och kallade
mig "sjåpgås" och "öfverspär.d" — ord som tröstade
mig något, då det föreföll mig mindre naturligt att
de skuile yttrats till en som höll på att dö.
Nu följde ett par märkvärdiga dagar, märkvärdiga
uteslutande därför att ingenting hände. Alla
uppförde sig mycket välvilligt mot mig och doktorn
hade icke framställt ens den dunklaste antydning
om att han önskade vare sig bese min.hjärna eller
"vivisektera mig lefvande".
Ett benrangel inne i hans arbetsrum, som han
icke ens gjorde sig besvär att dölia, gaf mig likväl
vissa oroliga funderingar, och en dag frågade
jag-honom bäfvande, om det var skelettet efter en
människa som han dödat.
Han såg törst mycket förvånad ut, men sedan
- 383 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
