Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29, den 18 april 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK LJUNGBERG †.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Annandag påsk ingick den ej alldeles oväntade
underrättelsen, att disponenten vid Stora
Kopparbergs bergslag E. J. Ljungberg på morgonen
aflidit å Sofiahemmet i Stockholm. Några dagar förut
hade han därstädes undergått operation för ett svårt
maglidande. Det kirurgiska ingreppet utföll
visserligen tillfredsställande, men sedermera inställde sig
hjärtsvaghet och en försämring inträdde, som
slutade med en lugn och stilla död.
Med Erik Ljungberg bortgick en af den svenska
industriens allra främste män, tillika en varmt
fosterlandsälskande och för de sociala spörsmålen lifligt
intresserad, god medborgare.
Erik Johan Ljungberg var född den 4 februari
1843 och således vid sitt frånfälle något öfver 72
år gammal. Han hade utgått från ett oansenligt
hem; föräldrarne voro bergsmannen Erik Ljungberg
ij Grythyttan och hans maka Anna Charlotta
Hagberg." Den teoretiska utbildning, som kom honom
till del, var icke synnerligen omfattande. Sedan
han åren 1861—64 praktiserat som elev och
bokhållare vid Villingsberg. blef han emellertid i
tillfälle att 1865 genomgå Filipstads bergsskola och
blef därefter smidesbokhållare vid Stjärnfors’ bruk.
Härifrån kom han 1867 till Munkfors, där han fick
vikariera för förvaltaren, hvilket han gjorde med
den framgång, att han 1869 befordrades till
ordinarie ledare af driften därstädes. Det var här han
fick rykte om sig att vara en framtidsman och när
disponentbefattningen vid Stora Kopparbergs
bergslag blef ledig, utsågs Ljungberg till dess
innehafvare. Då tretton år senare det gamla verket
omorganiserades till aktiebolag, förenades hos hans
person disponentskapet och posten som
verkställande direktör.
Om de förhoppningar, som knötos vid Ljungbergs
fömåga att rycka upp det gamla bergslaget med
dess stolta traditioner, voro stora, kan det utan
öfverdrift sägas, att de af verkligheten vida
öfver-träffades. Redan från första ögonblicket såg han,
att bergslagets utveckling i främsta rummet kräfde
en driftkoncentration. Han nedlade följaktligen
mängden af mindre bruk och samlade driften på
ett ställe — i Domnarfvet. Därjämte uppställde
han som ett hufvudmål att tillverka sådana billiga
iärn- och stålprodukter, hvilka tidigare alltid
importerats och ännu i dag alltjämt delvis införas från
utlandet. För att nå detta mål gällde det först och
främst att trygga tillgången på nödiga råmaterialier
— malm, träkol, drifkraft. Ljungberg började också
mycket tidigt inköpa betydande grufvor i
Grängesbergstrakten, hvilka under oöfverskådlig framtid
räcka till att förse bergslaget med billig, rik och
lämplig malm. Vidare bragte han i bergslagets
händer vattenkraft i sådan omfattning, att det för
närvarande förfogar öfver omkring 200,000
naturhästkrafter. Slutligen inköpte han ofantliga skogar,
tör att järnverkets behof af träkol för lång tid framåt
skulle vara tillgodosedt, något, som han desto bättre
lyckades åstadkomma, som han äfven hade blick
för vikten af en rationell skogsvård med uthålligt
skogsbruk. Till järnindustrien knöto sig därför
äfven storartade anläggningar inom
träförädlingsindustrien. Sågverk, trämassefabriker och
pappersbruk, som höra till icke blott Sveriges, utan
Europas förnämsta, blefvo anlagda genom hans
försorg, och öfverallt följde ekonomisk framgång hans
verk. Bekanta äro äfven hans arbeten för
tillgodogörande af skogsprodukterna genom rationell
kolning. På detta område har han gjort sig ett namn
också som uppfinnare, i det han konstruerade och
utexperimenterade en efter honom benämnd
kolugn.
Öfverhufvud låg det i Ljungbergs kynne att icke
nöja sig med det nedärfda, traditionella. Alltid var
hans sinne öppet för nya intryck. Då det visade
sig för dyrbart att i längden använda träkolsbränsle
tör tillverkning af billigt järn, riktades hans
uppmärksamhet på möjligheterna att i Sverige tillverka
kokstackjärn. För att tillvarataga bergslagets
tillgångar på fosforhaltig järnmalm, införde han 1891
de basiska färskningsmetoderna för såväl
bessemer-som martin-tillverkning. Längre fram blef han
lifligt intresserad af elektrisk malmsmältning och
elektrisk stålraffinering, hvilkas betydelse för
utvecklingen af vår kvalitetsjärn-tillverkning och
tillgodogörande af vårt lands’ vattenkrafter han tidigt
fick syn på. Anläggningarne på detta område äro
än under utveckling, men redan nu är tydligt, att
man här står inför en löftesrik framtid. Bekant är
också det storartade utnyttjandet af
trämassefabrikernas affallsprodukter för sprittillverkning, hvilket
öppnar möjlighet för en inhemsk
motorbränslefabrikation i stor skala.
Ofvan antyddes Erik Ljungbergs vidtgående
sociala intressen. Vikten af en förbättrad
lefnads-standard för industriarbetarne stod tidigt klar för
honom. Dessas egnahemsfråga, till hvilken han
alltid knutit tanken på den egna torfvan som
odlingshärd, om ock i liten skala, hade städse i honom en
varm främjare. Vid Domnarfvet inrättade han en
teknisk skola för unga arbetare, och hvad kanske
hade en jämförlig betydelse, om ock på ett annat
område, en husmodersskola för arbetarnes döttrar, de
blifvande arbetarhustrurna. Öfver hufvud gingo
hans personliga intressen i synnerlig grad till
barnen och ungdomen. Hvad han under samverkan
med sin trofasta maka i detta hänseende uträtat
genom främjande af skolväsendet i olika riktmngar.
skall sent glömmas. När den stora
folkundervisningskommittén tillsattes, var det också blott en
naturlig sak, att regeringen sökte och vann
Ljungbergs medverkan för dess arbeten.
Äfven i en mängd andra fall anlitades Ljungbergs
kraft för allmänna uppgifter. Han var extra
fullmäktig vid Järnkontoret sedan 1905, ledamot af
järnvägsrådet, en af Sveriges underhandlare vid
åvägabringande af de tyska handelstraktaterna 1906
och 1910, ledamot af järnvägstaxekommittén o. s. v.
Stora och välförtjänta voro de utmärkelser, som
kommo Ljungberg’ till del både här hemma och i
utlandet. Vetenskapsakademien kallade honom tilt
ledamot år 1900, landtbruksakademien 1909. När
Stockholms högskola firade sin första
doktorspro-motion 1909, gaf den åt densamma ökad glans
genom att kalla honom till en af sina första
hedersdoktorer. Han var den ende svensk, som rönt
hedern att väljas til ledamot af styrelsen för Iron and
Steel Institute, en utmärkelse, som för öfrigt
kommit blott en enda utlänning utom honom till deL
Af Erik Ljungbergs personliga egenskaper föll
väl mest i ögonen hans utpräglade pliktkänsla i
förening med en idérikedom, en arbetsglädje och
en arbetsförmåga, som kommit endast på få
människors lott. Sin ofullständiga teoretiska
utbildning i ungdomen rådde han bot på genom trägna
själfstudier och det var kanske icke minst denna
omständighet, som gjorde honom så tillgänglig för nya
uppslag. Af sina underlydande var han högt
uppburen som en upplyst, välvillig och alltid strängt
rättvis chef.
- 450 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
