Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41, den 11 juli 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
+rött och nedstämd till kontoret, isynnerhet sedan
hans vän, banktjänstemannen Bernt Erlin fått
semester. Han litade både på hustrun och vännen,
ock fann det icke ens underligt, att de voro ute
tillsammans hela de långa förmiddagarna, men det
var på detta olycksaliga, trollbundna parasoll han
icke litade. Det var en förrädare, och så länge det
följde Eva, kunde han icke känna sig lugn.
En kväll sade hon honom, att hon blifvit så
nervös, att hon icke visste, hur hon skulle kunna
uthärda hela sommaren i staden. Bernt hade också
märkt, att hon såg dålig ut, och nu fick inte Harald
bli ond, men han hade sagt, att han mycket
bekvämt kunde skaffa dem ett lån, så att Eva finge
tillfälle att vara en liten tid vid en badort. Harald
själf kunde ju inte bli ledig, och det var mycket
synd om honom, men det var ingenting att göra
åt. Sex veckor gingo fort.
— Och Bernt, får han förlängd semester?
— Ja — jag tror det.
Skulle han vara vid samma badort?
— Ja — kanske... det har du väl ingenting emot?
Han är ju din vän.
— Kan han vara både din och min vän, Eva?
Hon slår bort frågan med ett något förläget skratt,
men badortsidén vill hon icke uppge. Hvar dag
talar hon allt hetsigare om lånet och om sin
trötthet. Man har hunnit ett godt stycke in i juli, och
staden är rätt kvalmig. Harald svarar aldrig något
på hennes ifriga utfall, och han låtsas icke om
hennes hufvudvärk. Det är först, när han af en
händelse upptäcker, att hon fått en dyrbar
guldmedaljong, han tar bladet från munnen. Han
förmår icke gå tillrätta med henne; det är till Bernt
han vänder sig, med knappa, torra ord på färglösa,
darrande läppar.
Ja, Bernt är obeskrifligt intagen i Eva. men
därvid har det stannat. Och han tillägger: Hon är så
mjuk och smidig, ingenting att kämpa om. Du eller
jag — jag eller du — är, om vi vilja det, mannen
för henne.
Det sista betviflar Harald med kärlekens
återupp-vaknade själftillit. Han säger sig, att hans Eva
dock älskar honom, och att Bernt ansträngt sig
förgäfves för att vinna henne, därför låtsar han sig
icke vara angelägen, därför bryter han oförsynt
stafven öfver hennes individualitet.
Det är het juliafton, då luften är tung af alla
dofters sötma, då rosorna hänga i yppig trånad och
de första resedorna blygt varsla’ hösten. Harald
hänger rocken i tamburen och går in i det vackra,
välmöblerade hvardagsrummet, där Eva sitter med
en bok i knät.
— Vi ska tända en brasa, säger han kort.
— Men Harald — är du tokig.
Han kastar hufvudet tillbaka, går efter ett litet
fång ved och gör upp eld i kakelugnen.
Eva har rest sie. Hon betraktar hans manliga,
säkra rörelser med en kvinnas beundran för det
beslutsamma och öfverlägsna, men hon är också
rädd, ty han måste iu vara abnorm, eljest skulle
han icke tända en brasa midt i stekheta sommaren.
— Harald, frågar hon ångestfullt, hvarför gör du så?
Hon får intet svar. Han går ut och kommer
igen med ett hoptussadt bylte i ena handen, det
rosenröda parasollet i den andra. Byltet kastar
han först in i flammorna, och Eva skriker högt till,
när hon ser, att lågorna girigt slicka hennes
dyrbara hvita promenaddräkt. Hon rusar fram och
utbrister gråtande:
— Harald — Harald — är du–-? — Å Herre
Gud, hvad skall jag ta mig till.
— Stanna lugnt, Eva lilla. Jag är inte galen.
Hans blick är klar och stämman allvarlig med en
högtidlig klang. Hon stannar som fascinerad af
denna stolta, hårda vilja hon aldrig mött förr, men
när han knäcker parasollkäppen öfver knät och
sedan kastar in den rosenröda härligheten i elden,
blir hon rädd igen och slår händerna för ansiktet,
skälfvande i alla leder.
Då känner hon Haralds arm fast beskyddande
omkring sig. Han lägger hennes hufvud mot sitt
bröst. Som alltid har han svårt att finna ord, och
i denna stund är hans hjärta storm och höga vågor,
ty nu när den handling han rufvat öfver i flera
dagar, fullbordats, tycker han, att han inkräktat på
hennes frihet, att han begagnat sig af sin
myndighet på ett brutalt sätt. Sakta, innerligt säger han:
— Förlåt mig, Eva, men du gick bort ifrån mig.
Så länge du hade all den där grannlåten, var du
aldrig min Eva.
Han väntar sig, att hennes ansikte skall blossa
af rättmätig harm och vrede, att hon skall känna
sig djupt kränkt öfver hans egenmäktighet, och
han förstår icke, hvarför hon häftigt sliter upp
blusen och rycker med heta hvita fingrar i en liten
kedja. Nu har hon fått den loss. Medaljongen
glimmar mot eldskenet. Hon räcker honom den.
— Kasta in den här också, Harald! — Jo, du skall
— hör du!
— Nej, den skicka vi tillbaka till Bernt, säger
Harald segerstolt och hela hans magra, tärda
ansikte är ett leende af det slag, hvilket förmodligen
förekom i paradisets lunder.
En liten förkolnad flik rosenrödt siden med en
bård af svedda tusenskönor fladdrar ut ur
kakelugnen, men hvarken tlarald eller Eva ge akt på
gengångaren.
Eva är så helt fången i den dramatiska
situationen, att hon med tindrande ögon famnar sin
hjälte, och Harald har för första gången på flera
veckor tillfredsställelsen av att vara den behärskande.
Han har nedlagt en fiende och tror med mannens
barnasinne på evig fred med ormen.
Det lilla, unga hemmet med alla sina blommor
och alla sina utopier förefaller vackrare, tryggare
än någonsin, men det är mycket svårt att helt
fördrifva den obehagliga brandlukten-, den ligger
som en kväljande rök öfver rummen trots alla de
vidöppna fönstren ut mot obebyggda kvarters vidder.
Svensk-Engelska förhandlingar. (Se ill. å sid. 647.)
Med anledning af de klagomål som fran svensk
sida anförts öfver de hinder och svårigheter, som
genom engelska åtgärder förorsakats vår
samfärdsel, har engelska regeringen hitsändt en delegation
med uppgift att underhandla om utvägar att för
framtiden undanrödja dessa hinder och svårigheter.
Den engelskå delegationen består af fyra personer,
hrr Clemminson, framalåsnde affärsjurist. E.
Ham-bro, delägare i den kända bankirfirman C. J.
Ham-bro & Son, L. Smith, f. d. adjungerad ledamot af
Board of Trade, samt Vansittart, hvilken sistnämnde
representerar Foreign Office. 1 extra konselj den
30 juni tillsatte k. rmt fem svenska delegerade för
att upptaga underhandlingarne med de engelska.
Dessa blefvo amiral S. A. Lindman, landshöfding E.
B. Trolle, kanslirådet C. G. Westman, öfveringeniör
A. P. Wahlberg samt byråchefen K. A. G. Dillner.
Delegationerna, hvilkas "förhandlingar försiggå i
Regeringsrättens lokaler i Stockholm, sammanträdde
första gången den 2 juli. Sedan sammanträdet
öppnats af utrikesministern excellensen Wallenberg
och brittiske ministern hållit ett svarsanförande,
vidtogo omedelbart förhandlingarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
