Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43, den 25 juli 1915 - Herman Nilsson-Ehle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
herman nilsson-ehle.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Vid Sveriges utsädesförenings årsmöte i Svalöf
den 9 juli hade föreningen äfven att taga afsked af
en sin tjänsteman, som med mera ifver och
framgång än de flesta arbetat för föreningens sak:
nyutnämnde professorn i Lund d:r H. Nilsson-Ehle.
Icke utan skäl har det blifvit sagdt, att
Nilsson-Ehle i nästan lika hög grad som statens
lifsme-delskommission haft förtjänsten af, att vårt land
så väl som fallet var lyckades rida ut
svårigheterna vid brödsädsanskaffningen sistlidet år; till
den grad har hans arbete med utsädesförädlingen
verkat främjande på vår spannmåls-, enkannerligen
på vår hveteproduktion.
Nils Herman Nilsson-Ehle är född i Skurup den
12 febr. 1873. Efter mogenhetsexamen i Malmö
1891 kom han som student till Lund, där han från
början ägnade sig åt naturvetenskapliga och efter
aflagd fil. kand.-examen alldeles särskildt
botaniska studier. Åren 1898—99 deltog han som
botanist i den Stadlingska expeditionen till Sibirien
för efterforskning at André och gjorde därvid
omfattande botaniska undersökningar inom Lenaområdet.
Ar 1900 mottog han anställning vid
utsädesföräd-lingsarbetet i Svalöf, där han speciellt haft
hafre-och hveteförädlingen på sin lott. År 1909
förvärfvade han doktorsgrad och mottog samtidigt
förordnande som docent vid Lunds universitet. Som
sådan upprätthöll han tid efter annan den biologiska
professuren i botanik därstädes och utnämndes den
18 sistlidne juni till dess ordinarie innehafvare.
Redan före sin anställning vid Svalöf hade
Nilsson-Ehle genom flera arbeten lagt i dagen sitt
ve-tenskapsmannagry. Men det var dock törst genom
sina forskningar" här, som han småningom nådde
fram till det anseende såsom en af den modärna
ärftlighetsforskningens främsta, hvaraf han redan
sedan åtskilliga år tillbaka är i åtnjutande. En stor
del af sina studieresultat har han nedlagt i
uppsatser i "Sveriges utsädesförenings tidskrift", men
dessutom har han offentliggjort flera fristående
skrifter af högsta rang.
Förnämst bland dessa äro utan all fråga hans
"Kreuzungsuntersuchungen an Hater und Weizen"
("Korsningsundersökningar på hafre och hvete") I
och II, det förra arbetet utgörande hans
gradual-disputation, hvari han med stöd af omfattande
noggrannt fullföljda och väl öfvertänkta experiment för
första gången offentligt framlade sin teori om
ho-momera äritlighetsfaktorer. Han ådagalade här, att
vissa egenskaper, såsom den svarta färgen hos
svarthafre, beror på förekomsten af tvänne
likartade, s. k. homomera faktorer, af hvilka hvar och
en för sig ensam är i stånd att alstra den svarta
färgen. Genom olika kombinationer af dylika
faktorer erhållas olika gradationer af egenskapen i
iråga. Den röda färgen hos hvetekorn, sädesaxens
olika uppbyggnad, t. o. m. fysiologiska egenskaper
såsom motståndskraft mot vissa växtsjukdomar,
vinterhärdighet m. m. ha visat sig bero på
förekomsten af dylika homomera faktorer, hvilka kunna
uppträda i olika antal — ända till fem ha i vissa
fall påvisats.
Vid återuppväckandet genom den holländske
forskaren De Vries af mutationsteorien, d. v. s.
teorien om plötsligt och språngvis uppträdande nya
artbildningar inom vissa växtsläkten, blef man snart
benägen att speciellt i fråga om sädesraserna tyda
alla de svåra, ofta konstanta olikheter, som i hög
grad karaktärisera olika sädesarter, såsom
förorsakade af dylika mutationer. Det är bl. a. Ehles
mycket stora förtjänst att ha lyckats påvisa, me-
delst en noggrann analys af det mycket
komplicerade materialet, att här visst inte alla, ej ens de
flesta dylika olikheter ha sin orsak i en
mutationsprocess, utan att här föreligger regelräta, låt vara
mången gång ytterst sammansatta
nedärfningsföre-teelser. Hans gradualdisputation, belönad med
Björkénska priset, jämte flere sig därtill nära
omslutande arbeten, beteckna i det afseendet ett
afgörande framsteg på ärftlighetsforskningens område.
Speciellt en undersökning om framträdandet af
starkt afvikande egenskaper såsom följd af
korsning mellan skenbart likartade raser, men med
dolda afvikande arfsanlag har en mycket stor
betydelse. Alltför ofta har ett dylikt plötsligt
uppträdande af "nya" egenskaper tillskritvits en
mutationsprocess, " men Nilsson-Ehle visar på ett
öfvertygande sätt, hurusom äfven ett sådant
förhållande kan ha sin grund i komplicerade s. k.
men-delklyfningar.
För den, som har intresse fër dessa och andra
den moderna ärftlighetsforskningens
uppseendeväckande resultat, föreligger numera en lätt
tillgänglig redogörelse af hans hand i den utmärkta
populära skriften: "Den moderna ärftlighetsläran
och dess betydelse för växtodlingen".
Den berömde danske ärftlighetsforskaren W.
Johannsen säger om Nilsson-Ehles här ofvan förut
omnämnda upptäckt ("af genotypisk ’polymeri’ med
och utan kumulativ verkan af vederbörände
geno-typiska faktorer"), att den "utgör det viktigaste
framsteg på den genetiska egenskapsanalysens
område, som ägt rum sedan Mendels principer slogo
igenom". Då man vet, att dessa principer äro
grundläggande för hela ärftlighetsläran, förstår
äfven lekmannen arten af den internationella
berömmelse han förvärfvat som en af de främsta ledande
männen på detta område.
Sin teoretiska forskning har Nilsson-Ehle, som
man kan förstå af hans ställning vid Svalöf,
bedrifvit i närmaste anslutning till det praktiska
växtförädlingsarbetet. Flera af våra bästa nyare
span-målsvarieteter, t. ex. de berömda hvetesorterna
Grenadier II och Extra Squarehead II, Pudelhvete,
Solhvete, Thulehvete m. fi äfvensom hafreslagen
Segerhafre, Klockhafre II, Fyrishafre och
Kron-hafre har man väsentligen honom att tacka för.
Som ett bevis på den uppmärksamhet
Nilsson-Ehles arbeten tillvunnit sig i utlandet kan anföras,
att han redan för sex år sedan kallades till
professor i växtförädling vid k. landtbruksakademien
i Tetschen i Böhmen, en kallelse, som han
lyckligtvis icke ansåg s:g böra mottaga. Vid
kongressen för ärftlighetsforskning i Paris 1911 utsågs han
till representant för vårt land i den permanenta
internationella kommittén för
ärftlighetsforsknings-kongresser. År 1913 hade han rumäniska
regeringens uppdrag att biträda därvarande
agrikulturella myndigheter vid organiserandet af
utsädes-förädlingsarbetet i detta land.
Med tillfredsställelse hälsades underrättelsen, att
d:r Nilsson-Ehle genom sin utnämning till Bengt
Lidfors’ efterträdare som professor i Lund fick
tillfälle att bibringa äfven en uppväxande
generation botanister sin säkra vetenskapliga metod, sin
forskningsifver och sin kärlek till den höga
uppgiften. Det är dock att hoppas, att statsmakterna
genom upprättande af ett särskildt institut för
ärftlighetsforskning snarast måtte bereda honom
tillfälle att ännu mera uteslutande inrikta sig på de
speciella forskningsuppgifter, för hvilka han visat
sig vara i besittning af så säregna förutsättningar.
- 674 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
