Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51, den 19 september 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSRESAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
NOEN fick reda på hvarför han
plötsligt öfvergaf Stockholm. Man
gissade hit och dit några dagar, och
så tröttnade man. Det behöfde ju
heller inte vara någon särskild
historia, ingenting att sätta fingret
på och säga: där ha vi det. Han
hade passerat fyrtiotalet och då
brukar man visserligen inte ändra sig — men
Vilhelm Brandt hade nu gjort det och det fick vara
hans sak, allrahälst som han for sin väg utan afsked.
Några år efteråt påträffades han som postmästare
i mellersta Sverige, midt på bondlandet. Han var
då redan halft gubbe. Kontoret var ett af de
minsta; orten hade inga järnvägsförbindelser.
Expeditionslokalen låg på nedra botten i ett stort
grå-måladt trähus, som dessutom rymde en bankfilial
och den vanliga landthandeln, där man kunde få
allt möjligt från såpa till Norrköpings Blå tuppen.
Brandt bodde själf en trappa upp i tre rum och
kök. Hans hushållerska hette Mattis och hans
hund Karlsson. Till sitt närmare umgänge räknade
han vidare kamrern på banken, han hette Stegman
och var egentligen häradskrifvare, och slutligen
änkefru Elina Vester, som efter sin mans död styrde
och ställde med landthandeln i farstun midt emot
posten.
Det var inte allt för ansträngande på postkontoret.
Det mesta skötte biträdet, en ung herre med
enkel, men värdig uppsyn. Brandt höll
hufvudsakligast till en trappa upp. sysselsatt med sin
mineralsamling, sina tidningsurklipp eller sina franska
romaner. Han hade för längesedan förlorat den
stockholmska punschfetman; nu var han en lång,
senig, grofhyad man, lågmäld ocn fåordig, lika
korrekt i sätt som i klädsel, med någonting som
påminde om gångna tiders kunglig sekter-typ. Hans
ideal var annars vicomten i de franska romanerna —
Och det "var oktober för tillfället och vinden
bräckte i det gråmålade trähuset och bygatan sam
i en lervälling. Brandt och Stegman sutto vid sin
kvällsgrogg. Stegman såg ut som en nygräddad
hvetebulle med ett .par korinter till ögon. Han
hade något både däst och fromt och flottigt öfver
sig, och han beundrade postmästaren. Brandt stod
i bans ögon såsom någonting alldeles för sig själf.
Han kunde inte inrangeras i det vanliga. Det
vanliga var för Stegman bönder och handelsmän.
— Min själ, jag än i denna dag begriper hvarför
du satt dig fast i en sån här håla. Du hade ju
möjligheter, för tusan.
Det var häradskrifvarens gamla omkväde. Brandt
trodde också att han" haft möjligheter, fast det
numera inte var så lätt att specificera dem. Därför
svarade han som vanligt ingenting utan blåste en
rök och klappade Kärlsson, hunden, på hufvudet.
Mattis höll på i köket. Det lät som hon skulle
laga k välls vard till en bataljon.
— Kvinnor, ja, sade postmästarn med en grimas.
Stegman nickade instämmande.
— Hvad menar bror egentligen om dem?
Häradskrifvarn såg förskräckt på den talande; han
menade ingenting. Hans korintögon vidgades till
russin.
— Det finns väl olika sorter, sade han blygt.
— Det finns det, ja. Stockholm har många
sorter, jag har-också kännt många, och iag kunde ha
lust att ännu en gång...
— Nej, det skall postmästarn låta bli, ropade en
munter röst i trappan. Det var enkefru Vester.
Ursäkta, sade hon, men dörren stod öppen. Jo,
nu hör man hvad herrarna afhandla om kvällarna.
— Jag är ur leken, fru Vester. Brandt bockade med
en plirande blick. Välkommen skulle jag väl säga.
— Det låter inte så; jag menar: gamla laxar kan
också leka.
— Kanske det, och nu ger jag mig i alla fall i
väg om ett par dar.
— Till Stockholm?
Det kom i korus från fru Vester och Stegman
och Mattis, som tappade en gaffel, i rummet
bredvid så att Karlsson började skälla.
Brandt smålog; han var nöjd med effekten. I
själfva verket hade han de sista åren kännt en
sugande längtan till hufvudstadsgatorna, men han
hade trängt tillbaka den, han hade en gång svurit
att aldrig sätta sin fot där mera, anledningen hette
Jenny och hade haft ljusa, blanka ögon och en rund
hals och en röd mun, ja, Herre Gud, det var då,
nu hade det gått många" år sen dess. Stockholm
hade sjunkit tillbaka i ett aflägset ljustöcken. Han
såg alltid staden i lyktsken; höstkvällarnas mörker
på landet gjorde det lockande och mystiskt.. När
han läste om Paris i sina romaner var det alltid
Stockholm han tänkte på och gjorde om och
befolkade med nöjen och typer, som han mycket väl
visste inte funnos däruppe.
— Jo, jag reser, bekräftade postmästarn. Man
behöfver litet ljus...
— Akta vingarna! sade fru Vester.
— Hälsa den sköna synderskan, sade kamrern.
— Med största nöje. Hvar bor hon?
Och så dracks en afskedsskål under stor
tillslutning, och en vecka därefter var Brandt på väg,
lastad med kommissioner. När tåget rullade öfver
Riddarholmsbron kände han en underlig sugning i
mellangärdet. Men staden tog inte emot honom
som den bort. Det rägnade alldeles som på
bondlandet. De älskade lyktorna dröpo, himlen dröp,
bilerna stänkte, och i hörnet af Klarabergsgatan
var han nära att bli öfverkörd. Han räddade sig
andfådd och förvirrad i sista ögonblicket, medan
han tröstade sig med att det här var storstaden.
Och så hittade han ändtligen sitt hotell, och när
han väl satt i kaféet och musiken klämde i med
en two step var han fullkomligt lycklig.
Morgonen därpå gick han ut för att bese staden.
Han behöfde inte gå länge för att finna, att det var
ett annat Stockholm än det han lämnat. Qatorna
voro nya och människorna tycktes honom också
nya och brådtom hade de allesammans. Biltjutet
skrämde honom. Allting hade blifvit större, utom
vaktparaden som krupit ihop. Regnet höll i sig:
han gick in på en automat för att få sig en kopp
kaffe och konstaterade att Mattis’ kaffe därhemma
var bättre. Efter middagen kände han sig ensam
och öfvergifven. Han hade drifvit omkring i
timmar utan att träffa ett bekant ansikte.
Och vardt så morgon och afton af första dagen.
Nästa dag var det Brandt som fick tag i en
telefonkatalog och ringde upp en gammal vän. Det
blef ett gladt igenkännande i luren, och det
bestämdes att man skulle äta middag tillsammans.
Vännen var registrator i samma verk och hörde
till de missnöjda. Sedan man i en halftimme
kollationerat några ungdomsminnen, som hvarken
voro många eller synnerligen gifvande, kom
olusten fram med dyra tider och orättvisa befordringar,
etc. Brandt hörde tåligt på, fast han inte fann det
vidare intressant.
— Jagförsäkrar dig att det är ett litet helvete, slutade
klagovisan. Du gjorde klokt som räddade dig i tid.
— Men det kan vara trist på landet också,
insköt Brandt.
Forts, å sid. 814.
- 811 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
