Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, den 12 december 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET GAMLA HUSET.
FÖR HVAR 8 DAG AF IVAN HJÄRNE.
ET GAMLA HUSET låg i
fonden at en återvändsgränd,
omgifvet af liflösa
magasinsbyggnader med ständigt
tillslutna fönsterluckor.
Från dess smala, höga
fönster kunde man genom
trädgårdens knotiga
äppelträd se hela gränden ute ter
ända till den stora
affärsgatan, där spårvagnar och automobiler hela dagen
susade fram och strömmen af människor drog förbi
utan att mer än vidröra hörnet där
återvändsgrändens kullerstenar började mellan frodigt ogräs.
Gränden var som en värld för sig, så tvst och
öfvergifven. Men allra tystast och allra mest
öfvergifvet var det gamla huset.
Under ett förgånget sekel hade det väl haft sin
storhetstid, med facklor och ljus, med tunga
karosser och frustande hästar, med ingångsdörren på
vid gafvel och glädjen som ständig gäst. Men
antingen man skrattat för mycket i Ekebergarnas
hus, antingen lifsyran sprudlat öfver där vid
fiolernas lustiga knäppande eller af någon annan orsak
— det hade blifvit så tyst och ensligt i det gamla
huset. Gamle major Ekeberg själf satt ständigt
stilla i sin stol och såg med ett till hälften
stel-nadt leende allting genom patiencekortens
växlande orakelsvar. Och i de ensliga rummen gick
Mona...
Mona stod i ljusa sommarkvällar på den långa
verandan in mot trädgården och såg bort öfver
trädtopparna, Mona gick fram och tillbaka i den
stora salogen där ingen högklackad sko längre
trippade graciöst i sirlig menuett, Mona stod lång
och tyst på trädgårdsgången och såg öfver staketet
ned genom gränden vid hvars gräns storstadens
puls slog i rasande fart. Men Mona gick sällan
utanför de multnande grindstolparna. Där började
visserligen vida världen, där var kanske mycket
att se — men det skrämde Mona.
Ett par gånger i veckan fick fadern besök;
några gamla herrar som kommo för att dricka ett
glas marasquino och få sig ett parti whist.
Mona ställde.då fram de höga ljusstakarna och
fyllde glasen. Öfverste von Flemmen brukade då
lägga sin magra, torra hand på hennes liusa hår
och med en gammaldags, siratlig bugning klappa
de mjuka ilätorna.
— Nu Mona, nu kommer snart friaren!
— För sent, för sent! skrattade då alltid fadern.
Mona är redan tjugufem år.
Men då gick Mona stilla ut på verandan och såg
bort öfver träden. Och då voro hennes ögon som
stjärnor; det brann en sällsam glans i deras blå djup.
En eftermiddag om hösten då lindlöfven brunno
och luften var syrligt frisk af äppeldoft, kom kusin
Otto hem från sin utländska resa. Det blef Mona
som fick underhålla honom.
De gingo genom de gamla rummen där
skymningen redan låg tung öfver längesedan döda
släktens minnen, men där ännu en snabb reflex af den
sjunkande solen brann i de venetianska speglarnas
djupa glas. De stannade framför klaveret som
ännu tycktes dallra efter farmors mors snabba
grepp öfver gula elfenbenstangenter.
— Spela Mona, spela!
Kusin Otto talade lågt, som var han rädd att
störa tystnaden i det stora rummet.
Men" Mona skakade pä hufvudet.
— Spela Mona, spela! Upprepade kusin Otto.
Men Mona spelade inte. Hon tog hans hand i
sin och de gingo tillsammans ned i trädgården och
satte sig bakom solvisaren.
Det susade sakta i träden, stadens buller nådde
dem blott som ett oändligt svagt mummel, och
öfver dem flöt höstens snabbt fallande skymning
mellan trädens vajande grenar.
— Så skall det då sägas nu, sade kusm Otto.
Mona teg och såg rakt framför sig. Hennes fina
profil tycktes själflysa i mörkret.
— Vill du bli min hustru, Mona?
Hans röst darrade och hon kände hur han i
väntan på hennes svar instinktivt drog sig tillbaka.
Mona såg icke åt sidan då hon svarade.
— Kusin Otto! Det är nu fem år sedan jag
väntade att du skulle fråga mig om detta. Det vill
säga det var då jag förstod att du... att du —
älskade mig. Men du sade ingenting. Du reste och
nu kommer du tillbaka och anser att allting här
skall vara som förr. Under fem är, fem långa,
långa år har du varit rundt i världen. Du har
träffat andra kvinnor...
Kusin Otto böjde sig fram.
— Men ingen som du, Mona! Nej, ingen.
— Det har varit lång tid att längta och drömma
på — för mig. Staketets murkna spjälor ha varit
den gräns inom hvilken denna tid förflutet. Vintrar
ha snöat ner sin snö, sommarens rosor ha
blommat och så vissnat ner de första höststormarna,
det har susat så underligt i lofven, det har sjungit
i alla de gamla rummen, det har hviskat i vrårna:
men, hvarje dag har varit lika — i min lilla värld
Jag vet inte hvad jag drömt om, icke hvad
jag-längtat efter. De sista åren har jag blott sällan
tänkt på dig.
Kusin Otto svarade Ingenting och då Mona reste
sig upp och gick tillbaka in i byggnaden satt han
ännu kvar på den mossiga stenbänken. Så steg
äfven han upp och gick efter henne in.
1 salongen satt Mona nu framför klaveret. Ett
enda ljus i en hög stake på ett bord bredvid
kastade sitt flämtande, rödaktiga ljus öfver hennes
ansikte och det ljusa håret, som fick glans af
smält guld.
Kusin Otto kom sakta in och ställde sig bakom
henne.
Mona spelade.
Som hvita blomblad, långa, smala, gledo hennes
händer liksom sökande öfver de gulnade
tangenterna. Spröda klirrade tonerna fram i en
gammaldags chanson om ridderlig amour och två unga
hjärtans död. — Monas ljusa röst sjöng de
konstlösa orden.
Kusin Otto kom allt närmare. Hans mörka
hufvud var böjdt öfver hennes.
Allt otydligare blefvo orden. En och annan ton
blef aldrig slagen an och till slut lät Mona sina
händer sjunka ned i knäet.
Länge satt hon stilla och såg framför sig.
Den ensamma ljuslågan fladdrade för något drag,
dess ljus, darrande och osäkert, fångades upp i
spegelglasen och drog rundt väggarna, blef borta
ett ögonblick men kom tillbaka. Det knäppte i
sirligt svängda möbler, det hviskade i vrårna, det
ljöd som tunga, dröjande steg från vinden ofvanför.
Monas blick blef stor och full af ångest. Och
då kusin Otto lade sin hand på hennes axel vände
hon sig om och såg in i hans mörka ögon.
Det skrällde till i ett rum längre bort som om
någon stötte omkull ett bord. Så blef det hastigt
- 171 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
