Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 2 januari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
DEN FÖRSTE SVENSKEN BLAND DE ViLDASTE AF INDIANER.
KORRESPONDENS FRÅN MOTILONERNÅS OKÄNDA LAND TILL HVAR 8 DAG FRÅN GUSTAF BOLINDER.
FÖRFATTAREN MED MOTILONINDIANER PA EN KLIPPA VID FLODEN
ESPIRITU SANTO. Förf. har haft svårigheter vid kopieringen af sina fotografier
som dock äro tydliga nog för att vara af utomordentligt intresse.
•’För motilonernas raseri bevare oss, milde Herre Gud" bedja
munkarna sedan länge i många af Colombias små palmbladstäckta
kapell.
Och den bönen har i deras tro samma kraft än i dag, som när
den för tusen år sedan ljöd — för nordmännen — i Väst Europas
mäktiga stenkatedraler. Ty liksom våra fäder då vunnos för den
allena saliggörande läran, ha i dag motilonerna, de vildaste af de
vilda, tack vare kyrkans ansträngningar gräft ner den blodiga
stridsyxan. Med våld har man ej kunnat besegra dessa sista
afkomlingar af våra indianböckers hjältar. Munkarna tillhör äran att ha
åvägabringat fredliga förbindelser med dem. Visserligen med ganska
världsliga medel — främst slösaktigt frikostiga gåfvor af pärlband,
näsdukar och knifvar. Men här må det väl ändå sägas, om
någonsin, att ändamålet helgat medlen!
De hvite här äro ej synnerligen angelägna om bekantskapen med
motilonerna. De ha ju ännu i friskt minne de sista striderna, för
några månader sedan, de flesta ha väl mist anförvandter under
kriget — ett nära hundraårigt krig!
Men, den, som likt författaren, lärt väl känna dessa indianer
"hemma hos sig" han förstår, att hela skulden är de hvites.
Motilonerna äro inga inbundna, bistra, krigiska hjältar likt de
nordamerikanska indianer, vi känna från indianböckerna. De äro öppna
och glada, de gästfriaste,
uppmärksammaste, nästan rörande
omtänksamma värdar. De äro
också underbart skickliga jägare
och skyttar, och som de vetat,
att de hvite varit deras
dödsfiender, ha de jagat dem likt
annat storvildt.
Genom skickligt anordnade
öfverfall och bakhåll ha de hållit
de hvite i skräck. De hvites
soldater, beväpnade med
repeter-gevär, ha kämpat förgäfves mot
en handfull indianer med pil och
båge! Ännu linns det föröfrigt
godt om fiendtliga motiloner.
Man visste på förhand att
motilonerna gjorde vackra saker.
Korgar, fläktar och pilar af
underbar, enkel skönhet, rent af
jämförliga med japanskt handarbete,
ha då och då fallit i de hvites
händer. De måste ha en
aristokratisk kultur dessa vildar, och
de måste besitta en ovanlig
intelligens, tänkte man. Därför
var det högst underbart att finna
dem boende i hyddor så ytterst
enkla och primitiva, att de
knappast lämna skydd mot rägn, långt
mindre mot väder och vind,
högst underbart också att ej
finna dem i besittning ar ett
enda husdjur, ej ens hunden!
Men de ha stora och rika
odlingar. Och klimatet på de
co-lumbianska Andernas
sluttningar är härligt.
De äro märkvärdigt
intelligenta. De kunna ju ej ett ord
BABY BOLINDER I ARMARNE PÅ EN
MOTILONHÖFD1NG.
- 217 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
