Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 9 januari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Mig tröttar mycket. Du har nu varit mitt
öra en stund, se till att orden icke skena dig ur
hufvudet.
Någon stund därefter äro Tacitus, Platon och
Cartesius lagda åt sidan, regeringshandlingar
betäcka det gröna skrifbordet och i en grå
novemberdags ljus genomläser den unga drottningen
timme efter timme plikttroget och noggrannt de
digra dokumenten, medan hennes sekretarius med
vördnad och skräck följer hvarje skiftning i detta
sällsamma ansikte, som tillhör Europas lärdaste
och ryktbaraste kvinna.
II.
Trettio år senare.
I ett- praktfullt gemak sitter en åldrad kvinna
och ser upp i Italiens blå himmel. Det isgrå håret
inramar ett mörkt frappant ansikte med en
melankolisk och genomträngande blick.
Fönstret står något uppskjutet, majkvällens söta
rosenångor välla in i yppiga doftvågor, därute på
borggården blandas schweizarens skratt med
främmande tungomål och melodier.
Hon suckar djupt och liksom söfd at det
dämpade sorlet sluter hon långsamt ögonlocken. En
ung hvitklädd skönhet, som stilla och påpasslig
dröjer i hennes närhet, frågar sakta, så sakta att
orden glida som tonerna af en hviskande flöit ut
i skymningen:
— Behagar ers majestät att vi kalla Ledolia?
Ledolia, det är favoriten, mandolinspelerskan,
vårflickan i detta vinterns frysande palats.
Exmajestätet riste det grå hufvudet och
ögonlocken brista för en ljungande blick.
— Jag är trött på kvinnor.
Så stöter hon käppen, som ständigt hvilar
bredvid henne, i det spegelblanka golfvet och reser
sig — blir en gestalt något under medellängd och
något för korpulent. Endast hufvudet är vackert
majestätiskt och sällsamt fängslande genom de
mörka, praktfulla
ögonen med den vemodigt
genomträngande
blicken.
Hon går fram öfver
golfvet. Söderns blå
mörker faller och
kastar djupa skuggor i det
höga rummet, sänker
snart en tung
skymning öfver den
vandrande gestalten.
Endast i ett hörn mellan
de snidade kostbara
väggarna lyser en
liten ensam låga som en
aftonstjärna i en
höstnatt. Det är
oblatlampan framför
Madonnans bild i
ädel-ölått, guld och
scharlakansröd!
Hon stannar
framför en fördjupning i
väggen, där hennes
själs skattkammare
förvaras, lyfter ut en
bok i bengult
pergamentsband, befaller
ljus och sätter sig åter
i den högkarmade stolen med käppen stödd mo
sitt knä.
Hon bladar men läser icke, lyssnar halft
frånvarande ut mot borggården, där en mandolin
återtonar vemodiga och lustfyllda melodier och
dämpadt skratt ljuder mellan starka stämmor. Det
är hennes hof söm roar sig, det är utbrottet efter
den långa tid af tryckande och påtvingad tystnad,
då det främmande majestätet låg sjuk, omgifven
af en stab af läkekunniga män. t
Men hastigt vändes hennes uppmärksamhet å
annat håll, hon hör en röst i gemaken därutanför
en röst outsäglig och underbar för hennes öra
som porlandet af ett aflägset vederkvickande
källsprång i en het öde nejd.
Hon slår igen boken, hennes ansikte lifvas,
ögonen stråla med en mild skön glans. .
Dörren glider upp, en melodisk stämma tonar
genom rummet:
— Kardinalen!
Kardinal Azzlino kommer raskt in. Det är en
mörk, kraftig gestalt, intressant, suverän i hälsning
och blick. Det finns ett syskontycke mellan de
metalliskt fasta dragen i hans ansikte och
hennes.
Hon betraktar honom med strålande tillgifvenhet,
räcker honom förtroligt båda sina händer och låter
honom sätta sig på andra sidan bordet, nedanför
det uppskjutna fönstret, hvarigenom rosendoften
kväller i små ljumma berusande ilar.
De samtala sakta och ifrigt. De samtala om
allt mellan himmel och jord. Hon blir liksom ung
på nytt, gestalten rätar på sig, ögonen stråla under
de täta svängda brynen och anletet klarnar,
förmildras och förskönas.
Mörkret faller hastigt, faller öfver världen: öiver
Nordens fjärran vår och Italiens sommar.
Vaxljusen lysa öfver kardinalens allvarliga
ansikte och mörka ögon. De lysa längre än — lysa
in öfver en mans upphöjda och flärdfria själ.
Kristina Alexandra blickar in i dem som genom
en öppen dörr — och
det skänker henne en
sådan sällsam frid. Hon,
som ägt och afsagt
sig alla världens
rikedomar, känner sig i
denna stund rik —
främlingen på
främmande jord är hemma.
Landet det ensliga ljusa
har bleknat bort som
en hägring, med
kronan, som hon en gång
själf lyft från sin
smorda panna har hon
äfven lyft bort alla tunga
bekymmer —
ingenting skymmer detta
förtroliga blick i blick,
ingenting stänger.
Mandolinerna tona
vemodigt i den
ljumma och mörka kvällen
— på ett främmande
tungomål samtalar det
svenska ex-majestätet
för första gången
förtroligt som med en
jämlike och vän.
r0lo. Thomasson, Are £udu: Bmgt snrimram.
NYÅRSBILD FRÅN ÅRE.
- 231 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
