Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. Den 6 Januari 1901 - Hennes första uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE.
Öfversättning från engelskan ttir HVAR 8 I)AG.
Det var efter slutet af första akten på premieren af
»The Sultana» och hvarje medlem af Lester
Comic Opera Company, från Lester själf ned till
gardirobierens pojke, som skulle ha måst arbeta om
hans mor förlorade sin plats, var .-juk af ängslan.
Det finnes kanske blott en enda så
feberbråd-skande plats som en scen vid premieren af en
operett — och det är en tidningsbyrå på
kampanjens sista kväll, då telegrafrapporterna återgifvas
på duken för de väntande och tjutande massorna
och chefredaktören väntar att få komma till hofvet
vid S:t James, om valet utfaller som han önskar,
och yngsta sättarpojken håller sin veckolön på
motsatsen.
Sådana kvällar som dessa pröfva människors
lynnen. Men van Bibber gick förbi vakten vid
sceningången med en lika lugn och ärlig nick, som
om stycket gått hundra aftnar och direktören hölle
på att fundera ut minnespresenter för den
hundrafemtionde och primadonnan, som vanligt, börjat
slå fram om ny kostymuppsättning. Vakten vid
scendörren tvekade och var förlorad, och van
Bibber steg in med en belåten fnysning vid den
bekanta lukten af »försköningsinedel» och dammdoften
från de öfre regionerna.
Ett ögonblick stod han villrådig i den rådande
förvirringen och kunde i de nya kostymerna inte
känna igen sina gamla bekanta i sällskapet. Men
han fick syn på Kripps, regissören, som stod midt
på scenen och svettades i skjortärmarne som
vanligt. Han gestikulerade vildt med ena armen åt någon
i kulissen och vinkade med den andra åt
elektri-kern. Scenkarlarne höllo på att rödja undan första
aktens sceneri och draga fram andra aktens — med
troner och palatsväggar och haglande ovett på alla,
som kommo i vägen.
»Hör nu, van Bibber!» skrek Kripps med en
igenkännande vild blick när den svart- och
hvitklädda gestalten nalkades honom, »ni vet att ni
är den ende i hela Newyork som kommit hit in i
kväll. Men ni kan inte stanna. Sänk den, sänk
den, förstår ni inte?» Detta senare var till karlen
uppe i suffiterna. »Hvilken annan kväll som hälst,
men inte i dag. Jag kan inte tillåta det. Jag —
Hvar är vakten vid sceningången? Sa’ jag inte
till er, människa —»
Van Bibber vek vigt undan för ett par karlar,
som kommo med ett stort sceneri emot honom,
steg öfver en matta som höll på att rullas upp,
och banade sig genom en grupp ängsliga och
hviskande korister väg in till hufvudrollens lugna
klädloge.
»Stjärnan» såg honom i den långa spegeln,
framför hvilken han satt, under det att hans uppassare
drog i hans stöflar och i förtviflan lyfte händerna
mot höjden.
»Nå», utropade han i gäckande resignerad ton,
»lyckas vi eller inte? Ä’ dom kvar i salongen eller
ha de flytt sin kos?»
»Hur står det till, John?» svarade van Bibber
uppassaren. Därpå sjönk han ner i en stor
armstol i ett hörn och steg upp igen med en tyst
protest för att tända sin cigarr mellan gallret för
gaslågan. »Åh, det går mycket bra. Annars hade
jag inte tittat in. Är det andra lika bra som
första akten så behöfva ni inte vara ängsliga».
Van Bibbers ogenerade sätt att uppträda bakom
kulisserna hade varit föremål för mycken diskussion
och förvåning inom sällskapet. Han hade visat sig
för första gängen en varm kväll under föregående
langa sommarsejour och hade varit en daglig gäst
i flere veckor. I början trodde man att det var
han som var pjesens ekonomiska ryggstöd, att han
var >ängeln», som man brukar kalla svaga och
rika individer hvilka låta förleda sig att bestå
fiolerna för teaterexperiment. Men eftersom han
aldrig kikade genom hålet i ridån för att räkna
publiken eller gjorde några täta visiter i
biljettluckan, utan tvärtom var lika oberörd af allt en
rägnig kväll som när det endast fanns ståplatser
kvar, så förkastades nämda antagande såsom
ohållbart.
Inte visade han heller det minsta intresse för
primadonnan eller någon annan af de vackra
damerna i sällskapet. Han kände dem inte och gjorde
ej någon ansträngning att bli bekant med dem,
och först när man hörde sig för om honom utanför
teaterkretsar fick man reda på, hvilken framstående
roll han verkligen spelade i stadens social life.
Han tillbragte sin mesta tid i Lesters klädloge, Qär
han satt och rökte och hörde Lesters uppassare
berätta sina teaterminnen när Lester var på
scenen.
Denna tillbakadragenhet och det prästerliga i
hans toilett gjorde,att -andre komikern» döpte
honom till Lesters biktfader och framkastade
antagandet att han kom till teatern endast för att ställa
dess främste man till svars för sina synder. Och
häri hade andre komikern sig själf ovetande inte
så alldeles orätt. Lester, komikern, och unge van
Bibber hade varit bekanta vid universitetet, där
Lesters röst och mimiska begåfning gjorde honom
till ledare för studentspexen. Och sedan, när han
gatt till scenen och blifvit »uppsagd» af sin familj till
och med sedan han gjort sig ett namn, eller på grund
däraf, hade van Bibber kommit och hälsat på
honom och funnit honom lika enkel och rättfram och
pojkaktig som han var på den tiden då han firade
sina spextriumfer.
Och Lester hade å sin sida funnit van Bibber
lika sympatisk som hvarje annan gjorde och njöt
af hans lugna stämma och ungdomliga
världserfarenhet, som en angenäm lättnad mot hans
yrkeskamraters skrytsamt bullrande camaradcrie. Och
han tog emot bannor af van Bibber, som påminte
honom om hvad han var skyldig sig själf och sökte
väcka Lesters goda sidor till lifs, äfven med risk
att denne skulle känna sig stött. Och om en tid
måste Lester erkänna, att hans väns anmärkningar
om sceniska saker voro värdefulla såsom gjorda
från deras synpunkt som se på spelet; och till och
med Kripps, veteranen, betraktade van Bibber med
en viss respekt, sedan denne upplyst honom om att
gredelina kostymer blefve svarta, om man kastade
rödt ljus på dem.
Mot sällskapet var han allvarlig och artig, allt
efter som han kom att bli bekant, och sökte i sin
konyersation visa att han förstod dem. Damerna
logo välvilligt, men männen voro misstänksamma
och rädda f»r honom, tills de sågo att han var lika
rädd för kvinnorna. Men då gjorde de honom till
sin förtrogne och talade om för honom alla sina
sorger och bekymmer och lade fram all sin
afundsjuka och ärelystnad, i den oskyldiga förhoppningen
att han skulle upprepa för Lester hvad de sade.
- 238 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
