Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Den 14 Oktober 1900 - Annonser - Salmonibrefven. Af Marvin Dana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Papyrus erhöll Guldmedalj i
- PARIS__
Vid vidare undersökning fann jag att framsidan gick att
fälla ned, och här såg jag en del handtag och knappar.
Försiktigt försökte jag vrida på en af dem och ögonblickligen
hörde jag ett mumlande ljud från apparatens inre. Nu
förstod jag att detta måtte vara nyckeln hvarmed apparaten
drogs upp och jag vred om den åtskilliga gånger hvarpå
jag lade örat intill apparaten och lyssnade. Nu var jag
istånd att höra ett stim liksom på en krog, prat och
historier rabblade fonografen upp med största noggrannhet. Så
tystnade ljuden och jag drog upp en annan fonograf. Denna
gång drog jag upp fjedern till fullo och satte mig att lyssna.
De första orden kommo mig att spritta till:
»Det är nog bra slippa mörda, men det är bättre än att
svälta ihjäl.»
(Du har rätt Jim. De säga att folk äro olyckliga,
följaktligen göra vi dem väl, som hjälpa dem från eländet.
Hvad vi få af gamle Simpkins skall hålla oss glada en hel
månad. Och säkert är det dessutom. Han utkräfver sina
hyror den förste i hvarje månad i alla väder, och dessutom
är Hampsteadheden en mycket lämplig plats att slå en man
i skallen, och ingen skall ha sett det.»
Jag gaf till ett utrop af förvåning. Här hade jag af en
slump råkat få en lösning af hela mysteriet. Jag lyssnade
med känsla och ängslan till hvad fonografen ytterligare skulle
hafva att meddela, ehuru min hjärna var mycket sysselsatt
med att utfundera huru sådana ord kunde komma från min
sekreterares apparat.
»Välan, med honom och den gamla kvinnan i Putney
så ha vi gjort ett bra kap denna månad», sade en annan
röst. »Men hvarför försöker du just den 3 november med
henne?»
»Emedan hon skall resa bort den 4:e och hon har
säkerligen en god kontant kassa på sig då.»
»Och du tror hon brukar tillbringa en timma eller så
i trädgården?»
»Ja, hon tar ett par timmars promenad i trädgården
hvarje kväll har jag hört.»
»Skall du använda handspaken?»
»Ja, den är bekvämast att bära, svår att finna någon
ledning med, och det är ingen fara lämna den efter sig.»
Rösterna tystnade. Nya samtal följde, men ingenting
rörande mina affärer kom i dagen. Jag satt en stund liksom
förvirrad. Så fick jag hjärnan redig nog att tänka ut en
plan. Jag skref en biljett, ringde på jungfrun och bad
henne att med största skyndsamhet skaffa mig en budbärare.
Jag räckte henne ett guldmynt för att skynda på henne och
mom tio minuter kom ett stadsbud. Jag bad honom taga
en droska, betala tredubbla afgiften och med största
skyndsamhet öfverlämna till inspektör Johnson min biljett, samt
afvakta hans svar.
Sedan jag blifvit ensam började jag ånyo undersöka
fonograferna, utan att få höra något af vikt. Vid mitt femte
försök hörde jag en lågmäld röst, hvilken jag genast
igenkände såsom varande Granhams. Det föreföll mig som om
han gått och språkat för sig själf, omedveten om att
apparaten arbetade i rummet. Det var visserligen endast ett
hviskande, men lätt hörbart likväl.
»400,000 kronor! Ah, jag törs knappast hoppas att
han vill betala! Om han bara gjorde det f Om han gör det
skall ingen kunna misstänka mig. Äfven om mördarne
upptäckas är jag alldeles säker. Jag hade aldrig fått höra om
morden, om jag ej utsatt mina fonografer på den där krogen.
Naturligtvis är det ingen fara att han blir mördad, antingen
han betalar eller ej, ty jag skulle ej ha mod döda en råtta,
och de verkliga mördarne veta ju ingenting om honom.
Men han vet det ej stackars liten. Det gör mig ondt om
honom, men jag kan ej hjälpa det. Jag kan ej lata tillfället
gå mig ur händerna att tjäna pängar, då jag har chancer
därtill; och denhär idén kom öfver mig som en inspiration,
då jag lyssnade till de där mordanslagen i fonografen.»
En knackning och inspektören, mr Johnson, steg in,
med ansiktet glödande af förväntan och ifver.
»Hvad är det», frågade han.
»Alltsamman», svarade jag jublande.
Så förklarade jag för honom sammanhanget med de
där fonograferna och ställde framför honom den som
innehöll samtalet mellan Jim och hans vän. Jag vred på nyckeln
och gaf akt på huru de olika sinnesrörelserna återspeglade
sig i hans ansikte. Såväl förvåning, ifver som
tillfredsställelse iakttog jag.
Då fonografens dialog var slut, afböjde jag att besvara
hans ifrigt framställda frågor, och lät honom i stället lyssna
till Granhams monolog.
Då blef polismannen jublande glad:
»Vi ha fångat honom fint», utropade han, »ja, både mördare .
och rånare till på köpet. Det var en utstuderad skälm den ;
där sekreteraren. Han snappade upp det där samtalet mellan
bofvarne och så började hans uppfinningsrika hjärna på att
arbeta. Slängda skälm! Kallblodige usling, som kunde låta
två oskyldiga personer blifva mördade på detta sätt. Men
hvilken dåre, som vågade löpa en sådan risk för de pän-:
garne. Jag skulle tro de här maskinerna skulle skaffa honom j
pängar nog?»
»Säkerligen med tiden», svarade jag.
»Kanske några års fängelse skall lära honom tålamod»,
anmärkte inspektören.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
