Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. Den 8 December 1901 - Rysslands yngste populäre diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RYSSLANDS YNGSTE POPULÄRE DIKTARE.
Den ryska litteraturen har sedan mer än två
decennier uppburits af tvenne namn: den
numera senile kyskhetspredikanten Tolstoy och den
skarpe, skoningslöse satirikern Anton Tschekoff.
Ingen af dessa var det lifsens salt, på hvilket det
intelligenta, unga Ryssland väntade, och man såg
sig förgäfves om efter den man, som skulle visa
väg i väglösheten, en, som inför sitt misstrogna
och misströstande folk kunde tala med den store,
borne skaldens och siarens väldiga röst, som kunde
säga det nya ordet, detta som alltid ligger så nära
till hands, men dock så fjärran – det nya ordet
om mod, lifsmod och offermod.... Och detta har
Maxim Gorjkij gjort.
Den under pseudonymen Maxim Gorjkij
skrifvande ryske unge författaren Alexej Maximovitsch
Peschkoff, hvilkens karaktäristiska drag vi här
återgifva, är född den 14 mars 1869 i
Nischnij-Novgorod, där hans far, som tidigt dog, var
tapetserargesäll. Äfven modern, som gift om sig, dog
efter några år, och vid nio års ålder anställdes
Maxim som springpojke hos en skomakare. Efter
att sedan ha varit i lära hos en ritare, som
behandlade honom illa, rymde han hemifrån och kom
som kockspojke ombord på en Volgabåt. Kocken
var en afskedad gardesunderofficer, rå, men mycket
beläst för sina förhållanden, och det var han, som
egentligen »väckte» Gorjkij och gjorde honom till
bokvurm: han började nu läsa allt, hvad han kom
öfver.
Vid femton års ålder greps han af en »vild lust»
att studera och begaf sig till Kasan i hopp att där
kunna få gratisundervisning – men måste istället
ta anställning i ett kringelbageri, och därmed
begynte den tyngsta arbetsperioden af hans lif, en
period, som dock i mångt och mycket var en
såningstid. Han kom härunder i intim beröring med
en mängd mer och mindre urspårade individer af
olika slag, hvilka han porträtterat med
mästarehand i sina stora berättelser »Konovaloff»
och »För detta människor». Båda dessa berättelser
afspegla fullt troget G:s lif under denna tid och
ha därför som många andra af hans verk äfven ett
stort biografiskt värde.
De själskval, hvaraf Gorjkij under denna tid
led, drefvo honom 1888 till ett själfmordsförsök,
som dock dess bättre icke lyckades.
»Efter att ha sjuknat till husbehof», berättar
Gorjkij, »kryade jag till mig igen för att etablera
mig som äppelmånglare». Därefter var han en tid
stationskarl, hvarefter han återvände till
Nischnij-Novgorod för att fullgöra sin värnplikt. Han blef
emellertid kasserad, startade en handel med »bajersk
kvass», hvarpå han lyckades få anställning som
sekreterare hos den allmänt aktade advokaten A.
I. Lanin, hvilken enligt hans egen utsago på hans
bildning utöfvade »ett omätligt inflytande».
Här fick han ock både andligen och lekamligen
tillfälle att hvila ut, men det fågelfria
vagabondlifvet lockade honom ånyo, och redan 1890
gaf han sig åter i väg, genomvandrade hela de »Donska
kossackernas land», Ukrajn, Bessarabien, långs
sydkusten af Krim till Kubanområdet och Kaukasien.
År 1892 kom han till Tiflis, där han arbetade på
en järnvägsverkstad, och där han samma år i
tidningen »Kavkas» publicerade sin första berättelse,
»Makar Tschudra», en färgsprakande ziguenar-skildring.
Efter någon tid återvände han till sin hemtrakt vid
Volga, kom här 1893 tillsammans med den bekante
författaren Vladimir Karaljenko, hvilken han främst
har att tacka för att han ryckte in i den »stora
litteraturen». Från året 1895 skrifver han
hufvudsakligen i de stora tidskrifterna »Russkoje
Bagastvo», »Ruskaja Myslj» m. fl. Samtidigt
arbetar han i provinspressen, där hans berättelser
»Skuggbilder» se dagen. Sedan hösten 1898 ha
Gorjkijs litterära alster uteslutande publicerats i
den frisinnade månadsskriften »Schisnj» (Lifvet),
som indrogs i juni detta år, då G. jämte hans
Efter fotografi.
ALEXEJ MAXIMOVITSCH PESCHKOFF.
(Maxim Gorjkij.)
tvänne vänner och medarbetare A. P. Tschechoff
och J. N. Tschirikoff ställdes under polisuppsikt.
I den nämnda tidskriften har G. förra året utgifvit
sin novell »Foma Gardjajeff» och början till den
stora romanen »Bönder».
Den ofvan omtalade sekvestreringen och därmed
följande polisuppsikten har gjort, att den sedan
någon tid svårt bröstsjuke diktaren hindrats från
att följa läkarnes ordination och uppsöka ett
mildare luftstreck. Först i dagarne har det lyckats
hans vänner utverka, att han under polisbevakning
får begifva sig till Krim, där hans ofvannämnde
vän Anton Tschechoff förut befinner sig – under
polisbevakning!...
Ett närmare ingående på Gorjkijs författarskap
tillåter ju ej utrymmet – vi hänvisa intresserade
läsare till hans båda berättelser »Urspårade» (F. d.
människor) och »Max Orloff och hans hustru», som
i dagarne utkommit i svensk öfversättning.
Som slutord och som en kort karaktäristik
anföra vi den bekante ryske kritikern Protopotoffs
ord om Gorjkij:
»Han har lefvat litet», säger han, »men
genomlefvat mycket. Hans iakttagelser äro inga vanliga
iakttagelser, utan någonting förmer, någonting
högre utarbetadt icke blott i hans talangs
smältugn, utan äfven i hans själs lönkamrar».
Och de lönkamrarne gömma stora och rika
skatter...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
